hvilande på fyra fötter. Denna bänk eller fjöl hette fram-bänken, sätes-kistan, sätet, bord-sätet eller lång-sätet. För södra eller nedre bord-ändan var ändteligen en kort bänk eller ett säte, som fick namn af stapelen. Bakom stapeln var å gafveln en liten utgångs-dörr, i domböckerna omtalad under namn af lön-dörren. För att dölja denna dörr, hade man bakom sjelfva bänken gjort en förtimring eller ett rygg-vant, som sträckte sig upp emot taket. Det var denna förtimring eller stapel, som gifvit anledning till bänkens namn.
För öfre eller norra ändan af höga bordet var uppbygd en prydlig, något högre bänk eller stol, utmärkt genom tvänne höga stolpar, hvilka uppburo en i lysande färger målad tak-himmel, med sol och stjernor, i Wärends-målet kallad hymmin, hymning, hvaraf verbet himna, himpna, som ännu år 1639 nyttjas i betydelsen af att panela tak. Denna således utmärkta plats var hög-sätet, hög-stolen, hystolen, husbondens och matmodrens egen bänk och hela husets heders-plats.
I likhet med stofvans öfriga bänkar var högsätet ifrån början inrättadt både till säng och säte. Det var i begge dessa hänseenden uteslutande förbehållet åt husbond-folket, som der hade gemensam både sitt-plats och liggplats. När någon hedersgäst kom i huset, bjöds han dock alltid fram att sitta i högsätet, och domböckerna gömma äfven exempel på att man låtit gäster öfver natten lägga sig i högsätet. Vid gillen och gästabud sattes ock alltid de förnämsta gästerna närmast högsätet, männen på gallbänken och qvinnorna på sätet; ungdomen
