förbundna genom gemensamhet i härkomst, traditioner och egendoms-besittning.
Den gemensamhet i härkomst, som ifrån början bestämde ättens sammansättning, uttalar sig redan i de af ålder inom samma ätt brukliga mans- och qvinno-namn. Enligt ett gotiskt folkbruk, som hölls i religiös helgd och som förbinder sig med detta folks uråldriga kult af dödingarne (jfr. § 123, 124), erhöll nemligen hvarje nyfödt barn vid vattenösningen, eller i den första lögen (§ 102), af husfadren ett personligt namn, som, för att blifva lyckosamt, helst borde tagas efter gamble stubben eller någon annan afliden kär frände. Menniskans namn har nemligen starka tydor, och barnen brås eller slägta, enligt folktron, på den ätteman, hvars namn de bära (§ 97). Att gifva barnet namn efter någon frände, som ännu är i lifve, hålles i Wärend för olyckligt, emedan då en af dem i slägten, som bära samma namn, skall vantrifvas och dö (§ 95). Att gifva barnet namn efter någon som är död, eller, såsom det heter i folkmålet, att uppkalla en afliden, är deremot lyckosamt och innebär för den aflidne en heders-bevisning, som icke må försummas, utan dödingens högsta misshag. När derföre ett barn icke får ro om nätterna, kommer sig detta deraf, att någon afliden ätteman oroar barnet, af hämnd, emedan den döde icke blifvit af sin slägt uppkallad. Det gifves då knappast någon annan råd, än att söka den kloke, för att genom honom få utrönt, hvilken döding som oroar barnet. Sådant sker säkrast, genom att stöpa öfver barnet med smält bly, som öfver barnets bröst
