andelig utveckling. I mån som man öfvergick till en mera konkret uppfattning af tingen, antaga derföre folkets hågkomster en annan form; mythen grumlar sig, och förvandlas allt mer till en af fantasien påverkad, ehuru redan af förståndet gripen verklighet. Den mythiska sägnen öfvergår på detta sätt steg för steg till historisk sägen. Men allt som vi, ifrån mythens luftiga höjder, stiga nedåt i den historiska verkligheten, upptäcka vi en förblandning af äldre och yngre föreställnings-sätt, ökad i mån af det tilltagande afståndet. Folkets minnen, afspeglade i sägnen, likna således ett landskap, hvars aflägsnare föremål gjuta sig tillsammans i orediga massor, tills de yttersta linierna, i luftig färgton, sammanfalla med himmelens skyar.
Det blir vid sådant förhållande en vansklig uppgift för forskningen, att utreda, hvilka elementer mythiskt och historiskt ingått i folkbegreppet Jättar, ett namn, som till oss mångfaldigt återljuder i den gamla nordiska sägnen. Redan sjelfva namnet, som otvifvelagtigt har sin rot i stam-verbet äta, angifver dock genom sin fattigdom på mythiskt innehåll, att detsamma är grundadt icke blott i vidskepliga föreställningar om öfvernaturliga väsen, utan ock i beröringen med en fullt konkret, rå verklighet. Vid granskning af sägnerna finna vi äfven, att namnet Jätte oftast användes såsom personification af en råare folkstam. Härmed förbinder sig derjemte en religiös motsättning, såsom de gamla folkens odling fann sitt närmaste uttryck i deras religions-bruk. Jättarne, såsom råa natur-väsen, intaga derföre alltid en fiendtlig ställning till den herskande högre kulten, och uppträda redan i den
