i Mårslätt hade nu fått så hårdt hugg, att han var på knän och knektarne slogo så fast, att ingen tordes gifva sig emellan och styra till godo. När han gå var kringhvärfd på alla sidor, och hade inga andra utvägar än att antingen hjelpa sitt lif eller lida döden, höll han fram sin arm emot det nästa slaget, tog så i hastighet knifven af snappsäcken och stack Nils Jönsson i bröstet. Straxt veko de alla ut; men när Nils Jönsson kom ut, föll han omkull och gaf genast upp andan.
Sedan detta dråp hade skett och förr än den dräpne vardt begrafven, blef derom straxt ransakadt och protokolleradt af kyrkoherden, vällärd Mäster Arfved i Wäckelsång. Vidare ransakades derom på Konunga härads ting i Ingelstad, d. 11 Juni 1628, hvarvid icke blott dråparen kom tillstädes, på Ståthållarens legde-bref, och sjelf godvilligen bekände sin gerning, utan ock den dräpnes nästa slägt-män på fäderne och möderne, som fast många voro, framträdde inför rätten. Men emot slägtens alla insagor kunde de tolf i nämnden icke döma dråparen värd gifva lif för lif, utan dömde denna dråps-sak för ett rätt nödvärn, och att Olof i Mårslätt gjorde det dråpet trängder och af rätta lifs-nöd.
§ 190. Af de gamla tings-seder och till någon del rent symboliska rätts-bruk, hvilka en gång varit iakttagna af våra gotiska förfäder, hafva i Wärend några spridda qvarlefvor bibehållit sig. Vi uppsöka här deras nötta spår, så vidt dessa för oss blifvit märkbara vid granskningen af landets folk-mål, sägner och äldre tings-handlingar.
