Wärend förekommit, men har i nu anförda form otvifvelagtigt ifrån början tillhört icke sjelfva bröllops-dagen, utan morgonen efter bröllopet.
Voro dryckes-offren med offerskålar ursprungligen ett hedniskt religions-bruk, så har ock helgden af detta bruk länge blifvit i vårt land upprätthållen. Lika enkelt som man lefde i hvardags-lag, lika alfvarligt gick man ock till väga vid de gamla dryckes-lagen, och försummade aldrig ett tillfälle att få föreslå och dricka öl-skålar. Redan vid första inträdet i gästabuds-gården bjöds den s. k. välkomman eller välkomst-skålen. Sedan följde de häfdvunna skålarne hvar efter annan, intill afskeds-skålen, som dracks vid afskedet, och färda-knäppen, som togs sedan man redan satt i sadeln. Att vid sådant förhållande bli beladder med öl, öfverladet med öl, öfverdrucken, ansågs icke för opassande, och domböckerna vittna, att in på 1600-talet folket vid sina gillen icke plägade gå i säng, innan de voro fulldryckse. Fransmannen Ogerius, som under drottning Christinas tid reste i Sverige, har ock många äfventyr att förtälja från de svenska dryckes-lagen, och när han på ett ställe talar om en »Bacchanalium dies», tillägger han: »quæque apud hos populos nullo discrimine ab aliis diebus censetur, nam perpetua Bacchanalia sunt.»
§ 198. Under hedendomen i dess äldsta och råaste skeden klädde sig äfven den yttre kulten i former, som noga motsvarade folkets egen låga odlings-grad. Den i menniskans högre natur grundade religiösa känslan frambröt således ännu regellöst, vildt och lidelsefullt. Bönen till gudarne blef
