skaran med ett tal, sjöngs ytterligare psalmen: »Kom Helge Ande, Herre Gud!» Vid graf-öl sjöngs på enahanda sätt en lik-psalm, när den döde bars ut ur huset; en annan, när han emottogs vid kyrkan, och ännu en, medan grafhögen uppkastades. Många af dessa bruk bli ännu iakttagna, och vi kunna icke tvifla om deras höga ålder, när vi, i sägner från 1600-talet, få höra omtalas, huru dödingarne om jul-nätterna sjunga ur sina graf-högar (§ 120) och vi dertill, i de brutna återljuden af deras sång, igenkänna hedningarnes dystra klagan öfver kortheten af lifvets glädje.
§ 199. Vid de hedniska offer-gillena blandades offer-sången med spel, eller musik af flerfaldig art. Folksägnen bär härom talrika vittnesbörd. Bönderna i Odensjö visste på Rudbecks tid förtälja om Moderhögen vid Skäggalösa, »att denna hög står om högtids-nätterna på stora, gyllene stolpar, hvarunder synes än i dag icke allenast springas och dansas, utan den härligaste musik man vill höra, hålles». Och enligt Wieselgren (II, s. 643) förekom ännu år 1810, att barn gingo upp till öfversta kullen af Stafrabacken vid Wexiö, för att lyssna till jul-spelet derinnanföre. Detta nattliga spel, länge förnummet vid de gamla helgedomarne, är nemligen, efter vår uppfattning, icke annat än brutna återljud af intryck, som folket en gång emottagit från offer-spelet vid hedningarnes högtider.
Men ännu tydligare äro de hithörande spår, som bibehålla sig i folkseden, och, så vidt vi deraf kunna döma, har redan sammankallandet af gället,
