Sida:Wärend och Wirdarne del 2.djvu/506

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
XXIX
TILLÄGG OCH ANMÄRKNINGAR.

Blådufvan menar att det skett genom olycka. Hon heter derföre Olycks-dufvan eller Hulke-dufvan, och ropar:

»olyck!
olyck!»

Men göken säger att stuten sjelf gick ut i kärret. Han svarar:

»gick ut!
gick ut!»

Och så tvista de än i dag.

Tjuren är arg på baggen, för att denne har så stora regar. Derföre ropar han:

»du lille, du lille
har så stora regar,
som jag.»

Baggen är karlig (ɔ: stolt) om hösten, när han kommer till bys med hela sin fåra-rasse. Han ropar då med fröjd:

»alla ä mina!»

Men om våren är han klen och modstulen. Då säger han:

»nog af en!»
Bär mig!

Söan bräker:

»jag vill gå åt gärdet!»

Lammet skriker:

»jag vill gå med!

Baggen svarar:

»va’ ke det faen!» —

När getterna hoppa öfver gärdesgården ropa de:

»nu ä vi här!»

Men när Masse kör ut dem ur gärdet, vänder bocken sig om och ropar med vrede:

»Massa djefvul!» —

När geten skall till att öna, bräker hon:

»aldrig mer!»

Men sedan hon fått sitt kid, bräker hon:

»ännu en gång!» —

Om vintren, när det är kallt, jamar kattan:

»långt till ladan!
kallt som hundan!»

hvartill katten svarar:

»jag rår inte!» —

När hunden står på en stor herragård, skäller han:

»råg, råg, råg!»

Men är han på ett litet ställe, skäller han:

»hafre, hafre, hafre!» —


Wärend och Wirdarne. Del 2.32