folk-tro bibehåller sig ock i Westmanland (Kumla socken). Det heter nemligen, att förr i verlden, när det var någon som ville lära sig skjuta och han var rätt stark-sinnt och of-àflug, så gick han om qvällen ut i skogen, och gjorde upp eld vid en sten och lade sig att sofva. Som det då led på natten kommo berga-trollen fram. Då skulle skytten, eller han som var af christet folk, först tala dem till och spörja om de ville lära honom skjuta (och fiska). Kunde de så komma öfverens, så tog trollet hans skjut-tyg och ställde det, så att skytten sedan kunde skjuta hvad djur han ville; ja, att han kunde stämma villebrådet hem till sin egen stuga.
Att trollen, såsom jägare-folk, redan egt hunden till hus-djur, omtalas någon gång i sägnerna. Bohuslänska berättelser om Berga-folket förtälja, huru folk, som oförvarandes kommit till berget, hört berga-gubbens hundar skälla derinne. Äfven de småländska jätta-sägnerna tala icke sällan om hundar, som den gamle jätten haft instängda i berget, och hvilka han anmodat någon af christen blod att släppa lösa.
Lemningar af dessa dunkla folk-minnen kunna ännu spåras i de vidskepliga föreställningarne om de yngre troll-backorna. Likasom berga-käringarne, så hade ock de wärenska troll-backorna på 1600-talet ännu bjerga-harar, berga-harar, som de visade till sina förlänings-bönder, för att dia mjölken af deras kor (jfr § 110). Dessa berga-harar omtalas äfven under namn af troll-harar eller di-harar; men de betraktas icke såsom verkliga djur, utan såsom
