234
Smärta granar, ljusa björkar,
Sakta vaggande för vinden;
öfver djup och molnfri himmel
Spreds ett drag af stilla vemod
Eller — om du hellre vill — ett
Återsken af aftonrodnad;
Men i taflans förgrund såg jag
På en mossig sten en flicka;
Solen göt en ström af purpur
öfver kindens varma rosor
öfver skuldrans skära liljor.
Mera såg jag ej. Betagen
Sprang jag fram och ... ack försvunnen,
Var den undersköna taflan,
Och jag såg blott bitar af den,
Spridda här och der på väggen.
Der är skogen! Ruysdael gjort den.
Den är tyst; dock var den andre
Ännu tystare än denne. —
Der en aftonrodnad, målad
Utaf Claude Lorrain! Min taflas
Var dock varmare än denna. —
Der är ros och der är lilja
Af van Huysums lena pensel!
Dock, de äro matta, vissna
Digitized by
Goog •
