Den här sidan har inte korrekturlästs
278
Må klokskap fritt bele din barnatro; Det är ur den som småningom skall gro Den kärlek till vårt land, som ensam duger, Som går från hjertat ut och aldrig ljuger.
Han prutar ej, då .Svea i sin nöd
För hus och hem af eget öfverflöd
Begär en ringa del, och han ej väger
Sin gåfva njuggt, men gifver hvad han eger:
Ej gods och guld allenast — det är godt, Men sådant föll dock ej på allas lott — Nej, vida mer: sitt hjerta helt; och detta Den bästa gåfvan är, den enda rätta.
En gång en sådan i Jerusalem I offerkistan lades jemte dem, Som gerna skramla, innan ned de falla; Tyst föll hon ned, men tyngst utaf dem alla.
Digitized by LjOOQle
