Den här sidan har inte korrekturlästs
291
Stilla och med andakt Lyssnande till vindens Sus i trädens kronor. Enkel, men med omsorg Vårdad hennes drägt var; Och hon bar den så, som Hade ej den funnits, Eller varit blott en Del af hennes väsen. Aldrig än jag såg en Sådan blick som hennes: Mig det var, som om den Ständigt hade gifvit Återglans af någon Djup och mäktig tanke, Så väl då han glänste Hänryckt och förklarad, Som då mörk han sänktes, Sorgsen och förkrossad.
Närmast mig i gräset Satt... nej, låg helt vårdslöst Den, som syntes vara Yngst ibland de trenne.
Digitized by LjOOQle
