konungen att erhålla holmen. Amiralitetskollegium skyndade
genast att häremot inlägga protest och anförde bland annat:
att öfver holmen är rätta passagen till Skeppsholmen;
att på Kyrkholmen stå alltid amiralitetsvakter både för
Skeppsholmens säkerhet och för att hafva akt på bron, att
icke någon skada derpå göres;
att man framdeles torde komma att behöfva holmen att
bygga hus på för amiralitetets räkning; och
att i fall staden skulle få holmen, derpå kunde byggas
hus hvilka vid en vådeld skulle lätt kunna öfverföra elden
till skepp och hus på Skeppsholmen.[1] Holmen fick
tillsvidare stanna i amiralitetets ego.
Skeppsholmsbron.Redan år 1635 köpte amiralitetskollegium spiror för att påla mellan Kyrk- och Lustholmen (Nya Skeppsholmen).[2] Sjelfva brobyggnaden börjades dock ej förr än 1638, då mäster Kasper Walter antogs att utföra den.[3] I början af år 1640 befaldes amiralitetskollegium att påskynda brobyggnaden “mellan Skeppsholmarne“.[4] Bron torde äfven detta år blifvit färdig. Hon var, liksom Stockholms flesta broar denna tid, byggd på pålar och försedd med en vindbrygga för fartygs genomsläppande.[5]
Enligt kartor från denna tid var bron omkring sexhundra fot lång. Hon afbrann d. 12 juni 1822 vid den stora eldsvådan på Blasieholmen, då äfven holmkyrkan ödelades.
Skeppsholmen.Någon urkund, hvarigenom nu varande Skeppsholmen blifvit öfverlåten till flottan, har ej kunnat återfinnas och har utan tvifvel ej heller blifvit utfärdad. Holmen har utan gensägelse tillhört kronan från urminnes tid. Då nu holmen behöfdes för kronans räkning, så föll det af sig sjelf, att han togs i användning, allra helst som ju amiralitetet i stället återstälde Blasieholmen till kronans fria disposition.
År 1638 började Lustholmen, såsom Skeppsholmen då hette, att planeras för sitt nya ändamål medelst der företagna bergssprängningsarbeten.[6] Holmen var då nästan betäckt af berg. På norra sidan stupade de brant ned i sundet åt Kyrkholmen. Vid Skeppsholmens nordvestra hörn var en liten
