Lindome socken af norra Halland. Virket från Lerum flottades ned till Göteborg och lindome-virket flottades till Kungsbacka. Från dessa hamnar skeppades det sedan till Stockholm. Ekvirket från dessa trakter var “mycket elakt“.[1]
I Kristianstads län på östra kusten af Skåne höggs ekvirke åren 1662—1672. Detta afsågs i första rummet för Bodekulls varf, men ej obetydliga partier deraf skeppades från Åhus och Sölvesborg till Stockholm. Till skogsinspektor utsågs Herman Kristensson.[2] Han entledigades för bristande redovisning år 1672[3] och dog år 1675, utan att hafva gjort rätt för sig.[4] Såsom befäl vid hygget kommenderades först löjtnant Sigfrid Österman[5] och sedan kapten Anders Spak.[6]
I Roslagen höggs ekvirke åren 1676—1679 i trakten från Norrtelje till Östhammar, nemligen i Lohärads, Söderby, Edsbro, Häfverö, Börstels och Hargs socknar. Utskeppningshamnar voro Norrtelje och Harbovik. För framkörandet ur skogarne erhöll allmogen betalning efter en daler för karl med två hästar om dagen.[7]
Konungen gaf år 1678 tillstånd att hugga ekvirke på Öland, “dock skola parkerna skonas“.[8] Der sysselsattes år 1679 130 båtsmän och 20 timmermän och år 1680 50 båtsmän med ekhygge under kapten Gustaf Svinhufvud. Virket skeppades från Borgholm till Kalmar.
Om ekhygget i Pommern vid Stralsund och Kaseburg är förut meddeladt.[9] Största delen af detta goda virke bestod af femtums plankor och ansågs bättre än virket från både Småland och Riga.[10] Under åren 1656—1674 skeppades härifrån till Stockholm omkring fyratiosex skeppslaster ekvirke eller två à tre hvarje år.
Från Riga köptes ekvirke under hela denna period. Detta skedde i samband med hampa, så att sällan gick något skepp från Riga utan last af båda dessa materialier. Riga-virket bestod dels af tre à fyra tums ekplank, dels af s. k. vagenskott, hvilka räknades i skock (60 stycken) samt dels af ekstäfver och tunnbottnar, kallade “fatholz“, “knapholz“ och “pipenholz“. Då efter flottans nederlag år 1676 sjöfarten för
