(Sjöhjelm) till viceamiral i svensk tjenst.[1] Sex dagar derefter adlades Thijssen och antog namnet Ankarhjelm.
Den 28 augusti erhöll amiral Ulfsparre i Dalarö befallning att klargöra fyra medelstora och åtta små skepp.[1] Till befälhafvare öfver denna flotta förordnades viceamiral Peter Blume och till hans närmaste man major Abraham Du Quèsne.[2] Generalmajor Karl Gustaf Wrangel förordnades till “öfvercommendant“ för såväl denna som amiral Mårten Thijssens flotta.[3] Enligt Wrangels instruktion, uppsatt af rikskanslern Axel Oxenstierna, skulle han stiga in på skeppet Smålands Lejon (2) och med de öfriga elfva skeppen förena sig med Thijssens flotta under Ölands södra udde. Derefter skulle danska flottan uppsökas och sjön rensas från fribytare. De tolf svenska skeppen skulle stanna qvar ute under vintern och lyda under fältmarskalken Lennart Torstenssons kommando, dernäst under Wrangel och derefter under Peter Blume. Till denna flotta skulle ock höra skeppet Trekronor (2), galioten Lammet och pinassen Fenix, som lågo i Neustadt. Thijssens flotta skulle mot vintern gå hem genom Vestersjön.[3]
Den 16 september kom Wrangel ut till flottan i Dalarö. Tolf dagar fick han ligga och vänta på nordlig vind. På förmiddagen d. 28 september gick vinden ändtligen på nordost. Kl. 2 e. m. lättade Wrangel ankar, kl. 6 e. m. passerade han Landsort och kl. 5 e. m. följande dag ankrade han vid Kalmar innanför Grimskär bredvid Thijssens flotta.[4] D. 31 sept. fördelade Wrangel svenska flottan på två eskadrar, nemligen:
| 1:a eskadern: | Stycken | Sjöfolk och knektar |
| Smålands Lejon (2), generalmajor Karl Gust. Wrangel | 32 | 184 |
| Regina (2), major Abraham Du Quèsne | ? | 164 |
| Göteborg (2), kapten Thijs Corneliusson | 36 | 188 |
| Leoparden (2) | 36 | 128 |
| Vesterviks Fortuna (3) kapten Jakob De Bouir | 24 | 122 |
| Kattan (3), kapten Tönnes Speck | 22 | 91 |
| brännaren Meerman (3) | — | 30 |
