kaptenerna Magnus Svensson, Jonas Gyllenadler, Ture Ribbing, Ludvig Briant, Fredrik Coijet, Tomas Marshal och artillerikapten Johan Leijonfelt.[1] Major Mårten Ankarhjelm drunknade i Malmö hamn d. 2 juli, då han skulle rädda sig undan fienden från sitt skepp Merkurius (1).[2]
Den öfriga flottan seglade in åt Östersjön. Amiral Hans Wachtmeister stannade med sin eskader i Kalmarsund, men amiralgeneral Horn fortsatte med större delen af flottan till Dalarö, dit han kom d. 11 juli. Der lemnade han befälet åt amiral Hans Hansson Clerck och reste följande dag in till Stockholm.[3] Horns anställning vid flottan upphörde med flottans hemkomst; d. 4 augusti förordnades han att öfvertaga kommandot öfver finska och livländska armén.[4]
Hade svenska flottan segrat i slaget d. 1 juli, skulle danska härens ställning i Skåne blifvit ohållbar. Nu betydde danskarnes seger, att de fortfarande hade fri förbindelse med Skåne och kunde fortsätta striden.
För att hålla sjön ren från kapare beordrades kapten Israel Hansson Ahlman i juni att kryssa mellan Sandhamn och Ösel med skeppen Uttern (3) och Lammet (K). Under hans befäl stäldes äfven skeppen Hanö (3), Gröna Jägaren (3), Lilla Konung David (K) och Mikael (K), hvilka skulle kryssa mellan Hangöudd, Reval och Riga.[5] I slutet augusti beordrades skeppen Gröna Jägaren (3), Lammet (K), Förgylda Falken (K) och S:t Johannes (K) att hålla Ålands haf fritt från kapare.[6] Alla dessa kryssningar fortsattes till oktober, utan att några kapare anträffades.[7] En bojort konvojerade norrländska skutor fram och tillbaka mellan Furusund och Öregrund.[8]
Af de till Dalarö i början af juli inkomna skeppen skickade amiral Hans Hansson Clerck de svårast skadade Wrangel (1), Saturnus (1) och Venus (1) genast upp till Stockholm.[9] Med de öfriga vidtog han anstalter till skärgårdens försvar. Han lade de största i defension, förordnade andra på vakt mellan Dalarö och Landsort samt utskickade skeppet Fredrika Amalia (2) på kryssning åt Kalmarsund.[10] Enligt Clercks
