Skeppar Worse/Kapitel 3
| ← Kapitel 2 |
|
Kapitel 4 → |
Hans Nilsen Fennefos härstammade från en familj, som tidigt hade blifvit väckt vid Hauges resor genom bygden. Från sin tidigaste barndom hade han hört talas om den älskade läraren, hans mor hade sjungit hans salmer, och sjelf bar han hans namn.
Derför var det mycket, som rent af måste synas drifva honom till efterföljd.
Men gossen hade ett häftigt och lidelsefullt sinne, och ända till sitt tjugonde år gjorde han sin moder sorg genom ett vildt och lättsinnigt lif.
Då hände det en natt, då han kom sent hem från ett dansgille och ville smyga sig förbi föräldrarnes rum och upp på sin kammare, att han hörde modern ligga vaken och sjunga:
»Befall du dina vägar
Och all din hjertesorg
Uti Hans trogna händer,
Som styrer himlens borg.
Han, som kan binda stormen
Och leda böljan blå,
Han finner också vägen,
Hvarpå din fot kan gå.
Det var en salm, som nyligen hade kommit till bygden och som han visste att modern tyckte mycket om; men han hade aldrig lagt synnerligt märke till den förr.
På Herren må du trösta,
Om det dig väl skall gå,
Då hjelper Han dig strida,
Då skall ditt verk bestå.
Du ingenting kan vinna
Med gråt och klagoljud,
Ty intet kan du taga,
Allt kan du få af Gud.«
Dunsterna af dans och drickande försvunno ur hans hufvud; och då modern med sin klara lilla stämma upprepade: »Ty intet kan du taga, Allt kan du få af Gud» — då grepo de honom så förunderligt, dessa ord: allt kan du få af Gud — att han brast i en häftig gråt, som han hade all möda att bekämpa, tills han kom ut.
Så vandrade han hela natten omkring på sin fars gård i gråt och ångest »stridande med Herran». Först då solen rann upp, fick han nåd till att bedja och tacka.
Men det var första gången han hade varit ute från huset en hel natt; och då han nu inträdde i rummet, reste modern sig från bänken och gick honom till mötes med stränghet. Men då hon upplyfte sina ögon och såg hans förändrade miner och väsen, då sade hon stilla: »Min son! visserligen har Herren besökt dig i denna natt.» Och med glad och frimodig röst uppstämde hon:
»O gläd dig, gläd dig nu, min själ!
Din frälsare Immanuel
Du nu må tacka, lofva.
Nu har du varit Herrans gäst,
O hvilken skön och salig fest,
O hvilken herrlig gåfva!
O Gud! mitt lof och pris mottag!
Det var mig en lycksalig dag,
Nu är jag glad till sinnes.
Jag tackar dig af hjertans grund
För denna nåderika stund,
Som till min död jag minnes.«
Alltifrån den dagen gick Hans Nilsen ej mer till några dansgillen, men genom flera år af anfäktelse och själakamp vann han omsider andens frimodighet, så att han begynte tala med sina närmaste och hvem han eljest träffade om det ena nödvändiga. I församlingen fick han också tala, och det var allas åsigt, att det var längesedan man der hade hört en så liflig tunga.
Men ihågkommande Hauges bestämmelse, ville de äldsta icke tillåta honom att draga ut för att hålla sammankomster med vännerna rundt omkring i landet, förr än han både var alldeles grundfäst i den rena läran och i sitt lefverne hade visat omvändelsens värdiga frukter.
Först då han var öfver fem och tjugu år, blef han utsänd; och då han i fem sex år nästan oafbrutet hade vandrat från ställe till ställe, dels efter uppfordran, dels så som anden dref honom, hade han blifvit en väl känd och högt skattad lekmanpredikant längs hela vestkusten och norrut, längre än till Trondhjem.
Väl var det förbi med dessa tider[1], då presten tog länsmannen eller en försupen löjtnant med sig, skingrade de gudliga sammankomsterna, oqvädade predikanten eller spottade honom i ansigtet och lät transportera honom ut ur socknen till närmaste länsman.
Men om än kolportörerna voro mindre utsatta för yttre våld än under de gamla förföljelsedagarne, var det dock faror af annat slag, som på många sätt gjorde deras ställning vansklig.
Ty presterna hade ingalunda bytt om sinnesstämning. Men då de ej längre tordes fängsla och offentligen smäda »dessa svärmare, dessa skälmar, dessa bedragare, skenheliga skurkar och folkförförare», så valde de att i tysthet lura på och baktala dem.
Och detta blef för lekmännen och isynnerhet deras anförare och predikanter en ny tuktan till tålamod. Ty efter som de väcktas antal steg, kunde det ju ej vara möjligt annat än att en och annan förföll i uppenbara synder eller beslogs med hyckleri och falsk gudsfruktan.
Och då voro presterna framme, ifriga och nitiska; från predikstolen och i husen berättade de och berättade och berättade om igen alla de förskräckliga historierna om dessa haugianer, dessa ögontjenare, som föraktade Guds hus och gömde sig undan i sina egna hemlighetsfulla församlingar, der allsköns vederstygglighet bedrefs.
Och från embetsmannaståndet utbredde sig öfver hela den s. k. bildade klassen en misstro, en motvilja, som kunde stegras till hat mot dessa fredliga och i allmänhet högst respektabla menniskor.
Härifrån hemtade äfven literaturen sina frånstötande figurer af nedriga kolportörer och sina apostoliska gestalter af prostar och prester, ljusets och fridens män. Den literära delen af samhället visste i allmänhet föga om kolportörerna; men man trodde på skildringen, ty presten, fridens man, kände man så väl.
De flesta kände honom från dessa feriebesök i en prestgård, hvilka alltid stå för ens minne som glanspunkter i ungdomen; antingen i månsken en sommarnatt i skogen eller med tindrande hvit snö och klang af aflägsna slädbjällror, som komma närmare.
I denna ram stod presten, ljus, vänlig och dock så välgörande allvarlig; hvilka muntra tal kunde han icke hålla, huru kunde han ej inlåta sig på ett oskyldigt skämt, och huru godt var det ej att vara i det rymliga, rikliga huset, fullt af ungdomens glädtighet och betryggadt af »fars» milda allvar!
Han var medelpunkten för allt, icke blott för fruns och döttrarnes omsorg, utan i all ungdomens glädje och lek måste »far» vara med, om det skulle vara riktigt; hans stora sjöskumspipa stoppades åt honom, de unga herrarne kommo störtande med fidebussar, när den slocknade; och alla samlades i en deltagande krets omkring honom, medan frun med öfvad hand invecklade honom i alla hans ylletröjor, skinntröjor, tulubber, skärp och pelsar, när han skulle fara till annexkyrkan annandag jul.
Eller kunde någon glömma de stilla lördagseftermiddagarne, när man helst måste hålla sig utom hus för att icke störa presten, som studerade sin predikan på kontoret, så att tobaksröken virflade ut genom nyckelhålet som en blå orm; eller söndagsmorgonen, innan man gick till kyrkan, då man väntade medan »far» förtärde sin äggtoddy för att klara rösten.
Och ändå kunde denne ferieprest vara en helt annan karl, då han satt ensam bland sina bönder i fattig- eller skolrådet; och från kontoret hördes stundom en röst, som man knappast skulle tilltrott ljusets och fridens man.
Ja, det kunde väl också hända, när ungdomen samlades ute i förstugan för att ta rätt på sina öfverkläder till en eller annan munter utflygt, att en vadmalsklädd bonde kom hufvudstupa ramlande ut ifrån kontoret, medan man i dörren såg en hastigt försvinnande skymt af ett rödt ansigte och en flaxande nattrock.
Då sade frun eller en af döttrarna: »Hu då, stackars far! det var återigen en af de der stygga haugianerna, som vålla far så mycken förtret i socknen.»
Och denna stämning mot de väckta dog icke ut ens då pietismen kommit till heder och värdighet vid universitetet. De nya lärarne och presterna, som icke blott hade Hauge och hans rörelse att tacka för den större innerligheten i lära och tillämpning, utan till och med hade antagit det saktmodiga yttre sättet, den sötsliskiga tonen och de långa surrande s-ljuden från Haugianismens förfall, de tycktes hastigt glömma, att hela det kristendomslif, på hvars skröpliga qvarlefvor de lefde, var någonting, som folket sjelft hade tillkämpat sig nedifrån. Och liksom sina myndiga fäder började de obekymradt skräfla vidare om, att de voro folkets herdar och fäder, att hvar och en, som krökte ett hår på deras hufvud eller ville borttaga ett jota af deras makt och anseende, han var en omstörtare — han ref ned folkets aktning för det heliga, han rörde med förmäten hand vid det urgamla, sköna, patriarkaliska förhållandet mellan församlingen och den älskade själaherden!
Men under de första åren som Hans Fennefos reste omkring, träffade han mest prester af den gamla skolan, som lurade på hvarje hans ord och hvarje hans steg och vållade honom och hans vänner så mycken förlust och skada de kunde.
Då gälde det att vakta noga både på sig sjelf och sina vänner, och här hade den unge predikanten mången strid att bestå. Ty liksom han hade ovanliga kroppskrafter, var han också hänsynslöst modig. Gamla personer sade, att han erinrade mycket om Hauge under den första tiden, innan de hade knäckt honom med sina förföljelser.
I de bref, som de äldste hemma på Fennefos skickade före honom till vännerna rundt omkring, stod det derför alltid, att den unge Hans Nilsen måste ständigt förmanas till lydnad mot dem, som äro satta till att styra och råda, på det att ingen strid eller förargelse måtte uppstå.
Och efter hand lärde han att tämja sitt sinne, så att han till och med mångenstädes i tysthet kunde afvärja split mellan prest och församling. Så hade varit Hauges vilja, och för den böjde han sig som alla de andra vännerna.
Derigenom lyckades Fennefos, som så många lekmanspredikanter, förbereda sinnena så, att hvar helst en prest blott ville, der kunde han nästan alltid, högst oförskyldt, finna en liten kärna af lefvande kristna inom församlingen, som stodo redo till att sluta sig omkring den, som blott icke, liksom de gamla presterna, gaf dem stenar för bröd.
Men ibland föll det sig svårt för Hans Nilsen att styra sitt sinne. Af de gamlas berättelser hemma på Fennefos visste han godt besked om alla tilldragelser i Hauges lif. Han kände namnen på alla de länsmän och häradshöfdingar, men isynnerhet på alla de prester, som hade hånat, förföljt och nästan pinat lifvet ur den älskade läraren.
Och hvart han nu kom rundt omkring i landet, träffade han på dessa samma namn. Både domarestolen och predikstolen hade gått i arf till söner, icke blott i andan, utan äfven i köttet, till dessa gamla förhatliga förföljare.
Det sjöd mången gång i det unga blodet, och när ordet föll fritt och skarpt på konventikeln, såg han samma glöd hos andra. Men då tuktade de hvarandra ömsesidigt: det är ingen öfverhet utan af Gud.
När Fennefos for öfver vestlandet, stannade han alltid en kort tid hos madam Torvestad. Staden var en knutpunkt i den vidt utgrenade väckelsen, och småningom blef han mera hemma här än på Fennefos.
Hit skickades derför också bref och budskap till honom från vänner omkring i landet, när det var något galet på färde ibland dem, eller när de fingo alltför stor längtan efter att höra honom tala.
Då reste han eller skref bref, eller också skickade de äldste en annan, om det var någon, som passade till det.
Det var emellertid hvarken bröderna eller madam Torvestad, som lockade honom så starkt eller höllo honom så länge qvar i staden. Ty egentligen trifdes han bäst bland bönderna.
Och mot madam Torvestad hade han mycket att invända. Hon var för slapp i många hänseenden, uppfyld af tyskt pietistiskt svärmeri, som han ej kunde fördraga, och framför allt var hon honom alltför myndig och hersklysten i församlingen och i sitt hus.
Hvad som band honom var väl mest Sara.
Icke att han älskade henne med något slags åtrå, som han visste af. Men hon var så genomträngd af väckelsen, så väl bevandrad i Skriften och de goda böckerna, att han ej visste någon menniska, med hvilken det var honom en större glädje att tala om andeliga ting.
Också bland vännerna stod Sara i högt anseende, och det var för de gamle en hjertans glädje att höra denna unga qvinna tala Guds ord i församlingen. Visserligen var detta mycket sällsynt och icke heller hade hon många »egna ord». Men hon kunde så många salmer, skriftställen och stycken af de goda böckerna utantill, och framför allt: hon var så väl bevandrad i sjelfva bibeln, att det till och med bland männen knappast fans någon, som kunde mäta sig med henne.
På bordet i madam Torvestads sal fans en fastskrufvad pulpet; der låg alltid bibeln uppslagen.
Det var Saras plats, och bredvid henne satte madamen i dag en beqväm stol åt skeppar Worse.
Det hade kommit några allvarsamma fruntimmer, som satte sig rundt omkring väggarne, lade händerna i skötet och suckade. Ett par unga flickor trängde sig tillsamman med Henriette på en alldeles för kort bänk vid kakelugnen, och en halfvuxen pojke, som föräldrarne släpade med sig från konventikel till konventikel, satte sig — gulblek, med finnar och fräknar och en fullkomligt känslolös min — på den yttersta kanten af en stol nederst vid dörren.
Efter en liten stund kommo männen i sällskap. Der voro bröderna Endre och Nicolai Egeland, som hade den största bondhandeln i staden, Sivert Jespersen, som på några få år hade samlat sig en förmögenhet på sillen, och ytterligare fyra fem af de mera framstående haugianerna, handtverkare eller köpmän.
Madam Torvestad tog dem alla i handen och sökte skaffa dem plats, hvilket slutligen blef kinkigt nog, fastän rummet var rymligt och fullt af stolar.
Hans Fennefos gick fram och helsade på Sara och frågade i det samma, åt hvem länstolen var framsatt?
»Skeppar Worse skall komma hit i afton,» svarade Sara, utan att se upp.
Hans Nilsen blef förvånad och illa till mods, utan att riktigt kunna göra sig reda för anledningen. Madam Torvestad helsade vänligt på honom; men han satte sig icke ännu på sin plats, han gick omkring litet feberaktig, tills Jacob Worse ändtligen kom.
Då han öppnade dörren, fick han en ovilkorlig lust att springa sin väg. Han kom från sina luftiga rum, der det ännu var litet ljus från aftonhimlen. Men här var mörkt och qvaft; två talgljus stodo i messingsstakar och lyste öfver bordet och bibelpulpeten; men ute i rummet kunde man ej se annat än en rad af ansigten längs väggarne.
Att slippa undan kunde emellertid ej komma i fråga. Madam Torvestad tog honom så vänligt vid handen och förde honom in.
Dessutom var han ju känd af alla, och karlarne kommo fram för att ta honom i hand och önska honom välkommen hem.
Det blef allmän glädje öfver att se honom här i församlingen; ty Jacob Worse var en betydande man i staden, och hittills hade han snarare hört till haugianernas fiender och bespottare. De nickade och smålogo mot madam Torvestad, och hon njöt sin triumf.
Isynnerhet var Sivert Jespersen förnöjd. Han och Worse voro gamla bekanta från fisket nordpå; och Sivert Gesvint, som han kallades, var utom församlingen en liflig och företagsam man. På samma gång som hans mun var full af Guds ord och salmverser, kunde han riktigt lägga manken till för en god affär eller segla som en våghals, när det gälde att komma först fram till fiskplatsen.
Skeppar Worse brummade litet och strök sitt utterskinn, då Sivert Gesvint tryckte hans hand och önskade honom så innerligen hjertligt välkommen. Det var nämligen en gammal historia mellan dem om ett parti salt, som Worse ansåg att Sivert hade lurat honom på; och det hade han sagt honom rent ut många gånger, när de möttes på fisket; men Sivert Gesvint brukade bara småle vänligt och klappa honom på axeln.
Madam Torvestad förde nu Worse fram till länstolen; han kände sig ytterst illa till mods och förbannade i sitt stilla sinne både Lauritz och madamen. Men Lauritz satt högst lycksalig på en pall bakom de båda tjocka madamerna, mellan hvilka han kunde se en skymt af Henriette.
Sara helsade blygt på skeppar Worse; han strök henne öfver håret; han hade ju sett henne växa upp från det hon var liten flicka.
Då nu alla hade tagit plats och det hade blifvit alldeles tyst, sade madam Torvestad: »Nå, lille Erik Pontoppidan, kan du nu berätta mig hvad det talades om på sammankomsten?»
»Om heliggörelsen» — kom det från den bleke, finnige gossen vid dörren, lika snabbt och tonlöst, som om man tryckt på en knapp.
»Hvilken salm var det ni sjöng, Henriette? Det mins du väl?» frågade modern.
Henriette hade varit på bönemötet, men upptagen af den sorgliga underrättelsen att Lauritz ej fick bo hos dem, hade hon ej haft stor nytta af andakten. Och då hon så kom hem och fick höra, att han ändå hade fått lof att bo der, hade hon blifvit så glittrande glad, att moderns fråga kom öfver henne som ett ämbar vatten.
Hon blef eldröd och visste hvarken ut eller in.
Madam Torvestad såg ett ögonblick strängt på henne; derpå vände hon sig mot Erik Pontoppidan, och så snart hennes blick hade berört knappen, svarade han utan att blinka:
»Nu bör ej synden mera» —
Det var flera i församlingen, som nickade och smålogo uppmuntrande till gossen. Hans mor, en tjock gul madam, och fadern, Endre Egeland, voro stolta öfver honom. Men Erik Pontoppidan tycktes ej märka något af allt detta.
På Henriette såg ingen, utom Lauritz; hon satt skamfull och kröp bakom sina väninnor.
Madam Torvestad uppstämde nu, och de andra följde med utan salmböcker:
»Nu hör ej synden mera
Med väldig herskarmakt
Uti mitt kött regera,
Den är till lydnad bragt.»
Alla sex verserna sjöngos. I Jacob Worses öron lät det så underligt hemskt och motbjudande — alla dessa röster i det låga rummet, qvinnornas hvassa röster och karlarnes djupa brummande. Långsamt, ändlöst långsamt gick det; och i pausen efter hvarje strof hade Sivert Jespersen några besynnerliga dallringar och tremulanter, som hörde till hans manér.
Det var en af de äldste, som hade talat till församlingen, och han var icke tillstädes i afton hos madam Torvestad; hon frågade derför om någon ville ge henne ett litet ord af hans tal. Dervid såg hon och flera andra bort till Fennefos; men han satt stilla med munnen sammanknipen; det såg ut som om han icke ville tala i afton.
»Ja, jag för min ringa del,» började då Sivert Jespersen, »jag tyckte, att den gamle talade så riktigt väl och innerligen enfaldigt. Det var om den helige andes gerning, som den lille Erik Pontoppidan var så rask till att säga, och den gamle valde till utgångspunkt Luthers ord till artikeln: jag tror att jag icke af mitt eget förnuft eller kraft kan tro på Kristum eller komma till Kristum, och han visade så klart — så tycker jag åtminstone — både ur skriften och den dagliga erfarenheten, huru eländeligen vi komma till korta både i det andliga och i det timliga, om vi förlita oss på köttet och vårt eget skröpliga förnuft.»
Nicolai Egeland, som icke var vidare begåfvad i andligt hänseende, sade nu: »Jag tror, Herre! hjelp min vantro!»
Han kunde i sjelfva verket ej mer än fyra eller fem bibelställen utantill, dem han använde som det föll sig, och mången gång föll det sig icke alls. Men bröderna kände hans trofasthet och öfversågo med honom; han hade nu en gång inte fått sig större pund anförtrodda.
En af qvinnorna suckade: »Ja, det var ett sant ord, Sivert Jespersen! Inte komma vi långt med vårt eget förnuft i andeliga ting.»
Madam Torvestad tog nu ordet; hon satt gerna och bläddrade i en hel mängd små böcker, som lågo på bordet vid hennes plats midt emot Sara. Det var dels traktater, dels bönböcker och andeliga sånger. Och när hon träffade på något som passade, flätade hon in det i sina egna ord, så att det blef halft tal, halft uppläsning.
»En kristen bör alltid komma ihåg,» började hon, »att det är många höga och hemlighetsfulla underverk i nådens hushållning, som aldrig i tiden af det stackars menniskoförståndet skola kunna fattas och begripas. Derför behöfva vi aldrig besvära oss med att försöka begripa det, utan blott lita på Guds allmakt och sannfärdighet, som har kungjort oss det. Ja, så snart förnuftet vill börja öfverväga hur det är möjligt hvad Kristus säger, böra vi genast veta, att det är frestelsens stund, att djefvulen är nära, den gamle listige ormen, som förförde Eva med sin illfundighet; och då böra vi ögonblickligen åkalla Guds namn till beskydd mot döden, ja mot sjelfva helvetet. Måtte vi dertill alla förunnas nåd.»
»Amen» — sade Nicolai Egeland.
»Men, kära vänner,» frågade Sivert Jespersen bort till de unga, »huru skola vi förunnas denna nåd?»
»Det är den helige andes gerning,» kom det nerifrån dörren.
»Det var riktigt svaradt, lille Erik! Och hvad kallar du denna den helige andes gerning?»
»Heliggörelsen.»
»Och af hvilka särskilda delar består heliggörelsen? Kan du också svara på det?»
»Pånyttfödelsen, rättfärdiggörelsen och förnyelsen.»
Åter sågo alla med välbehag på den duktige gossen. Sjelf satt han utan förändring i sitt ansigte, med munnen halföppen, beredd, så snart någon tryckte på knappen.
Men nu blef Nicolai Egeland äregirig, och han började på det längsta bibelspråk han kunde: »Synden kom in i verlden genom en menniska» — men madam Torvestad afbröt honom fogligt:
»Det är någonting besynnerligt med den pånyttfödda menniskan; hon är icke slaf under en enda synd eller verldslig lusta, ja icke en gång af oskyldiga saker. När jag säger, att hon icke är slaf, är det icke meningen att förneka, att hon ju i en svag stund kan öfverfallas och öfvervinnas af synden, men det vill säga, att hon icke förblifver i den. Öfverrumplas hon af djefvulen eller köttet, så att hon faller i någon synd, står hon åter upp igen, klagar sin nöd för Gud och söker förlåtelse. Och så länge hon sålunda åter upprättas i tron och får frid med Gud, blir hon alltid åter synden öfverlägsen, så att hon likväl fortfar att vandra efter andan.»
Sara såg bort till Fennefos, ty hon visste, att han ej kunde fördraga den bok, hvarur modern läste detta. Men han rörde sig icke. I den svaga belysningen urskilde hon endast den kraftiga, rena profilen, halft vänd uppåt, som om han satt och såg upp mot taket.
Då han alldeles icke tycktes vilja tala i afton, fortsattes samtalet blott en qvarts timme utan synnerligt lif. Sara satt hela tiden vid bibeln; och eftersom samtalet rörde sig, slog hon upp ett skriftställe här och der, dels för sig sjelf, dels när någon af de andra bad henne friska upp deras minne. Hon fann genast allt hvad hon sökte, de flesta mera vigtiga ställena framsade hon utantill.
Skeppar Worse förstod sig ej mycket på heliggörelsen, och han blef ofantligt trött. Det enda, som ännu höll honom vaken, var Saras små fingrar, som rörde sig så flitigt mellan bladen i den heliga boken.
Men slutligen var han likväl på god väg att somna, då madam Torvestad föreslog, att de skulle sjunga en salm till afslutning.
Sara tog nu en salmbok och höll den framför kaptenen, och sången började.
Worse satt i halfslummer och såg på hennes fingrar. Då vände hon plötsligt de mörka, imponerande ögonen mot honom sade: »Sjung med!»
Skeppar Worse blef med ens alldeles klarvaken och började brumma med, allt efter som hon flyttade fingret. Han hade aldrig varit styf i salmsång, och när det kom ord som Gud och Jesus, skämdes han för att ta dem i sin syndiga mun.
Men vaken hade han blifvit och mer än det: han började nästan att finna sig väl. Då och då såg han från fingrarne uppåt hennes arm och de fylliga skuldrorna, den matta hvita huden bakom öronen och under hakan, der det rörde sig sakta i strupen, då hon sjöng.
De sutto så förtroligt och nära hvarandra, i det hon böjde sig emot honom med salmboken, så att skeppar Worse fick en förnimmelse af något varmt, qvinligt — den första känsla af hem och trefnad han hade känt i dag.
Det var en annan, som äfven fann sig synnerligt väl, fast icke heller han följde så noga med i sjelfva uppbyggelsen, och det var Lauritz Seehus i sin vrå.
Han var så lycklig efter sitt utståndna lidande, att han alls icke hade tråkigt, som han eljest brukade på konventiklarne; han kunde ju se Henriette. Och då de heliga orden och sången äfven gjorde sitt intryck på honom, som hade varit så länge ifrån det, blef han så rörd, att han tackade Vår herre, derför att han hade sändt honom denna korta men hårda pröfning, för att han desto bättre skulle uppskatta huru godt han nu hade det.
Då salmen var sjungen, buro husets döttrar in té och smörgåsar. Efter en bordsbön af Endre Egeland, åto alla med god aptit och drucko mycket té, hvarefter de åtskildes litet efter klockan nio.
Då Worse åter stod nere i sina rum och såg madam Torvestads gäster gå öfver torget, visste han icke om han skulle skratta eller svärja, när han tänkte på, att det var tillsammans med dessa menniskor han hade tillbragt sin första qväll.
Der gick Endre Egeland, om hvilken det sades, att han lockade bondpigorna ned på magasinet, och Sivert Gesvint, som hade lurat honom så skamligt på saltet!
Det skulle bara Randulf veta!
Likväl måste han flera gånger tänka på huru trefligt det hade varit att sjunga med jungfru Sara, och han tyckte att det var ensamt och tråkigt i hans stora luftiga rum.
- ↑ I slutet af förra och början af detta århundrade voro
presterna i Norge torra rationalister, som icke förmådde
tillfredsställa det religiösa behofvet hos folket, som de icke förstodo
och hvars låga bildningsgrad de dessutom föraktade.
Då började en olärd bondson, Hans Nilsen Hauge, född 1771, att vandra omkring i landet, och genom samtal och gudliga sammankomster väckte han inom kort tid ett blomstrande kristligt lif bland allmogen. Bonden vände sig från slagsmål och dryckenskap och egnade sig åt sitt arbete; och snart hade rörelsen fått talrika brännpunkter i det vidsträckta landet, der fabriker och industriela anläggningar växte upp under flitiga händer, medan arbetare och arbetsgifvare i broderlig kärlek samlades omkring Guds ord.
Att folket sålunda hjelpte sig sjelft både i andligt och timligt hänseende, kunde embetsståndet icke tåla. Presterna fingo en villig handräckning af juristerna och med tillhjelp af en gammal förordning af 1741 mot gudliga sammankomster fingo de Hauge fasttagen och fängslad.
I tio år höllo de honom i fängelse. Men då allt hvad otaliga förhör bragte i dagen endast var nya vittnesbörd om mannens fläckfria vandel, stora gåfvor och ädla karaktär, måste hans fiender till slut låta honom gå och nöja sig med att ha beröfvat honom återstoden af hans förmögenhet.
De hade likväl segrat. Ty Hauge var kroppsligt knäckt af ett långt och osundt fängelselif; han lefde ej många år derefter — sjuk och full af plågor, men käck och frimodig till det sista.
År 1824 dog han. Men först 1842 fingo folkets representanter den gamla förordningen af 1741 upphäfd — trots konungen, statsråd, amtmän, universitet, biskopar, prostar och prester.
Författarens anm. till den tyska öfvers.
| << Kapitel 2 | Upp till början av sidan. | Kapitel 4 >> |