Mitt öde blev mig svårt
att släpa och bära —
jag flydde till Roomi och tände en eld,
ville vila från livet där.
Jag sett dina tårar,
jag hade fått lära
att du tigande hållit
en annan kär.
Mitt i berglandets vår
stod en sorg vid min sida
och jag hade för gästen ej plats och namn —
ville släcka min eld och gå.
Jag var trött att älska
och att ensam lida
av en törstig kärlek,
och sade så:
Nu farväl! Det är kväll
kring dalar som blomma —
min eld lyser varmt, skimrar gult och rött
i majnattens bleka ljus.
Till tröst har jag tänt den,
och till dagar som komma
är väl gräsvallen svartbränd
och blommorna grus.
Men jag önskar jag haft
ett barn med dig, kvinna,
liv av mitt liv, blod av mitt,
när jag ensam att lida går.
Som jollrade med mig
och om allt kunde minna,
som jag törstande drömde
i rosornas år.
