Twå wägar
| ← Försök |
|
Min kärlek → |
Twå wägar.
Jag wille så gerna åt lifwet le,
Och all dess tomma smärta;
Glad wille i lifwets lek jag se,
Med löje i blick och hjerta;
Men hur det gick, då bäst jag log,
Den djupsta sorg min själ betog,
Och ned i dystra tankar
Mitt friska hjerta drog.
Det war då jag kände kärleken
I känslornas warma swall, —
Det war då jag offrade kärleken
Mina wackraste rosor all;
Och glädjen fläktade lent om mig;
Och hjertat kändes så fullt af dig;
De woro tomma drömmar, —
De gingo bort från mig.
Twå äro de wägar menniskan går
Det korta lifwets bana:
Den ena wägen är den man går
Wid glädjens swajande fana;
Den andra — der känslan är wek och öm
Och mild och tyst, som en skymningsdröm,
Der genom wemods-tårar
Man skådar lifwets ström.
Den tog jag. Jag kände så wäl igen
Mina barndomsdrömmars sägen.
Jag frågte ej: hwar går wägen, min wän?
Jag kände se’n fordom wägen.
Jag kände den wäl, — jag kände den wisst,
Jag kände först, jag känner den sist,
Och wet, då den jag funnit,
Att intet i lifwet jag mist.
De wackraste bilder der jag ser
I klara wemods-tårar;
De tårar trolla i hjertat ner
Dess längst förswunna wårar.
De trolla i hjertat frid och ljus,
Och skönhet spirar ur werldens grus, —
Mildt swept i tårars lena,
Ljuft matta skymningsljus.
