Ur Friederike Brions visor

Ännu går dansen kring eken

och dansen är mig kär,

men går jag själv i leken,

är sorgen också där.

Och sitter jag vid väven

att söka mödans fred,

då kommer sorgen även,

och sorgen väver med.

Och vandrar jag i skogen

en kväll att trösta mig,

då vandrar sorgen trogen

på samma tysta stig.

Den stolta Rhen, som tågar

förbi små tysta hem,

vad frågar han, vad frågar

den stolte efter dem!

Hans bölja speglar häcken

och slår mot trappans rand

och tar sin gärd av bäcken

och vaggar skum i land.

Av allt han ser han kastar

ett vänligt återsken

men utan vila hastar

till havs den stolta Rehn.

      -—-

Jag mötte en flicka, hon bar sitt barn,
hon rodnade skamset förlägen,
hennes dräkt var lump, hennes namn var skarn,
hennes hem var den ändlösa vägen.

Hon hade dock något att kalla för sitt.
Mot varandra de värmde sig varma,
jag ville att flickans barn var mitt,
jag ville jag vore den arma.