Var man må nu väl glädja sig

1.
Hwar man må nu wäl glädja sig,
här är stor fröjd på färde;
ty Gud är oss nu nådelig,
som woro döden wärde.
Han hafwer allom sagt det till,
att han barmhertig wara will.
Hwad står oss nu till tränga?

2.
Jag under djefwulen fången låg,
kunde mig ej sjelfwer hjelpa:
min synd mig qwalde natt och dag,
och wille mig nederstjelpa:
min synd mig till förtwiflan dref,
ty synd och döden för mig blef,
helwetet stod oss öppet.

3.
Gud af sine barmhärtighet
sin' ögon till mig wände,
han kunde ej lida min uselhet:
hjelp wille han mig sända.
Ändock jag war af synder full,
war han för mig en fader huld,
och lät sig om mig wårda.

4.
Han sade till sin ende Son:
nu är tid att förbarma;
far ned uti det syndaland
och lös de fångar arma
af deras synd och stora nöd,
fräls dem ifrån den ewiga död
och låt dem med dig lefwa.

5.
Sonen sin Fader lydig war,
kom till mig här på jorden:
af ene jungfru ren och klar
är han min broder worden;
sin kärlek wille han mig bete,
och tog ifrån mig helwetes we,
det jag var pigtig lida.

6.
Han lät utgjuta sitt dyra blod,
sitt lif månde han ej spara:
det led han mig till syndabot,
thy må jag trygger wara.
Han är min Herre och höfwitsman,
uti hans död min synd förswann,
så är jag salig worden.

7.
Han for ock upp till Fadren igen
ifrån denna werlds elände,
der will han wara min Mästar' allen',
och mig sin Ande sända:
den i min nöd skall trösta mig,
och lära mig att känna sig,
och i all sanning leda.

8.
Dess ware pris i ewighet,
och lof förutan ände,
Fadrens stora barmhertighet,
som oss den nåden sände,
och nederslog i Christi död
helwetet, synd och dödsens nöd.
Ho kan oss nu förderfwa?

1.
Var man må nu väl glädja sig,
här är stor fröjd å färde,
ty nu är Gud oss nådelig,
som voro döden värde.
Han haver allom sagt det till,
att han barmhärtig vara vill.
Vad kan vårt hopp förtränga?

2.
Jag under satan fången låg
och kunde mig ej hjälpa.
Den synd, som rådde i min håg,
i grund mig ville stjälpa.
Min synd mig till förtvivlan drev,
mitt samvets dom orygglig blev,
och helvetet stod öppet.

3.
Men Gud av sin barmhärtighet
sin' ögon till mig vände.
Han såg i nåd min uselhet
och hjälp av höjden sände.
Ändock jag var av synder full,
var han för mig en Fader huld
och lät sig om mig vårda.

4.
Till ende Sonen sade han:
Jag måste mig förbarma.
Far ner uti det syndaland
och lös de fångar arma
av deras synd och stora nöd,
fräls dem ifrån en evig död
och låt dem med dig leva.

5.
Sin Fader Sonen lydig var,
kom till mig här på jorden.
I mänskligheten uppenbar,
är han min broder voden.
Sin kärlek ville han bete
och frälste mig från allt det ve,
som jag förskyllt att lida.

6.
För mig sitt liv, sitt dyra blod
han ville icke spara,
att för den dom mig förestod
jag måtte tryggad vara.
Han blev hos Gud min löftesman,
uti hans död min synd försvann.
Så är jag frälsad vorden.

7.
Han upp till Fadern for igen
från denna världs elände
och i mitt bröst Hugsvalaren,
den helge Ande, sände,
den i min nöd skall trösta mig,
mig stödja på min bättringsstig
och i all sanning leda.

8.
Ty vare pris i evighet
och lov förutan ände
Guds eviga barmhärtighet,
som oss den hjälpen sände
och nederslog i Kristi död
synd, helvete och dödens nöd.
Ho kan oss nu fördärva?