Varenka Olessof/Kapitel 1

←  Titelsida

Varenka Olessof av Maxim Gorki Översättare: Walborg Hedberg Kapitel 1

Kapitel 2  →

... Några dagar efter det Hippolyt Sergejevitsch Polkanof blifvit utnämnd till privatdocent vid ett af landsortsuniversiteten, fick han ett telegram från sin syster, boende på sin egendom i ett aflägset skogsdistrikt vid Volga.

Telegrammet lydde helt kort och godt:

“Min man är död, kom för Guds skull genast och hjälp mig. Jelisaveta.“

Denne oroande kallelse berörde Hippolyt Sergejevitsch obehagligt, ity att den rubbade hans planer och förstörde hans goda humör. Han hade redan bestämt sig för att under sommaren fara ut till en kamrat på landet och där arbeta strängt för att med heder bereda sig till föreläsningarna, och nu skulle han bli tvungen att resa över tusen verst från Petersburg och platsen för sin verksamhet för att trösta en kvinna, som förlorat sin man, med hvilken hon, att döma af hennes bref, icke lefvat öfver sig lyckligt.

Sista gången han träffade systern var fyra år sedan, brefväxlade gjorde de sällan, och mellan dem hade länge rådt detta rent formella förhållande, som är så vanligt mellan två släktingar, åtskilda af afståndet och olika lifsintressen. Telegrammet påminde honom om svågern. Det var en godmodig och fet man, som tyckte om att äta och dricka. Han hade ett rundt ansikte, betäckt med ett nät af röda ådror, och små muntra ögon; han brukade listigt plira med det vänstra ögat och småle sött, i det han sjöng på mycket dålig franska:

“Regardez par ci, regardez par là ...“

Och Hippolyt Sergejevitsch hade nästan svårt för att tro, att denne beskedlige muntergök var död, ty nollor bruka vanligtvis lefva länge.

Systern bemötte mannens svagheter med ett halft föraktfullt öfverseende, – som intelligent kvinna begrep hon, att man icke skall öda krut på döda kråkor. Och knappast borde hon erfara någon häftig sorg öfver hans död.

Men icke desto mindre skulle det vara olämpligt att säga nej till hennes begäran. Man kunde ju arbeta lika bra hos henne som på något annat ställe.

Efter att en stund ha låtit sina tankar fortgå i denna riktning, beslöt Hippolyt Sergejevitsch att resa, och en varm juliafton två veckor senare satt han, uttröttad efter den fyrtio verst långa åkningen från stationen till byn, midt emot sin syster vid bordet på verandan, som vette utåt parken, och drack ett utmärkt te.

Utmed verandaräcket växte i täta klungor syrener och akacior, och de sneda solstrålarne, som trängde genom löfverket, dallrade i luften som smala guldband. Fasonerade skuggor bredde sig öfver det med landtliga rätter fullsatta bordet, luften var uppfylld af doften af lind, syren och fuktig, solstekt mylla. I parken kvittrade fåglarne högljudt, och på verandan kom ibland ett bi eller en geting inflygande och surrade beskäftigt, kretsande öfver bordet. Jelisaveta Sergejevna tog servietten i handen och slog förargad med den i luften för att jaga bien och getingarna ut i parken.

Hippolyt Sergejevitsch hade redan hunnit öfvertyga sig om, att systern icke var särdeles djupt träffad af mannens död, samt att hon litet emellanåt betraktade honom, brodern, med en pröfvande blick och dolde något för honom, under det hon samtalade med honom. Han var van att tänka sig henne som en kvinna, uppslukad af hushållsbestyren, nedtryckt af sitt äktenskapliga lifs missräkningar, och väntade att få se henne nervös, blek och förbi. Men då han nu betraktade hennes långlagda ansikte, betäckt af en frisk rodnad, lugnt, själfsäkert och upplifvadt af de stora ljusa ögonens kloka glans, kände han, att han behagligt misstagit sig, och i det han lyssnade till hennes ord, bemödade han sig att däri uppfånga och söka förstå det, som hon förteg.

“Jag var förberedd på detta“, sade hon med sin lugna, klara altstämma, som vackert vibrerade på de högsta tonerna. “Efter det han fick slag andra gången, beklagade han sig nästan hvarje dag öfver stygn i hjärtat, oordning i blodomloppet, sömnlöshet ... men i alla fall, när de förde hem honom från åkern – kunde jag knappt stå på benen ... De säga att han blef så uppretad där, skrek och väsnades ... och dagen förut hade han varit på besök på Olessovo – godsägaren där är en pensionerad öfverste, en supbroder och cyniker, svårt ansatt af podager. Apropos, han har en dotter – en riktig skatt, kan jag säga dig! ... Du kommer att göra bekantskap med henne ... “

“Kan det icke undvikas?“ frågade Hippolyt Sergejevitsch och såg småleende på systern.

“Omöjligt! Hon är ofta här ... och nu kommer hon naturligtvis ännu oftare“, svarade hon också leende.

“Är hon på jakt efter en fästman? Jag passar icke för den rollen.“

Systern såg skarpt på hans aflånga, magra ansikte med det spetsiga svarta skägget och den höga hvita pannan.

“Hvarför skulle du icke passa? Jag talar nu i allmänhet, utan att alls tänka på fröken Olessof – du skall förstå hvarför, när du får se henne ... men du tänker väl på att gifta dig? ...“

“Tills vidare icke“, svarade han kort och höjde blicken från glaset, – ögonen voro ljusgrå med en torr glans.

“Ja“, sade Jelisaveta Sergejevna tankfullt, “att vid trettio år taga detta steg är för en man både för sent och för tidigt ...“

Han tyckte om, att hon upphörde att tala om mannens död, men hvarför hade hon då så högljudt och uppskrämdt kallat honom till sig?

“Man bör gifta sig vid tjugo år eller vid fyrtio“, sade hon tankfullt, “då löper man mindre risk att bedraga sig själf och att bedraga någon annan ... och om man också gör det, så gäldas det i första fallet af friskheten i känslan, och i det andra – åtminstone af den yttre ställningen, som nästan alltid är solid hos en fyrtio års man.“

Det föreföll honom, som om hon sade detta mera för sin egen skull än för hans, och han afbröt henne icke, utan lutade sig tillbaka i stolen och inandades djupt den aromatiska luften.

“Hvad var det nu jag sade? – dagen förut hade han varit hos Olessofs och naturligtvis tagit litet för mycket till bästa. Nå, och så ...“ Jelisaveta Sergejevna skakade sorgset på hufvudet. “Nu är jag – alldeles ensam ... fastän jag redan från och med det tredje året af vårt samlif känt mig andligt ensam. Men nu är min belägenhet så konstig! Jag är tjuguåtta år, jag har icke lefvat, endast vegeterat bredvid man och barn ... Barnen äro döda och jag ... hvad skall jag nu göra? Hur skall jag lefva? Jag skulle sälja egendomen och resa utrikes, men hans bror gör anspråk på arfvet, och det är möjligt, att det blir process. Jag vill icke afstå från mitt utan lagliga grunder, och jag ser inga sådana i hans brors anspråk. Hvad tänker du om den saken?“

“Du vet, att jag icke är jurist“, smålog Hippolyt Sergejevitsch. “Men ... du kan ju berätta mig allt det där ... så skola vi se. Den där brodern – har han skrifvit till dig?“

“Ja ... och i en tämligen rå ton. Han är en utsväfvande rucklare och betydligt förfallen ... min man tyckte icke om honom, fastän de hade mycket gemensamt.“

“Vi skola se!“ sade Hippolyt Sergejevitsch och gnuggade belåtet händerna. Det gladde honom att veta, hvarför systern behöfde honom, han tyckte icke om någonting oklart och sväfvande. Han bemödade sig framför allt att bevara sin inre jämvikt, och om något oklart störde denna jämvikt, så uppstod inom honom en dunkel oro och retlighet, som utan rast dref honom att så fort som möjligt få det där obegripliga klart, inpassa det i ramen af sin världsåskådning och ... glömma det.

“Uppriktigt sagdt“, förklarade Jelisaveta Sergejevna sakta och utan att se på brodern, “så skrämde mig den här tråkiga arfshistorien. Jag är så trött, Hippolyt, längtar så efter hvila ... och så börjas det igen.“

Hon suckade djupt, och i det hon tog hans glas, fortsatte hon med en klagande stämma, som obehagligt irriterade broderns nerver:

“Åtta års samlif med en sådan människa som min salig man tycker jag ger rätt till att få andas ut. En annan i mitt ställe – en kvinna med mindre utvecklad känsla af plikt och dygd – skulle för längesedan ha brutit denna tunga boja, men jag har burit den, fastän jag dignade under dess tyngd. Och så barnens död ... ack, Hippolyt, om du visste, hvad jag led, när jag förlorade dem!“

Han såg på henne med deltagande min, men inom sig kände han sig icke rörd af hennes klagovisor. Han tyckte icke om hennes språk, hon talade som en bok och icke som en människa, hvilken känner djupt – och hennes ljusa ögon irrade på ett underligt sätt åt sidan, utan att fästa sig på något. Hennes åtbörder voro mjuka och afmätta, och hela hennes välbildade gestalt andades en inre kyla.

En liten munter fågel slog sig kvittrande ner på verandaräcket, hoppade på det och flög åter sin kos. Syskonen följde den med ögonen och tego en liten stund.

“Brukar du ha främmande? Läser du?“ frågade brodern, i det han tände en cigarrett och tänkte på, hur ljufligt det skulle vara att få sitta och tiga denna härliga stilla afton, utsträckt i en bekväm länstol här på verandan, lyssnande till bladens sakta sus och inväntande natten, som skulle komma, släcka alla ljus och tända stjärnorna.

“Varenka är ofta här, och i bland kommer också fru Banartsef ... kommer du ihåg henne? Ljudmila Vasiljevna ... hon lefver också olyckligt med sin man ... men hon förstår att bevara aktningen för sig själf. Min man brukade ha mycket herrfrämmande, men ingen enda som var ett spår intressant. Jag försäkrar dig, ingen som man kunde växla ett ord med – landtbruket, jakten, kommunala strunttvister, skvallerhistorier – det är allt, hvad de tala om ... För resten finns det en ... juris kandidat Benkovski ... ung och mycket bildad. Kommer du ihåg Benkovski? Vänta litet! Här kommer visst främmande.“

“Hvem kommer ... Benkovski?“ frågade Hippolyt Sergejevitsch.

Hans fråga tycktes roa systern; hon steg skrattande upp från stolen och sade i alldeles förändrad ton:

“Nej, Varenka!“

“Åh!“

“Få se, hvad du säger om henne ... Här har hon underkufvat alla. Men Gud, hvad hon är för ett missfoster i andligt afseende! För resten, du får väl själf se!“

“Det vill jag helst slippa!“ förklarade han likgiltigt och sträckte ut sig i stolen.

“Jag kommer strax tillbaka“, sade Jelisaveta Sergejevna och gick.

“Men om hon kommer, medan du är borta“, oroade han sig. “Stanna är du snäll, det är bättre, att jag går!“

“Men jag är ju strax tillbaka!“ ropade hon inifrån rummen.

Han rynkade pannan och satt kvar i stolen, stirrande ut i parken. Man hörde hästtraf och gnisslet af hjul mot marken.

Framför Hippolyt Sergejevitschs ögon sträckte sig långa rader af gamla knotiga lindar, lönnar och ekar, insvepta i kvällskymningen. Deras krokiga grenar voro inflätade i hvarandra, bildande ett tätt hvalf af doftande grönska, och fastän skrumpna af tiden, med sprucken bark och afbrutna kvistar gjorde de alla intryck af en lifskraftig och endräktig familj, intimt förenade i en gemensam sträfvan uppåt, mot ljuset. Men barken på deras stammar var betäckt med en tjock gul mögelskorpa, och från rötterna sköto upp en massa telningar, och därför hade de gamla kraftiga träden en mängd torra grenar, som hängde i luften likt liflösa skelett.

Hippolyt Sergejevitsch såg på dem och kände en längtan att få somna där i stolen i doften från den gamla parken.

Mellan stammarne och grenarne lyste purpurröda fläckar af horisonten, och mot dess granna bakgrund tycktes träden ännu dystrare och mera tyngda af ålder. Genom allén, som ledde från verandan ut i det skymmande fjärran, gledo långsamt mörka skuggor, och för hvarje minut växte tystnaden och kallade till lif oklara fantasier. Fängslad af aftonens trollmakt, tecknade Hippolyt Sergejevitschs inbillning af skuggorna silhuetten af en kvinna, som han kände, och af honom själf vid hennes sida. De gingo tigande allén framåt allt längre och längre bort, hon tryckte sig intill honom, och han kände värmen af hennes kropp.

“God afton!“ ljöd en djup altstämma.

Han rusade upp och såg sig om, en smula förvirrad.

Framför honom stod en ung flicka af medellängd i grå klädning och med något hvitt och luftigt, som såg ut som en brudslöja, kastadt öfver hufvudet – det var allt, hvad han märkte i första ögonblicket.

Hon räckte honom handen, i det hon frågade:

“Hippolyt Sergejevitsch, icke sant? Mitt namn är Olessof ... jag visste, att ni skulle komma i dag, och skyndade hit för att se, hurudan ni var. Jag har aldrig förr sett någon lärd ... och jag visste icke, hur de kunde se ut.“

Hans hand tycktes hårdt af en stark och varm liten hand, och en smula bragt ur fattningen af detta oväntade öfverfall, bugade han sig tyst för henne, förargad på sig själf för sin förvirring, och tänkte, att då han blickade henne i ansiktet, skulle han mötas af ett ohöljdt och groft koketteri. Men hans blick mötte ett par stora, mörka ögon, som logo okonstladt och vänligt och upplyste det vackra ansiktet. Hippolyt Sergejevitsch påminde sig, att han på en gammal italiensk tafla sett alldeles samma ansikte med dess stolta prägel af frisk fägring. Samma lilla mun med yppiga läppar, samma utstående och höga panna och under den de stora ögonen.

“Ursäkta ... jag skall säga till, att man tar ut ljus ... var god och sitt ner“, bad han henne.

“Gör er icke besvär, jag är som hemma här“, sade hon, sättande sig i hans stol.

Han stod vid bordet midt emot henne och stirrade på henne, fastän han själf kände, att det var oartigt, och att han borde säga något. Men utan att på minsta sätt låta förvirra sig af hans oafvända blick, började hon själf på att tala. Hon frågade honom, hur resan varit, om han tyckte om landet, om han skulle stanna där länge; han gaf enstafviga svar, och i hans hufvud hvirflade lösryckta tankar. Han var liksom döfvad af ett slag, och hans annars alltid klara förstånd förlamades nu inför makten af de plötsligt och kaotiskt upprörda känslorna. Beundran för henne kämpade inom honom med förargelse på sig själf och nyfikenhet med något liknande fruktan. Och denna af hälsa blomstrande unga flicka satt midt emot honom, lutad mot stolsryggen, hvarvid hennes tätt åtsittande klädning visade de yppiga formerna af hennes axlar, barm och öfverkropp, och sade honom med klingande, fyllig stämma de intetsägande fraser, som äro vanliga vid första sammanträffandet mellan obekanta. Hennes mörkbruna hår var vackert lockigt, och ögonen och ögonbrynen voro mörkare än håret. Under det fina bruna skinnet på halsen nedanför det rosenfärgade, genomskinliga lilla örat syntes blodets snabba lopp i ådrorna, för hvar gång ett leende blottade hennes hvita små tänder visade sig en grop i hakan, och ur hvarje veck på hennes klädning fläktade en förledande trollmakt, som irriterade nerverna. Det var något rofdjursaktigt i böjningen på hennes näsa och i de små tänderna, som lyste fram under de saftiga läpparne, och hennes ställning, full af osökt behag, påminde om gracen hos en mätt och bortskämd katt.

Det föreföll Hippolyt Sergejevitsch, som om han blifvit delad midt itu, – den ena hälften af hans varelse gick alldeles upp i ett slafviskt beskådande af denna sinnliga skönhet, den andra iakttog mekaniskt den förstas tillstånd och kände, att den förlorade herraväldet däröfver. Han besvarade den unga flickans frågor och frågade henne själf om något, utan att vara i stånd att taga ögonen från hennes förledande gestalt. Han kallade henne i tankarne en präktig hona och hånlog åt sig själf, men det gjorde icke slut på hans inre splittring.

Så fortsattes det, ända tills hans syster åter infann sig på verandan med utropet:

“Ser man på, en sådan behändig en! Jag söker henne där ute, och så sitter hon redan ...“

“Jag gick genom parken ...“

“Ha ni gjort bekantskap?“

“Ja då! Jag trodde, att Hippolyt Sergejevitsch åtminstone var flintskallig!“

“Skall jag slå i te åt dig?“

“Ja, tack!“

Hippolyt Sergejevitsch gick ett stycke ifrån dem och ställde sig vid trappan, som förde ner till parken. Han strök med handen öfver ansiktet och gnuggade sig sedan i ögonen, liksom för att få bort dammet. Han blygdes för sig själf öfver, att han låtit ett plötsligt känslorus öfverväldiga sig, men denna blygsel vek snart platsen för en lika plötslig förbittring mot den unga flickan. Han kallade inom sig scenen med henne för ett kosackanfall på en brudgum, och han längtade efter att få framställa sig för henne såsom den där var alldeles likgiltig för hennes utmanande fägring.

“Jag ligger kvar hos dig i natt och stannar öfver hela morgondagen ...“ sade hon till hans syster.

“Men hvad säger Vasili Stepanovitsch om det?“ frågade denna förvånad.

“Vi ha tant Lutschitski på besök hos oss, hon får sköta om honom ... Du vet, att pappa tycker så mycket om henne ...“

“Ursäkta mig“, sade Hippolyt Sergejevitsch torrt, “jag är mycket trött och går och lägger mig ...“

Han bugade sig och gick, men efter honom ljöd Varenkas gillande utrop:

“Det skulle ni ha gjort för länge sedan!“

I hennes ton hörde han ingenting annat än godmodighet, men definierade den som sökt och oäkta.

Åt honom hade ställts i ordning det rum, som hans svåger begagnat till kabinett. Midt på golfvet stod ett tungt och klumpigt skrifbord, där framför en karmstol af ek, den ena väggen upptogs i nästan hela sin längd af en bred, trasig turkisk divan, och den andra af ett harmonium och två bokskåp. Några stora, mjuka stolar, ett rökbord bredvid divanen och ett schackbord vid fönstret fulländade möblemanget. Taket var lågt och nedrökt, från väggarne stirrade som mörka fläckar några taflor och gravyrer i grofva guldramar – allting var tungt, gammalt och inpyrdt med en obehaglig lukt. På bordet stod en stor lampa med blå kupa, som kastade skenet ner på golfvet.

Hippolyt Sergejevitsch stannade vid kanten af denna ljusa cirkel, och i det han erfor en obehaglig känsla af obestämd oro, såg han på fönsterna i rummet. De voro två, och bakom dem aftecknade sig i kvällsmörkret trädens mörka silhuetter. Han gick fram och öppnade de båda fönstren. Då fylldes rummet af doften af blommande lind, och på samma gång som doften inträngde det glada ljudet af ett friskt ungdomligt skratt.

Det var bäddadt åt honom på divanen, som dock endast var upptagen till halfva sin bredd. Han kastade en blick på bädden och började taga af sig halsduken, men knuffade därpå med en häftig rörelse en länstol fram till fönstret och satte sig i den med rynkad panna.

Känslan af denna oförklarliga oro förbryllade och förargade honom. Han var sällan missnöjd med sig själf, och då han var det, aldrig länge eller i någon starkare grad, – han visste att snart komma i jämnvikt igen. Han var öfvertygad om, att människan kan och bör förstå sina sensationer och utveckla eller tillintetgöra dem, och då man i hans närvaro talade om det mystiskt sammansatta i människans psykiska lif, smålog han ironiskt och kallade dylika åsikter för metafysik. Så mycket pinsammare var det nu för honom att känna sig indragen i kretsgången af oförklarliga sinnesrörelser.

Han frågade sig: kunde verkligen sammanträffandet med denna friska och vackra unga flicka – som säkert var både sinnlig och dum – kunde det verkligen inverka så sällsamt på honom? Och i det han sorgfälligt genomgick dagens intryck, måste han svara sig själf jakande. Ja, det var så, därför att hon oförberedt öfverraskat honom, därför att han var uttröttad efter resan och befann sig i ett för honom ovanligt tillstånd af svärmiskt drömmeri i det ögonblick, då hon visade sig för honom.

Denna tanke lugnade honom något, och genast framträdde hon för hans ögon i hela sin yppiga, jungfruliga skönhet. Han försjönk i hennes betraktande, i det han slöt ögonen och nervöst blåste ut röken af sin cigarrett, men på samma gång han såg, kritiserade han.

I själfva verket var hon vulgär, tänkte han, alldeles för mycket blod och muskler i hennes friska, välbildade kropp och för litet nerver. Hennes naiva ansikte var icke intelligent, och den stolthet, som blixtrade i hennes mörkblå ögons öppna blick, var stoltheten hos en kvinna, som är viss om sin skönhet och bortskämd af männens hyllning. Hans syster sade ju, att denna Varenka underkufvade alla ... Naturligtvis skulle hon försöka få honom också för sina fötter, men han hade kommit dit för att arbeta och icke för att leka, och det skulle hon snart lära sig förstå.

“Men tänker jag icke bra mycket på henne för att bara ha sett henne en gång?“ flög det igenom hans hufvud.

Månskifvan höjde sig, väldig och blodröd, där långt borta bakom parkens träd, – den blickade fram ur mörkret som ögat på ett vidunder, födt af detta. Obestämda ljud sväfvade i luften, kommande bortifrån byn. Nedanför fönstret hördes ibland ett prassel i gräset, – förmodligen någon mullvad eller igel, som var ute på jakt. Någonstädes sjöng en näktergal. Och månen höjde sig så långsamt på himlen, som om han förstod och vore trött på det ödesdigra nödtvånget af sitt framskridande.

Efter att ha kastat den slocknade cigarretten ut genom fönstret, steg Hippolyt Sergejevitsch upp, klädde af sig och släckte lampan. Då smög mörkret från trädgården in i rummet, träden makade sig närmare fönstren, som om de ville titta in genom dem, och öfver golfvet lågo två strimmor af det ännu matta och halfskumma månskenet.

Resårerna i divanen knakade gnällande under Hippolyt Sergejevitschs tyngd, och gripen af linnelakanens behagliga svalka, sträckte han ut sig på rygg och domnade bort. Snart slumrade han till och hörde under sitt fönster försiktiga steg och en dof hviskning:

“Ma-arja ... Är du där?“

Småleende somnade han.

Och på morgonen, då han vaknade i det klara solskenet, som fyllde rummet, smålog han också vid minnet af gårdagsaftonen och den unga flickan. Till teet infann han sig omsorgsfullt klädd, torr och allvarlig, såsom det höfdes en vetenskapsman, men då han fick se, att vid bordet endast satt systern, undslapp honom ofrivilligt:

“Hvar är ...“

Systerns sluga leende hejdade honom, innan han talat ut, och han satte sig tyst vid bordet. Jelisaveta Sergejevna granskade omständligt hans toalett, alltjämt småleende och utan att lägga märke till hans rynkade ögonbryn. Detta mångtydiga leende retade honom.

“Hon är längesedan uppstigen, vi ha varit och badat, och nu är hon troligen i parken ... och kommer nog snart“, förklarade Jelisaveta Sergejevna.

“Hvad du är omständlig“, smålog han. “Var snäll och säg till, att man genast efter teet packar upp mina saker.“

“Och lägger in dem?“

“Nej, nej, det behöfs icke. Jag skall själf, annars blir allting omrördt ... Jag har med konfekt åt dig och böcker.“

“Tack! Det var snällt ... Men se där är Varenka!“

Hon visade sig i dörren i en lätt hvit klädning, som i rika veck föll från hennes axlar ända ned till fötterna. Den liknade en barnklädning, och själf såg hon i den ut som ett barn. I det hon ett ögonblick stannade i dörren, frågade hon:

“Ha ni kanske väntat på mig?“ – och ljudlöst, som en sky, sväfvade hon fram till bordet.

Hippolyt Sergejevitsch bugade sig tyst för henne, och då han tryckte hennes hand, kände han den ljufva doften af violer, som utgick ifrån henne.

“Så det doftar om dig!“ utbrast Jelisaveta Sergejevna.

“Är det kanske mera än vanligt? Tycker ni om parfymer, Hippolyt Sergejevitsch? Jag gör det förskräckligt! När det finns violer, rycker jag alltid om morgnarne efter badet af dem och gnuggar dem mellan händerna – det lärde jag mig redan i skolan ... Tycker ni om violer?“

Han drack sitt te och såg icke på henne, men kände hennes ögon på sitt ansikte.

“Jag har verkligen aldrig tänkt öfver, huruvida jag tycker om dem eller ej“, sade han torrt och ryckte på axlarne, men då han sedan såg på henne, smålog han ofrivilligt.

Mot den snöhvita klädningen framstod den varma rodnaden i hennes ansikte ännu starkare, och de djupa ögonen glittrade af glädje. Hela hennes varelse andades hälsa, friskhet, omedveten lycka. Hon var vacker som en klar majdag i norden.

“Icke tänkt öfver?“ utropade hon ... “Men ni är ju botaniker.“

“Men icke blomsterodlare“, förklarade han kort, och i det han missbelåtet tänkte, att detta ju vore ohöfligt, lät han sina ögon glida åt sidan från hennes ansikte.

“Är då icke botanik och blomsterodling detsamma?“ frågade hon efter ett ögonblicks tystnad.

Hans syster gapskrattade, utan att genera sig. Och han kände plötsligt, att hans inre krympte ihop vid detta skratt, och han utbrast beklagande för sig själf:

“Hon är ju dum!“

Men sedan, då han förklarade henne skillnaden mellan botanik och blomsterodling, mildrade han sin dom till, att hon endast var okunnig. I det hon lyssnade till hans upplysande och allvarliga tal, såg hon på honom med en uppmärksam lärjunges ögon, och det tyckte han om. Under det han talade, lät han ofta blicken glida från hennes ansikte till systerns, och i hennes på Varenka oafvändt fästa ögon, läste han en girig afund. Det störde honom och väckte hos honom en känsla, besläktad med förakt för systern.

“Jaså“, sade den unga flickan långdraget, “på det viset! Nå, är botaniken en intressant vetenskap?“

“Hm! Ser ni, vetenskapen bör man betrakta från synpunkten af den nytta, den tillför mänskligheten“, förklarade han med en suck. Hans medlidande för henne ökades allt mera, – att vara så vacker och på samma gång så outvecklad! Men hon knackade tankfullt med skeden mot kanten af sin tekopp och frågade:

“Hvad kan det vara för nytta med, att ni vet, hur en tistel växer?“

“Samma nytta som vi draga af att studera lifsföreteelserna hos en enskild människa.“

“En människa och en tistel ...“ smålog hon. “Lefver då en människa som alla?“

Det förvånade honom själf, att detta ointressanta samtal icke tröttade honom.

“Äter och dricker jag då väl som bönderna?“ frågade hon allvarsamt och drog ihop ögonbrynen. “Och lefva väl många på samma sätt som jag?“

“Hur lefver ni då?“ frågade han, anande att denna fråga skulle ge samtalet en annan riktning. Han önskade det, därför att till afunden i systerns blick på Varenka kom nu också något elakt och hånfullt.

“Hur jag lefver?“ flammade den unga flickan plötsligt upp. “Åh, härligt!“ – och hon till och med blundade af förtjusning. “Ser ni, jag vaknar på morgonen, och om det är vackert väder, blir jag genast så förskräckligt glad! Alldeles som om jag fått något dyrbart och vackert, något som jag länge önskat mig ... Så springer jag och badar – vi ha floden alldeles utanför dörren – vattnet är så kallt, att det svider i skinnet! Där finns mycket djupa ställen, och jag kastar mig i från stranden rätt på hufvudet – plums! Man försvinner alldeles ... far ner i vattnet som i en afgrund, och det surrar i hufvudet ... Så kommer man upp igen, klifver ur vattnet, och solen skiner på en och skrattar! Sedan går jag hem genom skogen, plockar blommor, berusar mig af skogsdoften, och när jag kommer hem, är teet färdigt! Jag dricker te, och framför mig stå blommorna ... och solen skiner på mig ... Ack, om ni visste, hvad jag älskar solen! Så lider det fram på dagen, och hushållsbestyren börja ... hemma älska mig allesammans, förstå genast, hvad jag säger, och lyda mig – och allt går i sin vanliga kretsgång, tills det blir kväll ... så går solen ner, månen och stjärnorna träda fram ... hvad det är vackert alltsammans och alltid lika nytt! Ni förstår ju! Jag kan icke ordentligt förklara, hvarför det är så härligt att lefva ... Men ni kanske känner det samma, hvad? Ni förstår ju, hvarför lifvet är så härligt, så roligt?“

“Ja visst!“ bekräftade han och kände en stark lust att med handen stryka bort det elaka småleendet från systerns ansikte.

Han såg på Varenka och njöt obehindradt af, hur vacker hon var i sin skälfvande ifver att förklara för honom den makt, som fyllde hela hennes varelse med jubel. Men på samma gång väckte hennes entusiasm ett nästan plågsamt medlidande hos honom. Han såg framför sig en varelse, berusad af det animala lifvets tjuskraft, full af rå poesi, trolskt vacker, men oförädlad af intelligensen.

“Och vintern? Tycker ni om vintern? Den är så hvit och sund och uppeggande, lockar en liksom att brottas med sig ...“

En gäll ringning afbröt henne. Jelisaveta Sergejevna ringde, och då en lång flicka med rundt godmodigt ansikte och skälmska ögon kom inskyndande i rummet, sade hon till henne med matt stämma:

“Duka af, Mascha.“

Sedan började hon med bekymrad min gå af och an i rummet, bullersamt skrapande med fötterna.

Allt detta afkylde en smula den entusiastiska unga flickan, hon ryckte på axlarne, som om hon skuddade af dem något, och frågade Hippolyt Sergejevitsch litet förlägen:

“Har jag tråkat ut er med mitt prat?“

“Nej, hur kan ni tro!“ protesterade han.

“Nej, allvarsamt taladt, tycker ni, att jag är dum?“ fortfor hon.

“Men hvarför skulle jag tycka det?“ utbrast Hippolyt Sergejevitsch och förvånade sig själf öfver, hur varmt och uppriktigt detta kom fram.

“Jag är en vildinna .. det vill säga, obildad ..“ urskuldade hon sig. “Men jag är så glad att få tala med er .. därför att ni är lärd och så där .. icke sådan, som jag föreställde mig er.“

“Och hur föreställde ni er mig då?“ frågade han leende.

“Jag trodde, att ni hela tiden skulle tala all möjlig vishet .. så är det, och så är det icke, och alla äro dumma, och bara jag är klok .. Pappa hade en gång en kamrat på besök, också öfverste som pappa och också vetenskapsman som ni. Han var en sådan där krigslärd .. hvad är det, det heter? – vid generalstaben .. men han var förskräckligt inbilsk .. efter hvad jag tror, visste han ingenting alls, utan skroderade bara ...“

“Och sådan föreställde ni er mig också?“ frågade Hippolyt Sergejevitsch.

Hon blef förlägen, rodnade, flög upp från stolen och sprang med komisk uppsyn omkring i rummet, i det hon stammade:

“Å, hur kan ni ... kunde jag väl ...“

“Vet ni hvad, mina kära barn“, förklarade Jelisaveta Sergejevna och såg på dem med plirande ögon, “jag har litet att göra i hushållet och lämnar er därför åt Guds försyn!“

Och skrattande försvann hon, frasande med kjolarne. Hippolyt Sergejevitsch såg förebrående efter henne och tänkte, att han måste tala med henne om hennes sätt att bemöta denna verkligen högst intagande, endast outvecklade unga flicka.

“Vet ni hvad – har ni lust att fara ut och ro! Då kunde vi fara bort till skogen och ströfva omkring där ända till middagen. Vill ni? Jag är så glad, att det är så vackert väder i dag, och att jag icke är hemma ... Pappa har fått ett anfall af sin podager igen, och jag skulle då bara få lof att pyssla om honom. Och pappa är så nyckfull, när han är sjuk ...“

Förvånad öfver hennes öppna egoism, gaf han icke genast ett jakande svar, och då han svarade, mindes han den föresats, han fattat kvällen förut, och med hvilken han förut på morgonen lämnat sitt rum. Men ännu så länge gaf hon ju ingen anledning till misstanke, att hon ville underkufva hans hjärta? I hennes tal och sätt kunde man se allt utom koketteri. Och slutligen .. hvarför icke tillbringa en dag tillsammans med en så .. onekligen originell ung flicka?

“Kan ni ro? Dåligt .. det gör ingenting, jag ror själf, jag är stark. Och båten är så lätt. Kom!“

De gingo ut på verandan och ner i parken. Bredvid hans långa och magra gestalt föreföll hon mindre och fylligare. Han bjöd henne armen, men hon tog icke emot den.

“Hvarför skulle jag det? Det är bra, när man är trött, men annars hindrar det en bara att gå ...“

Han smålog och såg på henne genom sina glasögon, samt lämpade sina steg i takt med hennes, hvilket beredde honom ett särskildt nöje. Hennes gång var lätt och vacker, – den hvita klädningen böljade omkring henne, utan att ett enda veck rubbades. I ena handen höll hon en parasoll, med den andra gestikulerade hon fritt och vackert, i det hon berättade honom om, hur natursköna byns omgifningar voro. Denna hand med den till armbågen blottade, kraftiga och brunhyllta, af ett gyllene dun betäckta armen tvang Hippolyt Sergejevitschs ögon att uppmärksamt följa alla dess rörelser ... Och i sin själs mörka djup kände han åter en oförklarlig, obestämd bäfvan för något. Han försökte förjaga den genom att fråga sig själf, hvad som förmådde honom att följa efter denna unga flicka? och svarade: nyfikenhet, den lugna och rena önskan att betrakta hennes skönhet.

“Där är floden! Gå ner och sätt er i båten, så skall jag hämta årorna – – – “

Och hon försvann mellan träden, innan han hann bedja henne, att hon skulle visa honom, hvar årorna funnos.

I flodens orörliga, kalla vatten speglade sig träden upp och ner, han satte sig i båten och såg på dem. Dessa spegelbilder voro lummigare och vackrare än de lefvande träden, som stodo på stranden och skuggade vattnet med sina krokiga, hängande grenar. Spegelbilden förädlade dem, tog bort det fula och komponerade i vattnet en klar och harmonisk fantasi öfver verklighetens förkrympta, af tiden stympade tema.

Försjunken i betraktande af den genomskinliga taflan, omgifven af tystnaden och det ännu icke brännande solglittret, insupande tillika med luften lärkornas lifsjublande sång, kände Hippolyt Sergejevitsch, hur inom honom vaknade en ny och behaglig förnimmelse af ro, som smekte sinnet och insöfde hans ständiga, oroliga begär att förstå och förklara. En stilla frid härskade rundt omkring, icke ett blad rörde sig på träden, och i denna frid fullföljdes oaflåtligt naturens tysta alstring, – ljudlöst skapades lifvet, som alltid slås af döden, men aldrig besegras, och stilla arbetade döden, som alltid slår, men aldrig behåller segern. Och den blå himlen lyste i majestätisk skönhet.

I bakgrunden af taflan där nere i vattnet syntes en hvit gestalt med vänligt leende ansikte. Hon stod där med årorna i famnen, liksom lockande en till sig, tyst, skön och, som det tycktes, återspeglad från himlen.

Hippolyt Sergejevitsch visste, att det var Varenka, som kom från parken, och att hon såg på honom, men han ville hvarken med ett ord eller en rörelse bryta sin förtrollning.

“Nej, så ni sitter och drömmer!“ hördes ett förvånadt utrop.

Då vände han sig med ledsnad bort från vattnet och såg på den unga flickan, som lätt och lifligt skyndade utför den branta gångstigen från parken ner till stranden.

Och då han såg på henne, försvann hans ledsnad, ty denna unga flicka var också i verkligheten förtrollande vacker.

“Man skulle då omöjligt kunna tro, att ni finner ett nöje i att drömma! Ni ser så sträng och allvarlig ut ... Vill ni styra? godt. Vi skola fara uppåt mot strömmen ... där är det vackrare .. och för resten är det roligare att fara emot strömmen, ty då får man ro, röra sig, känna sin egen kraft ...“

Utskjuten från stranden, vaggade båten makligt på det lugna vattnet, men ett kraftigt årtag kom den med ens att svänga om, och med en krängning åt sidan under det andra årtaget, gled den lätt framåt.

“Vi skola fara utmed den bergiga stranden, ty där är det skugga ..“ sade flickan, i det hon klöf vattnet med snabba årtag. “Här är så svag ström .. men i Dnjepr ... tant Lutschitski har en egendom där – där är den förskräckligt stark, skall jag säga er! Den sliter årorna ur hand på en ... Ni har icke sett Dnjepr-fallen? ...“

“Nej, det har icke fallit sig så ... “ försökte Hippolyt Sergejevitsch att vitsa.

“Jag har farit öfver dem“, sade hon skrattande. “Det var härligt! En gång höll båten på att slås sönder, och då skulle jag ofelbart ha drunknat ...“

“Nå, men det skulle väl icke ha varit så härligt“, sade Hippolyt Sergejevitsch allvarsamt.

“Hvarför icke? Jag är icke alls rädd för döden ... fastän jag älskar lifvet. Kanske är där lika roligt som på jorden ...“

“Och kanske är där ingenting alls ...“ sade han och såg nyfiket på henne.

“Hur skulle det kunna vara det?“ utbrast hon med öfvertygelse. “Visst är det något!“

Han beslöt att icke störa henne – hon kunde gärna få filosofera på, och vid tillfälle skulle han hejda henne och tvinga henne att för honom utveckla hela sin lilla fattiga föreställningsvärld. Hon satt midt emot honom, i det hon med de små fötterna tog spjärn mot en ribba i båtens botten och vid hvarje årtag böjde öfverkroppen bakåt. Därvid aftecknade sig under det tunna klädningstyget tydligt den jungfruliga barmen, höghvälfd och spänstig och dallrande af rörelsen.

“Hon bär icke snörlif“, tänkte Hippolyt Sergejevitsch och sänkte blicken. Men då fastnade den på hennes fötter. Genom att de togo spjärn mot båtens botten, spändes benen, så att konturerna af dem syntes ända upp till knäna.

“Hvad menar hon, – är det med flit hon tagit på sig den där dumma klädningen?“ tänkte han förargad och vände sig bort för att betrakta den höga stranden.

De lämnade parken bakom sig och gledo nu fram under en brant sluttning; där hängde vickerns krusiga refvor och gurkrankor med sina sammetslika blad, och stora gula fläckar af solvändor stodo uppe på kanten af sluttningen och tittade ner i vattnet. Den andra stranden, som var jämn och låg, sträckte sig långt i fjärran till skogens gröna väggar och täcktes af ett saftigt, ljusgrönt gräs, ur hvilket täcka blå blommor blickade som milda barnaögon på båten. Och framför dem stod den mörkgröna skogen – och floden slingrade sig fram mot den liksom ett stycke kallt stål.

“Är ni icke varm?“ frågade Varenka.

Han såg på henne och kände sig förlägen, – på hennes panna under dess krona af lockigt hår blänkte svettdroppar, och bröstet höjde sig flämtande.

“Förlåt mig!“ utbrast han ångerfull. “Jag sitter bara och stirrar .. ni är trött .. ge mig årorna!“

“Nej, jag ger er dem visst icke! Tror ni, att jag är trött? Det är nästan en förolämpning emot mig! Vi ha icke farit två verst en gång ... Nej, sitt ni stilla .. vi skola snart lägga i land och stiga ur och gå.“

I hennes ansikte lästes, att det icke tjänade något till att bråka, och han teg med en förargad axelryckning, i det han missbelåten tänkte för sig själf:

“Hon anser mig tydligen för en klen stackare.“

“Ser ni – där borta går vägen till oss“, visade hon honom med en nick åt stranden. “Här är ett vad öfver floden, och därifrån och till oss är det fjorton verst. Vi ha också vackert, vackrare än på ert Polkanovka.“

“Ni bor också om vintern på landet?“ frågade han.

“Ja visst! Jag sköter ju hela gården, pappa kan icke stiga upp från stolen ... Han blir skjuten omkring i rummen.“

“Men ni bör finna ett sådant lif tråkigt?“

“Hvarför det? Jag har förskräckligt mycket att göra ... och bara en medhjälpare – Nikon, pappas kalfaktor. Han är redan gammal och super också, men är förskräckligt stark och förstår sin sak. Bönderna äro rädda för honom ... han brukar piska upp dem, och en gång piskade de upp honom också ... riktigt grundligt! Han är ovanligt ärlig och mig och pappa mycket tillgifven ... älskar oss som en hund! Jag håller af honom också. Ni har kanske läst en roman, där hjälten är en arabisk officer, grefve Louis Grammont, och som har en kalfaktor, Sadi-Coco?“

“Nej, den har jag icke läst“, erkände blygsamt den unge vetenskapsmannen.

“Ni är ovillkorligen tvungen att läsa den – det är en utmärkt roman“, rådde hon honom med öfvertygelse. “När Nikon gjort mig riktigt i lag, kallar jag honom Sadi-Coco. I början blef han ond på mig för det, men så en gång läste jag den där romanen för honom, och nu vet han, att det är smickrande för honom att vara lik Sadi-Coco.“

Hippolyt Sergejevitsch stirrade på henne så, som en europé stirrar på en utsökt arbetad, men fantastiskt vanskaplig kinesisk statyett – med en blandning af häpnad, medlidande och nyfikenhet. Men hon berättade honom med värme om Sadi-Cocos bedrifter, de där voro fulla af oinskränkt hängifvenhet för grefve Louis Grammont.

“Ursäkta, Varvara Vasiljevna“, afbröt han henne, “men har ni icke läst några romaner af ryske författare?“

“Jo då! Men jag tycker icke om dem – de äro tråkiga, förskräckligt tråkiga. Och så skrifva de bara om allt möjligt, som jag själf vet lika bra. De kunna icke hitta på något intressant, och hos dem är nästan allting sanning.“

“Och älskar ni då icke sanningen?“ frågade Hippolyt Sergejevitsch vänligt.

“Ack, ni missförstår mig! Jag säger alla sanningen midt upp i ansiktet och ...“

Hon teg ett ögonblick, tänkte efter och frågade därpå:

“Men hvad är det att älska? Det är min vana, hur skall jag kunna älska den?“

Han fick icke tid att svara henne något på detta, ty i det samma kommenderade hon högt och brådskande:

“Styr åt vänster ... fort! Till den där eken där ... Aj, hvad ni är otymplig!“

Båten lydde icke hans hand, utan for med sidan åt stranden, fastän han häftigt strök med sin åra.

“Det gör ingenting“, sade hon, i det hon plötsligt reste sig upp och hoppade öfver relingen.

Hippolyt Sergejevitsch gaf till ett doft anskri, kastade åran ifrån sig och sträckte ut armarna efter henne, men hon stod redan oskadd på stranden, hållande båtkedjan i handen, och frågade honom skuldmedvetet:

“Skrämde jag er?“

“Jag trodde, att ni föll i vattnet“, sade han med låg röst.

“Hur kan man väl falla i här? Och för resten är det icke djupt“, urskuldade hon sig med nedslagna ögon och drog båten i land. Han satt i aktern och tänkte, att detta borde han göra.

“Ser ni, en sådan skog!“ sade hon, då han kommit i land och stod bredvid henne. “Är den icke grann? I trakten af Petersburg finns väl icke så vackra skogar?“

Framför dem sträckte sig en smal stig, kantad på båda sidor af trädstammar. Under deras fötter bredde sig knotiga rötter, söndertrasade af vagnshjul, öfver dem ett tätt tak af grenar, och högt där ofvan blå flikar af himlen. Solstrålar, tunna som strängar, dallrade i luften och skuro af den smala, gröna korridoren på tvären. Doften af vissna löf, svamp och björk omgaf dem. Fåglar flögo förbi och störde den högtidliga tystnaden i skogen med sina glada sånger och sitt beskäftiga kvitter. Någonstädes pickade en hackspett, ett bi surrade, och liksom för att visa dem vägen, fladdrade två fjärilar framför dem, förföljande hvarandra.

De gingo långsamt. Hippolyt Sergejevitsch teg, han ville icke störa Varenka i hennes sökande efter de rätta orden för att uttrycka sina tankar, och hon sade ifrigt:

“Jag tycker icke om att läsa om bönder, – hvad kan det vara för intressant i deras lif? Jag känner dem, lefver tillsammans med dem och ser, att hvad som skrifves om dem är oriktigt och osant. De beskrifvas som så beklagansvärda, men äro helt enkelt dåliga, och det är alldeles bortkastadt att tycka synd om dem. De vilja endast en sak, – lura en, bestjäla en på något. De tigga och gnälla beständigt och äro så vidriga och snuskiga ... men kloka äro de, – ja, riktigt listiga. Om ni visste, hur de plåga mig ibland!“

Nu hade hon blifvit het, och i hennes ansikte afspeglade sig förbittring och ledsnad. Tydligen upptogo bönderna stor plats i hennes lif, – hon gick ända till hätskhet, när hon talade om dem. Hippolyt Sergejevitsch blef helt bestört öfver styrkan af hennes upphetsning, men som han icke ville lyssna till dessa öfverklassutgjutelser, afbröt han den unga flickan:

“Vi talade om de franska författarne ...“

“Ack, ja! Det vill säga, om de ryska“, rättade hon honom, lugnande sig igen. “Ni frågar, hvarför de ryska skrifva sämre, – men det är ju klart! därför att de icke hitta på något intressant. Hos de franska finns det verkliga hjältar, som hvarken tala eller handla som alla andra människor. De äro alltid tappre, förälskade, glade ... men hos de våra är hjälten en helt vanlig människa, utan djärfhet, utan eldiga känslor, ful och obetydlig ... precis som folk är mest, och ingenting annat! Hur skall en sådan kunna vara hjälten? Det begriper man aldrig i en rysk bok. Den ryska hjälten, han är dum och klumpig, alltid går han och är ledsen, alltid grubblar han på något obegripligt och tycker synd om alla, och själf är han ynklig, ge-nom-ynk-lig! Han funderar, pratar, går att förklara sin kärlek, funderar sedan igen, tills han gifter sig ... och är han väl gift, säger han hustrun sötsura fånigheter och öfverger henne ... Hvad är det för intressant i det? Jag blir rent af ond, ty det är nästan som ett bedrägeri – i stället för hjälten dyker alltid en slags fågelskrämma upp ur romanen! Och aldrig, när man läser en rysk bok, kan man glömma det verkliga lifvet, – är det kanske något nöje? Men om man läser en fransk bok, så darrar man för hjälten, tycker synd om honom, hatar honom, vill kämpa med, när han strider, gråter, när han stupar eller förgås ... man längtar förskräckligt att komma till slutet på romanen, och när man har läst ut den, är man färdig att gråta af förargelse öfver att det icke är mera. Där lefver man med, men i de ryska böckerna är det alldeles obegripligt, hvarför människorna lefva. Hvarför skrifva böcker, om man icke kan hitta på något ovanligt att säga? Det är verkligen besynnerligt!“

“Härpå skulle mycket kunna vara att invända, Varvara Vasiljevna“, hejdade han hennes forsande ordström.

“Nå, kom med edra invändningar då!“ afgjorde hon leende. “Ni vill naturligtvis öfverbevisa mig.“

“Jag skall försöka. Först och främst, hvad är det för ryska författare, ni har läst?“

“En mängd olika ... för resten äro de alla lika. Saljas, till exempel ... han härmar fransmännen, fastän dåligt. För resten har han också ryska hjältar, och kan man väl skrifva något intressant om dem? Jag har läst många andra också – Mordovtsef, Markevitsch, Pasuchin, – tycker ni icke, att man redan på namnet kan höra, att han icke kan skrifva bra! Har ni icke läst honom? Har ni läst Fortuné de Boisgobey då? Ponson du Terrail? Arsène Houssaye? Pierre Zaccone? Dumas, Gaboriau, Bornat? Min Gud, hvad det är bra! Vänta litet ... vet ni hvad? I romanerna tycker jag allra mest om bofvarne, de som listigt förstå att lägga ut elaka snaror, som slå ihjäl och förgifta folk ... de äro så intelligenta, så starka ... och då de till sist bli fast, så blir jag så förargad ... jag är färdig att gråta. Alla hata bofven, alla arbeta emot honom – han står ensam mot alla! Det är en hjälte! Och de andra, de dygdiga, de bli så lumpna, när de segra ... Och i allmänhet, vet ni, så tycker jag om människor, så länge de kraftigt vilja något, sträfva någonstädes, söka något, anstränga sig ... men när de nå sitt mål och stanna, då äro de icke intressanta längre ... utan till och med odrägliga!“

Uppeldad och kanske en smula stolt öfver, hvad hon sagt, gick hon långsamt bredvid honom med högburet hufvud och blixtrande ögon.

Han såg henne in i ansiktet, och i det han nervöst snodde sitt skägg, sökte han efter ord, lämpliga att med ens frigöra hennes sinne från det tjocka dammhölje, som betäckte det. Men fastän han kände sig pliktig att motsäga henne, ville han ännu en stund höra på hennes naiva och originella prat, ännu en stund se henne hänförd af sina åsikter ärligt öppna sitt hjärta för honom. Han hade aldrig förr hört sådana omdömen, – de voro i hans ögon skefva och oresonliga, men på samma gång harmonierade de helt och hållet med hennes något vilda skönhet. Framför honom var en oslipad intelligens, som sårade honom genom sin råhet, och en förledande vacker kvinna, som eggade hans sinnlighet. Dessa båda makter stormade in på honom med hela sin elementära kraft, och han måste ställa något till motvärn emot dem, annars, det kände han, skulle de kunna drifva honom ur hans vanliga hjulspår, ur den åskådning och sinnesstämning, i hvilken han lefvat lugnt, ända tills han mötte henne. Han besatt en klar logik och kunde utmärkt disputera med människor af sin egen krets. Men hur skulle han tala med henne, och hvad skulle han säga henne, för att locka hennes intelligens in på den rätta vägen och förädla hennes sinne, som blifvit förvrängdt genom dumma romaner och umgänget med bönder, en rå soldat och en försupen far?

“Usch, så jag sladdrar!“ utbrast hon med en suck. “Jag har väl alldeles tråkat ut er?“

“Nej, men ...“

“Jag är så glad, att ni kommit hit, ser ni. Förut har jag aldrig haft någon att tala med. Er syster tycker icke om mig, det vet jag, och är jämt förargad på mig ... kanske för att jag ger pappa brännvin, och för att jag piskat upp Nikon ...“

“Ni?! Har ni piskat upp ...! Å, hur kunde ni?“ utbrast Hippolyt Sergejevitsch häpen.

“Det var mycket enkelt, jag slog honom med pappas knutpiska! Förstår ni, vi hade tröskning och förskräckligt brådtom, och han, det kreaturet, var full! Jag blef arg! Hur kunde han våga supa sig full, då vi hade arbete upp öfver öronen, och hans ögon behöfdes öfver allt? De lata bönderna, de ...“

“Men hör på, Varvara Vasiljevna“, afbröt han öfvertalande och så mildt han kunde, “är det väl rätt att slå en tjänare? Är det ädelt? tänk själf efter! En sådan där romanhjälte, som ni är så förtjust i, brukar han väl piska upp sin tillgifne ... Sadi-Coco?“

“Ack, ja visst! Grefve Louis gaf en gång Coco en sådan örfil, att jag tyckte riktigt synd om den stackars kalfaktorn. Och hur skall jag kunna få bukt med dem, om jag icke ger dem stryk? Det är minsann tur, att jag kan det ... jag är så stark! Känn, sådana muskler jag har!“

Hon krökte armen och sträckte den emot honom med en min af stolthet. Han lade handen på hennes arm ovanför armbågen och klämde hårdt till med fingrarne, men besinnade sig genast och såg sig förlägen och rodnande omkring. Öfverallt stodo endast träden tigande ...

Han var i allmänhet icke blyg gentemot fruntimmer, men denna flicka gjorde honom blyg med sin enkelhet och tillitsfullhet, fastän hon på samma gång inom honom upptände en farlig känsla.

“Ni har en afundsvärd hälsa“, sade han och såg tankfullt och oafvändt på den lilla, solbrända näfve, med hvilken hon ordnade vecken öfver bröstet på klädningslifvet. “Och jag tror, att ni också har ett mycket godt hjärta“, undslapp det honom till hans egen öfverraskning.

“Det vet jag icke“, svarade hon, skakande på hufvudet. “Knappast – jag har ingen karaktär, – ibland tycker jag synd om människor, till och med sådana som jag icke tycker om.“

“Bara ibland?“ smålog han. “Men de äro ju alltid värda deltagande och medömkan.“

“Hvarför det?“ frågade hon, också leende.

“Ser ni då icke, hur olyckliga de äro. Edra bönder till exempel. Hur svårt ha de det icke, och hur mycken orättvisa, sorg och plåga innesluter icke deras lif!“

Han sade detta med värme, och hon såg uppmärksamt på honom, sägande:

“Ni måste vara mycket god, eftersom ni talar så. Men ni känner icke bönderna, ni har aldrig lefvat på landet. De äro olyckliga, det är sant, men hvems skuld är det? De äro ju sluga, och ingen hindrar dem att bli lyckliga.“

“Men de ha ju icke ens så mycket bröd, att de kunna äta sig mätta!“

“Nej, tacka för det! De äro ju så många ...“

“Ja, de äro många! Men jorden är stor ... det finns ju folk, som rå om tiotusentals desjätiner. Hur många ha ni till exempel?“

“Femhundrasjuttiotre ... Nå, än sedan? Ni menar väl icke, att vi skulle ge dem ifrån oss?“

Hon såg på honom med samma blick, hvarmed en fullvuxen betraktar ett barn, och skrattade sakta. Detta skratt förbryllade och förargade honom. Han upptändes af ett begär att öfvertyga henne om villfarelserna i hennes åsikter.

Och med eftertrycklig, nästan skarp betoning började han tala till henne om rikedomens orättvisa fördelning, om flertalets rättslöshet, om den ödesdigra kampen för brödet och en plats i lifvet, om de rikes makt och de fattiges maktlöshet och om förnuftet, lifvets ledstjärna, som förkväfdes under trycket af falska och skumma fördomar, fördelaktiga för det mäktiga mindretalet.

Hon gick tyst vid hans sida och såg på honom nyfiken och förvånad.

Omkring dem härskade skogens dunkla stillhet, denna stillhet, genom hvilken ljuden liksom glida, utan att störa dess vemodiga harmoni. Asparnes löf darrade nervöst, som om trädet otåligt väntade på något lidelsefullt efterlängtadt.

“Hvarje hederlig människas plikt“, sade Hippolyt Sergejevitsch med öfvertygelse, “är att i kampen för arbetarne, för deras rätt till lifvet sätta in hela sin intelligens och hela sitt hjärta, samt bemöda sig att antingen förminska kampens lidanden eller att påskynda dess gång. Till detta erfordras det sanna hjältemodet, och det är just i denna kamp ni bör söka det. Utanför den finns intet hjältemod. Endast hjältarne i denna kamp äro värda att beundras och efterliknas ... och just härpå bör ni, Varvara Vasiljevna, rikta er uppmärksamhet, här bör ni söka edra hjältar, häråt ägna edra krafter ... det förefaller mig, som om ni skulle kunna bli en ovanligt ståndaktig stridskämpe för sanningen! Men framför allt måste ni läsa mycket, lära er att förstå lifvet i dess verkliga, af inga fantasier förskönade gestalt ... ni måste kasta alla de där dumma romanerna på elden ...“

Han tystnade och torkade, utmattad af sin långa harang, svetten ur pannan, i afvaktan på hvad hon skulle säga.

Hon såg långt framför sig, plirande med ögonen, och öfver hennes anlete gledo några lätta skuggor. Tystnaden, som räckte i fem minuter, afbröts till slut af hennes halfhöga utrop:

“Så bra ni talar! ... Icke kunna väl alla vid universitetet tala så där?“

Den unge docenten suckade hopplöst, och den spända väntan på hennes svar aflöstes af en dof förbittring mot henne och medömkan med honom själf. Hvarför kunne hon icke fatta det, som var så logiskt klart för hvarje aldrig så litet tänkande varelse? Hvad var det, som saknades i hans ord, eftersom de icke kunde fängsla hennes känsla?

“Ni talar utmärkt bra!“ – suckade hon, utan att afvakta hans svar, och i hennes ögon läste han en oförställd belåtenhet.

“Men talar jag sant?“ frågade han.

“Nej!“ svarade den unga flickan utan betänkande. “Ni är visserligen lärd, men jag vill disputera med er. Jag begriper väl också liten smula! ... Resultatet af hvad ni säger ... det är som om, när folk bygga ett hus, alla skulle vara jämlika i arbetet. Och icke bara människorna, utan allting – tegelstenarne och timmermännen och bräderna och husägaren – allt detta är för er precis lika. Men hur kan det väl vara det? Bonden, han måste arbeta, ni måste undervisa och guvernören öfvervaka ... alla göra ju, hvad som är nödvändigt. Och så sade ni, att lifvet är en kamp ... nå, hvar har ni sett det? Människorna lefva ju tvärtom fasligt fredligt. Och om det nu skulle vara en kamp, så betyder det ju, att det måste finnas besegrade. Och det allmänna bästa – det begriper jag icke alls. Ni säger, att det allmänna bästa beror på alla människors jämlikhet. Men det är icke sant! Min pappa är öfverste – är han kanske jämlike med Nikon eller bönderna? Och ni – ni är en lärd, men är ni kanske jämlike med vår lärare i ryska, som var rödhårig och dum och söp och snöt sig, så att det lät som en trumpetstöt? Jaha!“

Hon triumferade, anseende sina argument ovederläggliga, och han njöt af hennes glada upphetsning och var nöjd med sig själf, som beredt henne denna glädje.

Men hans förstånd bemödade sig att begripa, hvarför hennes klara, oförfalskade tanke, oberörd af all analys, arbetade i alldeles motsatt riktning mot den, hvari han ville leda den?

“Jag tycker om er, men jag tyckte icke om den andra ... hvar är då jämlikheten?“

“Ni tycker om mig?“ frågade Hippolyt Sergejevitsch med plötslig ifver.

“Ja ... mycket!“ nickade hon bekräftande och tillade strax därpå:

“Hvarför frågar ni det?“

Han förskräcktes inför den bottenlösa naivitet, som mötte honom ur den klara blicken.

“Är detta kanske hennes sätt att kokettera?“ tänkte han. “Hon tycks ha läst tillräckligt mycket romaner för att förstå, att hon är kvinna ...“

“Hvarför frågar ni det?“ upprepade hon och såg honom in i ansiktet med nyfikna ögon.

Hennes blick gjorde honom förlägen.

“Hvarför?“ han ryckte på axlarne. “Det är väl helt naturligt, tänker jag. Ni är kvinna ... jag man ...“ förklarade han så lugnt han kunde.

“Nå, än sedan? Det är väl icke något skäl för er att vilja veta det. Ni tänker ju icke gifta er med mig?“

Hon sade detta så enkelt, att han icke ens blef förlägen. Det föreföll honom endast, som om en okänd kraft, mot hvars blindt elementära styrka det var lönlöst att strida, plötsligt dref hans tankeverksamhet in i en ny riktning. Och med en skymt af lekfullhet sade han:

“Hvem vet? Och för resten ... Att vilja bli omtyckt och vilja gifta sig, är icke samma sak ... som ni helt säkert vet.“

Hon brast med ens i gapskratt, och han afkyldes genast af hennes skratt och förbannade i tysthet både sig själf och henne. Hennes barm böljade af det klingande, oförställda skrattet, som satte luften i munter dallring, och han teg, skuldmedvetet afvaktande svaret på sina oförsiktiga ord.

“Å! hur skulle ... hur skulle jag ... taga mig ut som hustru åt er! Så komiskt ... precis som en struts och ett bi! Ha ha ha!“

Och han skrattade också, – icke åt hennes lustiga liknelse, utan åt sig själf, som så missförstod hvad som försiggick inom henne.

“Ni är förtjusande!“ undslapp det honom helt uppriktigt.

“Räck mig handen ... ni går så långsamt, jag skall taga er i släptåg! Vi måste vända om ... det är hög tid! Vi ha redan promenerat i fyra timmar ... och Jelisaveta Sergejevna kommer att bli ond på oss, därför att vi komma för sent till middagen.“

De vände om. Hippolyt Sergejevitsch var medveten om sin skyldighet att försöka klara hennes oriktiga begrepp, hvilka hindrade honom att känna sig så fri bredvid henne, som han ville. Men innan dess måste han kväfva den dunkla oro, som doft gnagde honom och omintetgjorde hans afsikt att lugnt lyssna till och afgörande vederlägga hennes argument. Det skulle varit så lätt för honom att skära den stygga bölden från hennes hjärna med sin kalla logik, om han icke hindrats af denna underliga, okufliga känsla, som icke ägde namn. Hvad var det? Den liknade en obenägenhet att i denna unga flickas tankevärld införa begrepp, som voro främmande för henne ... Men att så där rygga tillbaka från sina skyldigheter var ju en skam för en principfast människa. Och för en sådan ansåg han sig och var djupt öfvertygad om förståndets makt och dess herravälde öfver känslan.

“Är det tisdag i dag?“ sade hon. “Ja visst. Det vill säga, att om tre dar kommer lille svartingen ...“

“Hvem kommer och hvart, sade ni?“

“Lille svartingen, Benkovski, kommer till er om lördag.“

“Hvarför det?“

Hon skrattade och såg forskande på honom.

“Vet ni då inte? En ung ämbetsman ...“

“Aha! Jo, min syster sade något ...“

“Har hon talat om för er?“ Varenka blef plötsligt liflig. “Nå, säg, hur blir det, skola de gifta sig snart?“

“Hvad för slag? Hvarför skulle de gifta sig?“ frågade Hippolyt Sergejevitsch helt förbluffad.

“Hvarför?“ upprepade Varenka undrande och rodnade starkt. “Ja, jag vet icke. Man antar det! Men, herre Gud, visste ni det då icke?“

“Jag vet ingenting!“ förklarade Hippolyt Sergejevitsch bestämdt.

“Och så pladdrade jag om det för er!“ utbrast hon förtviflad. “Jo, det var trefligt! Kära, snälla Hippolyt Sergejevitsch, låtsa som om ni icke heller visste något nu ... som om jag aldrig sagt något!“

“Godt! Men ursäkta, jag vet ju i själfva verket ingenting. Jag uppfattade endast, att min syster skulle gifta sig med herr Benkovski ... var det så?“

“Nå, ja! Det vill säga, om hon icke själf sagt något åt er, .. så blir det kanske ingenting af. Säg ingenting åt henne, är ni snäll!“

“Nej, jag skall ingenting säga!“ lofvade han. “Jag kom hit till en begrafning och tycks i stället få vara med om ett bröllop? Det var ju högst angenämt!“

“För all del, icke ett ord om bröllop!“ bad hon. “Ni vet ingenting.“

“Mycket rätt! Men hvad är herr Benkovski för en? Får man fråga det?“

“Ja, det går an! Han är liten och svart och sötsliskig och stillsam. Han har små ögon, små mustascher, små händer, en liten mun och en liten fiol. Han tycker om smäktande melodier och sötsaker. Jag känner alltid lust att klappa honom på nosen som en annan liten valp.“

“Ni måtte icke tycka om honom!“ utbrast Hippolyt Sergejevitsch, som kände medlidande med herr Benkovski vid denna nedsättande karakteristik af hans yttre.

“Och han tycker icke om mig! Jag ... jag kan icke tåla små söta, anspråkslösa herrar. En man skall vara stor och stark, han skall tala högljudt, ha stora och eldiga ögon och dristiga känslor, som icke veta af några hinder. Hvad jag vill, det gör jag, – så skall en man vara!“

“Sådana män existera visst icke längre“, sade Hippolyt Sergejevitsch med ett torrt skratt, i det han kände, att hennes manliga ideal var honom motbjudande och förargade honom.

“De måste finnas!“ utbrast hon med öfvertygelse.

“Men det är ju ett riktigt vilddjur ni där skildrat, Varvara Vasiljevna! Hvad kan det vara för fängslande hos ett sådant vidunder?“

“Det är icke alls något vilddjur, utan en stark man! Styrkan, – det är den, som är fängslande. Nutidens herrar födas med reumatism, hackhosta och alla möjliga sjukdomar, – är det någon fördel? Skulle det till exempel vara något nöje för mig att ha till man en herre med fullt med finnar i ansiktet som semstvoförmannen Kokovitsch? Eller en sådan där liten vacker gosse som Benkovski? Eller ett långt, magert, krokryggigt åbäke som exekutor Muchin? Eller Grischa Tschernonebof, köpmanssonen, som är stor och tjock, med andtäppa, flintskalle och röd näsa? Hurudana barn skulle man kunna få med sådana otäcka män? Det bör man ju också tänka på ... eller hur? Ty detta med barnen ... det är mycket viktigt! Men de ... de tänka icke ... de älska ingenting ... de duga till ingenting och jag ... om jag blefve gift med någon af dessa, så skulle jag komma att slå min man!“

Hippolyt Sergejevitsch hejdade henne och bevisade, att hennes omdöme om männen icke alls var riktigt, därför att hon sett alldeles för litet af världen. Och de personer, hon nämnt, borde icke betraktas endast från yttre synpunkt, – det vore orättvist. En människa kan ha ful näsa, men vacker själ, finnar i ansiktet, men klart förstånd. Han fann det både ledsamt och mödosamt att komma fram med dessa abc-boksanningar, – innan han träffade henne, hade han så sällan kommit ihåg deras tillvaro, att de nu tycktes honom själf mögliga och utslitna. Han kände, att allt detta icke passade för henne, och att hon icke skulle tillägna sig det ...

“Se där är floden!“ utbrast hon gladt, afbrytande honom.

Och Hippolyt Sergejevitsch tänkte:

’Hon är glad öfver, att jag tystnade.’

Åter gledo de utför floden, sittande midt emot hvarandra. Varenka skötte årorna och rodde brådskande och kraftigt; vattnet forsade missbelåtet under båten, små svallvågor lupo mot stranden. Hippolyt Sergejevitsch såg, hur stränderna gledo båten till mötes, och kände sig trött af allt, hvad han sagt och hört under denna promenad.

“Se så fort båten går!“ sade Varenka.

“Ja“, svarade han kort, utan att vända ögonen åt henne. Det var detsamma, – äfven utan att se henne, föreställde han sig, hur förledande öfverkroppen böjde sig och barmen höjdes.

Parken syntes .. Snart gingo de uppför allén och möttes där af Jelisaveta Sergejevna, hvars smärta gestalt gled emot dem med ett mångtydigt leende. Hon höll några papper i handen och sade:

“Det var mig en grundlig promenad, ni tagit er!“

“Ha vi dröjt länge? Men så är jag också så hungrig, att jag skulle kunna äta upp er!“

Och Varenka grep Jelisaveta Sergejevna om lifvet och svängde henne rundt, skrattande åt hennes skrik.

Middagen var tråkig och smakade icke Hippolyt Sergejevitsch, därför att Varenka åt och teg och Jelisaveta förargade honom genom att oupphörligt fästa sina forskande blickar på hans ansikte. Strax efter middagen for Varenka hem, och Hippolyt Sergejevitsch gick in i sitt rum, lade sig på soffan och funderade, i det han räknade ihop summan af dagens intryck. Han kom ihåg de minsta enskildheter från promenaden och kände, hur de efterlämnat liksom en grumlig bottensats, som rubbade hans vanliga själfsäkra jämvikt i tankar och känslor. Han förnam denna nya stämning till och med fysiskt i form af en underlig tyngd, som tryckte hans hjärta – det var, som om blodet med ens blifvit tjockare och lopp trögare genom hans ådror än förr. Det liknade en slags trötthet, gjorde honom fallen för drömmerier och var liksom inledningen till en önskan, som ännu icke tagit gestalt. Och denna känsla var obehaglig, endast därför att den förblef namnlös, trots alla Hippolyt Sergejevitschs ansträngningar att ge den ett namn.

“Jag får vänta med analysen, tills det jäst ut ...“ afgjorde han.

Men därpå infann sig en stark känsla af missbelåtenhet med sig själf, och han förebrådde sig på samma gång, att han förlorat förmågan att hålla sina sensationer i tygeln, och att han denna dag uppfört sig på ett sätt, ovärdigt en allvarlig man. På tu man hand med sig själf var han alltid stoiker och strängare mot sig, än när han var tillsammans med andra människor. Och han började uppmärksamt skärskåda sitt inre.

Obestridligt var denna unga flicka förtrollande vacker, men att, som man fick se henne, råka in i en dunkel hvirfvel af oklara känslor, – det var alltför mycket för henne och nedsättande för honom, ty det vittnade om lösaktighet och brist på motståndskraft. Hon eggade i hög grad sinnligheten, – ja, men det måste man bekämpa.

“Måste man verkligen?“ flög det genom hans hufvud.

Han rynkade pannan, som om denna försåtliga fråga blifvit gjord af någon utomstående.

I alla händelser var det, som jäste inom honom, icke början till en förälskelse, utan snarare en protest af hans förstånd, som kände sig förödmjukadt af, att han icke utgått som segrare ur sammandrabbningen, fastän hans motståndare var så barnsligt svag. Man måste tala med denna unga flicka i bilder, ty hon begrep tydligen icke logiska argument. Det var hans skyldighet att utrota hennes obildade begrepp, att förstöra alla de dumma fantasier, som fyllde hennes hjärna. Han måste rensa hennes intelligens från alla dessa villfarelser, tömma hennes sinne på allt, hvad det nu innehöll, så att hon skulle bli i stånd att mottaga och hysa sanningen.

“Kan jag väl göra detta?“ flög åter en försåtlig fråga genom hans hufvud. Och återigen kringgick han den ... Hurudan skulle hon väl bli då, sedan hon i sig upptagit det nya, det som var stick i stäf motsatt, hvad som nu bodde inom henne? Och han tyckte, att då hennes sinne af honom blifvit befriadt ur villfarelsernas fångenskap, genomträngdt af det harmoniska vetande, som är främmande för allt oklart och skymmande, – då skulle hon bli dubbelt vacker.

Då han kallades till teet, hade han redan fast beslutat att stämma om hennes föreställningsvärld, anseende detta för sin oafvisliga skyldighet. Nu skulle han bemöta henne kallt och lugnt och ge sitt förhållande till henne prägeln af sträng kritik öfver allt, hvad hon sade och gjorde.

“Nå, hvad tycker du om Varenka?“ frågade honom systern, då han kom ut på verandan.

“En förtjusande flicka“, sade han och höjde på ögonbrynen.

“Så? Ser man på ... Jag trodde, att hennes okunnighet skulle öfverraska dig.“

“Ja, jag är en smula förvånad öfver den sidan hos henne“, medgaf han. “Men uppriktigt sagdt, är hon i mycket bättre än många bildade flickor, som stoltsera med sin bildning.“

“Ja, hon är vacker ... Och ett godt parti ... femhundra desjätiner präktig jord och ett hundratal d:o timmerskog ... Och efter sin tant får hon också ärfva en god egendom. Och ingendera är intecknad ...“

Han såg, att systern med flit icke förstod honom, men ville icke göra sig reda för, hvad som kunde vara hennes bevekelsegrund.

“Från den synpunkten har jag icke betraktat henne“, sade han.

“Gör det då ... jag råder dig allvarligt därtill.“

“Tack.“

“Du tycks icke vara vid riktigt godt lynne?“

“Tvärtom. Hvarför det?“

“Å, för ingenting, – jag frågar bara som intresserad syster.“

Hon smålog ömt och en smula utmanande. Detta leende påminde honom om herr Benkovski, och han smålog också.

“Hvarför skrattar du?“ frågade hon.

“Och du?“

“Jag är glad.“

“Jag är också glad, fastän jag icke begrafde min hustru för fjorton dagar sedan“, sade han skrattande.

Hon tog på sig en allvarlig min och yttrade med en suck:

“Kanske fördömer du mig i ditt sinne för brist på känsla mot den döde, du tror, att jag är själfvisk? Men, Hippolyt, du vet, hurudan min man var, jag skref till dig om, hur jag hade det. Och jag tänkte ofta: Min Gud! är jag väl skapad endast och allenast för att tillfredsställa Nicolaj Stepanovitsch Varypajefs råa lustar, då han supit sig så full, att han icke längre kunde skilja sin hustru från en simpel bondkvinna eller en gatslinka.“

“Verkligen?“ utbrast Hippolyt Sergejevitsch tviflande, ty han påminde sig hennes bref, i hvilka hon ordat om mannens karaktärslöshet, fallenhet för dryckenskap, lättja och alla andra laster, utom liderlighet.

“Tviflar du?“ frågade hon förebrående och suckade. “Men ett faktum är, att han ofta var i ett sådant tillstånd ... jag är icke säker på, att han bedrog mig, men jag antar det. Skulle han väl kunna urskilja, om det var mig eller en annan, han hade framför sig, då han tog fönsterna för dörren? Ja ... och så lefde jag i åratal ...”

Hon gaf en lång och tråkig skildring af sitt sorgliga lif, och han hörde på i afvaktan på, att hon skulle komma fram med det, som hon egentligen hade på hjärtat. Och ofrivilligt tänkte han, att Varenka knappast någonsin skulle beklaga sig öfver sitt lif, hur det än månde komma att gestalta sig.

“Jag tycker, att ödet borde ersätta mig för de långa sorgens år ... Måhända är den icke långt borta, – denna ersättning.“

Jelisaveta Sergejevna tystnade och såg frågande, med en lätt rodnad, på brodern.

“Hvad vill du säga?“ frågade han vänligt och lutade sig fram emot henne.

“Jo, ser du ... kanhända att jag ... gifter om mig!“

“Det gör du rätt i! Jag gratulerar ... Men hvarför blir du så förlägen?“

“Jag vet verkligen icke!“

“Hvem är han?“

“Jag har visst talat med dig om honom ... Benkovski ... blifvande prokurator ... tills vidare poet och drömmare ... Kanske har du stött på några af hans dikter? De äro tryckta ...“

“Jag läser icke vers. Är det en bra karl? För resten, naturligtvis är han bra.“

“Jag är så pass intelligent, att jag icke vill säga obetingadt ja, men jag tror, att jag, utan att smickra mig själf, kan säga, att han är i stånd att ge mig ersättning för det förflutna ... Han älskar mig ... Jag har hittat på åt mig en särskild liten filosofi ... kanske skall den förefalla dig en smula kärf.“

“Filosofera du utan fruktan, det är modernt nu för tiden“, skämtade Hippolyt Sergejevitsch.

“Män och kvinnor äro två stammar, som lefva i evig fiendskap“, sade den unga kvinnan med mjuk stämma. “Förtroende, vänskap och andra känslor af detta slag äro knappast möjliga mellan mig och en man. Men kärlek är möjlig ... och kärleken är dens seger, som älskar minst, öfver den som älskar mest ... Jag har en gång varit besegrad och fått betala för det ... nu har jag segrat och begagnar mig af segerns frukter ...“

“Men detta är en tämligen rofdjursaktig filosofi“, afbröt Hippolyt Sergejevitsch, i det han belåtet kände, att Varenka icke skulle kunna filosofera på det sättet.

“Det är lifvet, som lärt mig den ... Ser du, han är fyra år yngre än jag ... har nyss slutat vid universitetet. Jag vet, att detta är farligt för mig, och ... hur skall jag säga? ... jag skulle vilja ordna saken med honom så, att min förmögenhet icke lopp någon risk.“

“Ja ... och hur?“ frågade Hippolyt Sergejevitsch, i det han blef uppmärksam.

“Du skall vara snäll och råda mig, hur allt detta skall ställas. Jag vill icke ge honom några juridiska rättigheter öfver min förmögenhet ... och icke heller öfver min person, om det är görligt.“

“Det, tänker jag, skall kunna uppnås genom borgerligt äktenskap. För öfrigt ...“

“Nej, det borgerliga äktenskapet ogillar jag.“

Han såg på henne och tänkte med en känsla af ringaktning:

“Och ändå tror hon sig vara intelligent! Om Gud verkligen skapat människorna, så omskapar lifvet dem igen så ledigt, att de nog för längesedan blifvit honom motbjudande.“

Systern förklarade med öfvertygelse sina åsikter om äktenskapet.

“Äktenskapet bör vara en förnuftig öfverenskommelse, som utesluter hvarje risk. Just så ämnar jag ställa det med Benkovski. Men innan jag tar detta steg, skulle jag vilja ha lagligheten af min förarglige svågers anspråk på det klara. Var snäll och se igenom alla papperen.“

“Du tillåter väl, att jag icke ägnar mig åt denna sysselsättning förr än i morgon?“ frågade han.

“Naturligtvis, när du vill.“

Hon utvecklade ännu en lång stund för honom sina idéer och berättade sedan utförligt om Benkovski. Om honom talade hon i beskyddande ton, med ett leende på läpparne och plirande med ögonen. Hippolyt Sergejevitsch hörde på henne och förvånade sig själf öfver sin fullständiga brist på deltagande för hennes öde, på intresse för hennes ord.

Solen hade redan gått ner, då de skildes åt, – han, uttröttad, för att gå till sitt rum, hon, upplifvad af samtalet, med en själfsäker glans i ögonen, för att sköta sitt hushåll.

Inkommen till sig, tände Hippolyt Sergejevitsch lampan, tog en bok och ville läsa, men redan vid första sidan kände han, att det skulle bereda honom samma nöje, om han slog igen boken. Han sträckte vällustigt på sig, slog igen boken och sökte intaga en så bekväm ställning som möjligt i länstolen. Men länstolen var hård, och han flyttade sig därför till soffan och lade sig på den. Först tänkte han icke på någonting, sedan påminde han sig förargad, att han snart måste göra bekantskap med herr Benkovski, och strax därpå smålog han, i det han kom ihåg den karaktäristik, Varenka gifvit af denne.

Och snart upptog hon ensam hans tanke och fantasi. Bland annat tänkte han:

“Om man skulle gifta sig med ett sådant där förtjusande vidunder? Hon skulle nog bli en mycket intressant hustru ... om också bara därför, att man icke från hennes läppar skulle behöfva höra godtköpsvisdom ur populära småskrifter ...“

Men efter att allsidigt ha skärskådat sin ställning i rollen af Varenkas man, brast han i skratt och gaf sig själf det kategoriska svaret:

“Aldrig!“

Och ofvanpå det blef han melankolisk.