Den unga Rosina var dygdig och skön ...
med arbete vann hon sin föda.
Grev Albert till älskog med suckar och bön
förgäves förspillde sin möda.
Vid dag och vid lampa hon sydde och spann
så träget vid sömmen och garnet.
Och greven av brottslig begärelse brann
att fånga det värnlösa barnet.
Och ödsligt var hyddan och vintern var kall,
och arbetet började tryta.
"Giv ja till min bön," sade greven, "så skall
ditt armod i prakt sig förbyta.
För skön är din hand till så mödosamt gagn,
din kropp till så tarvliga kläder.
Din fot är så späd ... kom och åk i min vagn! ..."
Han talte för vind och för väder.
Ja, böner och löften och eder och hot
att våldsamt sin livstråd förstöra,
allting stod den dygdiga tappert emot ...
men greven var lärd att förföra.
"Nå, sköna Rosina," så föll nu hans tal,
"väl mig att så dygdig dig finna!
jag prövat din heder ... du äger mitt val:
med vigsel du blir min grevinna.
Din far var en prästman, en greve var min,
men kärleken alla gör lika.
En kyss, sköna flicka ... Sitt mer ej och spinn!
Din brudgum dig aldrig skall svika."
En ros på den dygdigas kinder rann opp,
hon såg på den guldsmidde herre:
än nekade munnen, men blicken gav hopp,
ty skön var förförarn ... dess värre.
"O," skrek han, "min ängel, nu, nu är du fäst!"
och tryckte en ring på dess finger.
"I morgon du hämtas med handbok och präst,
när det uti bönklockan ringer."
Och flickan hon var både sorgsen och säll:
en bävande glädje hon kände.
Och ja fick grev Albert, och förrn det var kväll
en brudskrud så dyrbar han sände.
När natten och stillheten började rå,
hon stängde sitt lås och sin regel
och klädde den blomstrande brudskruden på
och såg sig ej mätt i sin spegel.
Hon fäste det glitter på lockar och arm,
hon fäste dess särskilta stycken,
hon prydde sin snövita, blygsamma barm
med pärlor och ädlaste smycken.
Hon nämnde sin brudgum med ömmaste namn,
så säll att dess ankomst förbida.
Men hastigt – o, himmel! – där restes en hamn
i likdräkten upp vid dess sida.
En dödsskräck i själen den smyckade for,
dess anda den snart ville dämma:
en is i dess ådror ... Hon kände sin mor,
hon hörde dess klagliga stämma.
Med handen till varning ur svepningen sträckt
hon sorgligt betraktade bruden:
"Olyckliga dotter! Förrädiska dräkt!
O, ser du ej ormar i skruden?
Av lasterna bäddas din brudliga säng,
och sveket skall brudfacklan bära:
en bov är din brudgum; hans utklädda dräng
är prästen ... O, rädda din ära!"
Med avskedshuld åtbörd och signande blick
sågs vålnaden åter försvinna ...
Förstelnad stod dottern och timmen förgick
förrn hon på sin skräck kunde vinna.
Där stod hon så blek utan stämma och ljud ...
Men hastigt hon varningen lydde,
slet av sig de smycken, den gäckande skrud,
och fort som för lågorna flydde.
Men Albert på klockslaget, riktigt bestämt,
nu for med den självgjorda prästen;
och lättsinnigt smädande var deras skämt
om denna förrädiska festen.
Lömskt smålog förförarn och skrytande fräckt:
"Den duvan är fast i min snara!
Hon vigseln tror ärlig: hon tror för min släkt
den hemlig ej länge skall vara."
Han fortfor: "Det kräket är menlöst och fromt ...
men svår var dess dygd mig att vinna ..."
Nu sökte han offret. Men rummet var tomt
och levande liv ej att finna.
På golvet de smycken han kringströdda fann:
för häpnad han ej fick fram ordet.
Den flämtande lampan än halvslocknad brann ...
Vid den låg en handskrift på bordet.
"Förrädare" – stod där – "din avsikt är röjd ...
behåll dina nesliga skänker!
Men hämnden skall drabba, fast långsam och dröjd,
försåtet och djävulska ränker."
Nå, har ni sett skytten, som hukar sig ner
och lägger sitt öga till kornet,
men felar på hårsmån och svär då han ser
sitt villbråd ur skotthåll på tornet?
Och har ni sett ulven, så viss om sitt rov,
ren lammet med ögonen spisa,
men gnissla med tändren och flux ta ett lov,
när vaksamma herdar sig visa?
Den detta har skådat, han skådar jämväl
förrädarn av ilska betagen:
Bort gick han, högt svor han ... dess gudlösa själ
så plötsligt var aldrig bedragen.
Den flyende sköna av dygden fick mod ...
Så himlen plär oskulden skydda.
En änka, så ädel, gudfruktig och god,
den värnlösa upplät sin hydda.
Där vann hon en fristad, varaktig och säll,
beskyddad för list och för våda.
"Bliv här!" sade gumman. "Mitt tarvliga tjäll
nog rymligt skall bli för oss båda.
Jag hade en dotter – hon lever ej mer –
tag del i min ensliga smärta!
Vad fordom hon ägde, åt dig jag nu ger:
min hydda, mitt bord och mitt hjärta."
*
I värnlösa tärnor vid slända och söm,
flyn lismarn, i gillret ej snaven!
Må hedern er alltid bli dyrbar och öm ...
men vänten ej varning från graven!
Väl den, som ej löften av nidingen tror,
men skyr den beblomstrade snaran!
Ty sällan en hänfaren skyddande mor
skall upptäcka sveket och faran.
