Vid en väns död
| ← Fiskare-sång |
|
Sångens tröst → |
| Ur Fiskmåsen. Poetisk Vår-Kalender för 1853 af E. Sehlstedt utgiven 1853 |
Vid en Väns Död.
Nyss i kretsen af de kära
Satt den hädangångne qvar,
Och hans lif var idel ära;
Redbarhet hans rikdom var.
Men vi lärt oss här i skolen
Lifvets lexa utantill:
Allt är vanskligt under solen,
Döden kommer när han vill.
Och han kom, och handen lade
På hans bröst, och vingar band,
På hans skuldra — och den glade
Flydde till de frias land.
Der är godt och skönt att vara;
Dunklet skymmer ej hans syn.
Från sin post han flyttat bara
Till en högre ofvan skyn.
Men hans rum i våra leder,
Skall det fyllas snart? — O nej!
Silfverhårig tro och heder
Glömmas af hans vänner ej.
På den graf, som honom söfver,
Minnet dock af hvad han var,
Se’n hans stoft vi skoflat öfver,
Dröjer som en stjerna qvar.
Det är sorg uti hans boning,
Der som glädjen trifdes förr.
Döden känner ej förskoning,
Se’n han klappat på vår dörr.
Barn och Maka! tårar bränna
På Er kind; — ja! gråten ut!
För vårt hjerta vi ej känna
Någon bättre tröst till slut.
