Hoppa till innehållet

Waverley/Kap 15

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  14. En upptäckt. ― Waverley blifver hemmastadd på Tully-Veolan
Waverley
av Sir Walter Scott
Översättare: Magnus Alexander Goldschmidt

15. Ett fiendligt öfverfall och dess följder
16. En oförmodad bundsförvandt uppträder  →


[ 110 ]

FEMTONDE KAPITLET.
Ett fiendtligt öfverfall och dess följder.

Då Edward i nära sex veckor varit en gäst på Tully-Veolan, märkte han en dag, då han tog sin vanliga morgonpromenad före frukosten, tecken till en ovanlig uppståndelse i huset. Fyra barfotade ladugårdspigor, med hvar sin tomma mjölkstäfva i handen, sprungo omkring under ursinniga åtbörder och högljudda utrop af öfverraskning, smärta och harm. Af deras utseende skulle en hedning kunnat taga dem för en afdelning af de ryktbara Beliderna[1], som kommo från sin ösningsbotgöring. Som ingen upplysning stod att vinna af denna förvirrade trupp, utom »Gud bevare oss!» och »Herre min Gud!» hvilka utrop ej spredo något ljus öfver orsaken till deras upprörda tillstånd, begaf Waverley sig ut på den så kallade yttre gården, hvarifrån han såg intendenten Macwbeeble på sin hvita klippare komma uppför allén så fort, som hästen förmådde trafva. Han tycktes hafva anländt på en brådskande kallelse och åtföljdes af ett halft tjog bönder från byn, hvilka ej hade synnerligt svårt att springa i kapp med honom.

Alltför upptagen af sin egen vigtighet att inlåta sig i någon förklaring med Edward, ropade intendenten på mr Saunderson, som instälde sig med ett ansigte, der nedslagenhet var blandad med allvarlig högtidlighet; de båda [ 111 ]funktionärerna började genast en hemlig öfverläggning. David Gellatley syntes äfven i gruppen, sysslolös som Diogenes vid Sinope, medan hans landsmän rustade sig till en belägring. David plägade upplifvas af allting, vare sig godt eller ondt, som förorsakade uppståndelse, och han sjöng nu under hopp och dans refrängen till en gammal ballad:

»Allt vårt gods är sin kos»,

tills han råkade komma för nära intendenten och fick sig en tillrättavisning af dennes ridpiska, som förvandlade hans sång i klagan.

Då Edward derifrån gick till trädgården, såg han baronen i egen hög person med snabba och ofantliga steg mäta terrassens längd, i det hans ansigte var förmörkadt af vrede och sårad stolthet, på samma gång som hela hans beteende utvisade, att hvarje förfrågan rörande anledningen till hans upprörda tillstånd skulle såra, om ej förolämpa honom. Waverley smög sig derför utan att tilltala honom in i huset och tog vägen till frukostrummet, der han fann sin unga väninna Rosa, som, fastän hon ej visade sin faders förtrytelse, intendenten Macwheebles vigtiga beställsamhet eller pigornas förtviflan, likväl syntes ledsen och tankfull. Ett enda ord förklarade hela hemligheten. »Er frukost kommer att bli dålig i dag, kapten Waverley. En trupp cateraner ha öfverfallit oss förliden natt och bortfört alla våra mjölkkor.»

»En trupp cateraner?»

»Ja, röfvare från de angränsande Högländerna. Vi brukade vara alldeles fria från dem, så länge vi betalade ett slags skatt till Fergus Mac-Ivor Vich Tan Vohr; men min far ansåg det ovärdigt sin rang och sin börd att längre betala den, och så har denna olycka drabbat oss. Det är inte boskapens värde, som oroar mig, kapten Waverley; men min far är så uppbragt öfver skymfen samt så häftig och djerf, att jag fruktar han försöker återtaga kreaturen med våld. Om han också ej skadar sig sjelf dervid, kommer han likväl att skada någon af dessa vilda menniskor, och sen blir det ej mer någon fred mellan dem och oss kanske i vår tifstid; och vi kunna inte heller försvara oss, som i forna tider; ty regeringen har borttagit alla våra vapen, och min älskade far är så oför[ 112 ]vägen. — Ack, hvad skall det väl bli af oss!» Här tappade den stackars Rosa helt och hållet modet och utbrast i en ström af tårar.

Baronen inträdde i det samma och började förebrå henne med större stränghet, än Waverley någonsin hört honom använda mot någon menniska. »Det är ju en riktig skam», sade han, »att du skall visa dig för en adelsman i ett sådant ljus och att du gråter öfver en drift hornboskap, liksom du vore dotter till en förpaktare i Cheshire. — Kapten Waverley, jag måste utbe mig af er en gynnsammare uttydning af hennes smärta, hvilken torde endast härflyta af att hon ser sin fars egendom utsatt för sköfling och plundring af vanliga tjufvar och landstrykare, emedan vi ej få ega ett halft tjog musköter, vare sig till vårt försvar eller till återtagande af rofvet.»

Intendenten Macwheeble inträdde strax derpå och bekräftade genom sin rapport rörande vapen och ammunition denna uppgift, i det han i en sorglig ton underrättade baronen, att, ehuru folket nog ville lyda hans nåds befallningar, fans det likväl ingen utsigt för dem att med något hopp om framgång sätta efter kreaturen, då hans nåds betjenter voro de enda, som hade svärd och pistoler, och röfvarne voro tolf högländare, fullkomligt beväpnade efter deras lands sed. — Sedan han afgifvit detta bedröfliga budskap, antog han en ställning af tyst nedslagenhet, i det han långsamt skakade på hufvudet med rörelsen af en pendel, som håller på att sluta sina svängningar, och förblef sedan orörlig, med kroppen framåtlutad i en spetsigare vinkel än vanligt, och den bakre delen af sin person utskjuten i förhållande derefter.

Baronen gick emellertid under harmsen tystnad af och an i rummet och fäste slutligen sina ögon på ett gammalt porträtt, föreställande en i full rustning klädd man, hvars drag bistert framblickade genom en väldig skog af hår, af hvilket en del nedföll från hufvudet på axlarne, och en del från hakan och öfverläppen på bröstplåten. »Kapten Waverley», sade han, »den här herrn, min farfar, slog med tvåhundra ryttare, som han uppbådat på sin egendom, och dref på flykten mer än femhundra af dessa högländska stråtröfvare, som alltid varit lapis offensionis et petra scandali, en stötesten och en för[ 113 ]argelseklippa för det angränsande låglandet. — Han slog dem, säger jag, då de under de inbördes oroligheterna, året efter Kristi börd sextonhundrafyrtiotvå, hade den djerfheten att nedstiga för att oroa detta land; och nu, sir, behandlas jag, hans sonson, på detta sätt af sådana ovärdiga varelser!»

En högtidlig tystnad uppstod nu, hvarefter hela sällskapet, såsom vanligt är i svåra fall, började gifva skiljaktiga och oförenliga råd. Alexander ab Alexandro föreslog, att man skulle skicka någon att underhandla med cateranerna, hvilka, påstod han, lätt skulle förmås att återlemna sitt rof för en daler stycket. Intendenten förmenade, att denna underhandling vore ett slags tjufköp, och han förordade, att någon klok person skulle skickas upp i dalarne för att i sitt eget namn uppgöra köpet, så att lairden ej blefve synlig i en dylik underhandling. Edward föreslog att skicka till närmaste garnison efter en trupp soldater jemte en arresteringsorder, och Rosa sökte, så vidt hon vågade, råda till att betala den återstående skatten till Fergus Mac-Ivor Vich Ian Vohr, hvilken, som de alla visste, lätt kunde återskaffa boskapen, om han blott blefve på ett tillbörligt sätt blidkad.

Intet af dessa förslag vann baronens bifall. Tanken på någon köpslagan, vare sig medelbart eller omedelbart, var rent af skymflig; Waverleys råd visade blott, att han var obekant med landets ställning och de politiska partier, i hvilka det var söndradt; och som sakerna nu stodo med Fergus Mac-Ivor Vich Ian Vohr, ville baronen ej i något fall gifva efter för honom, »om det också förskaffade mig», sade han, »ett återbärande in integrum af hvarenda qviga och stut, som hans clan stulit allt sedan Malcolm Canmores dagar.»

Hans röst var fortfarande för krig, och han föreslog att sända ilbud till Balmawhapple. Killanoureit, Tilliellum och andra lairder, som plägade vara utsatta för dylika plundringar, och att inbjuda dem att förena sig med honom i att förfölja röfvarne; »och då, sir, skola dessa nebulones nequissimi, som Leslæus kallar dem, erfara samma öde, som deras föregångare Cacus:

Elisos oculos et siccum sanguine guttur.»

[ 114 ]Intendenten, som alldeles icke tyckte om dessa krigiska förslag, framdrog nu ett ofantligt fickur af samma färg och nästan samma storlek som en tenn-sängvärmare och anmärkte, att klockan var nära tolf, och att cateranerna strax efter soluppgången blifvit sedda i passet vid Ballybrough, så att, innan den förbundna styrkan hunne samlas, vore de och deras byte undan all förföljelse och skyddade i dessa ovägade ödemarker, dit det hvarken var rådligt att följa eller ens möjligt att uppspåra dem.

Denna anmärkning var obestridlig. Rådplägningen slutade derför, som det händt med vigtigare öfverläggningar, utan att man kommit till något resultat, och det beslöts blott, att intendenten skulle låta skicka efter sina tre kor, på det att baronens hushåll ej måtte sakna mjölk; i sitt eget hushåll skulle han använda svagdricka som ett surrogat för mjölk. Intendenten ingick beredvilligt på denna af Saunderson föreslagna anordning, både af sin vanliga undfallenhet för familjen och af medvetandet, att hans artighet på ett eller annat sätt skulle blifva tiofaldt återgäldad.

Sedan baronen derefter aflägsnat sig för att gifva några nödiga befallningar, passade Waverley på tillfället att fråga, om denne Fergus med det outsägliga namnet var distriktets polisgevaldiger.

»Polisgevaldiger?» svarade Rosa skrattande; »han är en högt ärad och ansedd adelsman, höfding öfver en oberoende gren af en mäktig högländsk clan samt mycket aktad både för sin egen och sina fränders och bundsförvandters makt.»

»Hvad har han då att göra med tjufvarne? Är han magistratsperson eller fredsdomare?»

»Snarare krigsdomare, om det fins någon sådan befattning», sade Roza; »ty han är en högst orolig granne för sina ovänner och håller ett större följe än många, som ha tre gånger så stor egendom. Hvad hans förbindelse med tjufvarne beträffar, är det en sak, som jag ej rätt bra kan förklara; men den djerfvaste af dem stjäl aldrig ett enda kreatur af någon, som betalar black-mail till Vich Ian Vohr.»

»Och hvad är black-mail?»

»Ett slags skyddsskatt, som godsegarne i den del af [ 115 ]låglandet, som ligger närmast högländerna, betala till en högländsk höfding, för att han hvarken sjelf skall tillfoga dem någon skada eller tillåta, att det sker af någon annan. Om er boskap då blir bortstulen, behöfver ni blott underrätta honom derom, så skaffar han tillbaka den eller också bemäktigar han sig kreatur på något aflägset ställe, som är i ovänskap med honom, och ger dem åt er som en godtgörelse för er förlust.»

»Och kan en dylik högländsk Jonathan Wild få umgås i hederligt folks sällskap och kallas en gentleman?»

»Ja, ända derhän, att osämjan mellan min far och Fergus Maec-Ivor började vid ett grefskapsmöte, der den senare gjorde anspråk på företrädet framför alla de närvarande lågländska adelsmännen, men min far var den ende, som ej ville lemna honom det. Han yttrade då förebrående till min far, att han var hans vasall och betalade honom skatt, hvilket bragte min far i den yttersta vrede, emedan intendenten Macwheeble, som ombestyr dylika saker såsom han vill, hade lyckats hålla denna black-mail hemlig för honom och uppförde den bland kronoutskylderna i sina räkenskaper. Det skulle till och med kommit till strid, om ej Fergus Mac-Ivor ridderligt förklarat, att han aldrig skulle lyfta sin hand emot ett grått hufvud, hvilket var så högaktadt som min faders. — Ack, hvad ville jag ej gifvit till, att de förblifvit vänner!»

»Har ni någonsin sett denne mr Mac-Ivor, om det är så han heter, miss Bradwardime?»

»Nej, så heter han inte och han skulle anse benämningen master som ett slags skymf, såvida han ej ursäktade er, emedan ni är en engelsman, som inte vet bättre. Men lågländarne kalla honom, liksom andra adelsmän, efter namnet på hans egendom, Glennaquoich, högländarne kalla honom Vich Ian Vohr, det vill säga Johan den stores son, och vi här på gränsen kalla honom ömsom med båda namnen.»

»Jag är rädd för, att jag aldrig kan förmå min engelska tunga att kalla honom hvarken med det ena eller det andra.»

»Men han är en mycket hygglig och belefvad karl», fortfor Rosa, »och hans syster Flora är ett af de vackraste och mest bildade unga fruntimmer här i trakten. Hon [ 116 ]har blifvit uppfostrad i ett kloster i Frankrike, och var en af mina bästa vänner före denna olyckliga tvist. Bästa kapten Waverley, försök ert inflytande hos min far för att få saken bilagd. Jag är säker på, att detta blott är en början till våra bekymmer; ty Tully-Veolan har aldrig varit en trygg eller lugn bostad, så ofta vi varit i fejd med högländarne. Då jag var en tio års flicka, stod en skärmytsling mellan ett tjog af dem och min far samt hans tjenare, som förskansat sig inom huset, och de angripande voro så nära, att kulorna krossade flere rutor i norra fönsterna. Tre högländare dödades, och betjeningen inbar dem, insvepta i deras plaider, och lade dem på stengolfvet i förstugan; morgonen derpå kommo deras hustrur och döttrar, slående ihop händerna och skrikande snarare än sjungande coronach[2]; de bortburo liken, under det säckpipor blåstes framför dem. På hela sex veckors tid kunde jag ej sofva utan att spritta upp och tycka mig höra dessa förfärliga skrik samt se de döda kropparne ligga på trappstegen, stela och inhöljda i sina blodiga tartaner. Men sedermera kom det en afdelning från garnisonen i Stirling med en befallning från lordkanslern eller någon dylik hög herre och tog bort alla våra vapen, och hur skola vi nu kunna försvara oss, om de någorlunda manstarka öfverfalla oss?»

Waverley kunde ej låta bli att studsa vid en berättelse, som hade så mycken likhet med en af hans egna vakna drömmar. Här var en flicka, som knapt fylt sjutton år, den mildaste af sitt kön både till lynne och utseende, som med sina egna ögon varit vittne till ett sådant uppträde, hvilket han brukat frammana i sin inbillning såsom något, hvilket endast tilldrog sig i forna dagar. Han kände på en gång nyfikenhetens eggelse och denna lindriga känsla af en annalkande fara, som endast tjenar till att stegra intresset. Han kunde hafva sagt med Malvolio: »jag är ingen narr, som låter inbillningar dra mig vid näsan! Jag är verkligen i de krigiska och romantiska äfventyrens land, och det återstår endast att se, hvad del jag sjelf kommer att taga i dem.»

Allt, hvad han nu förnam om landets tillstånd, tycktes [ 117 ]lika nytt som ovanligt. Han hade väl ofta hört talas om högländska röfvare, men hade ej någon föreställning om det systematiska sätt, hvarpå de gingo till väga vid sina plundrimgståg, samt visste ej, att handteringen tåldes, ja uppmuntrades af många högländska höfdingar, hvilka ansågo dessa ströftåg nyttiga, ej blott till att öfva medlemmar af deras clan i vapnens bruk, utan äfven till att vidmakthålla en helsosam förskräckelse bland deras lågländska grannar, hvarjemte de, som vi nyss sett, på samma gång under namn af skyddsafgift uppbnro en skatt af dem.

Intendenten Macwheeble, som inkom strax derpå, yttrade sig ännu vidlyftigare om samma ämne. Denne hedervärde herres samtal buro en sådan yrkespregel, att David Gellatley en gång sade, «satt hans tal liknade en stämningsinlaga. Han försäkrade vår hjelte, »att från de uräldsta tider högländernas tjufvar, afskrap och ruinerade män hade sällat sig tillsammans i enlighet med sina tillnamn för att begå åtskilliga tjufnader och röfverier samt företaga plundringståg emot det hederliga folket i låglandet, hvarvid de ej allenast förforo efter sitt eget onda uppsåt med allt deras gods och deras egodelar af säd, hornboskap, hästar, får och öfriga lösören, utan dessutom gjorde fångar, hvilka de frigåfvo mot lösen eller tvungo att gifva dem gisslan, att de åter skulle inträda i fångenskap; hvilket allt är uttryckligen förbjudet på flere ställen i lagen, både genom femtonhundrasextiosju års och flere andra förordningar; hvilka författningar, jemte alla, som derpå följt eller komma att följa, blifvit skändligt brutna och missaktade, derigenom att sagde tjufvar, rånare och bankruttörer sällat sig tillsammans för ofvan anförda ändamål af stöld, rån, mordbrand, mord, raptus mulierum eller qvinnorån, med mera dylikt, som ofvan nämndt är.»

Det föreföll Waverley som en dröm, att dylika våldsbragder kunde omtalas såsom händelser, hvilka hörde till tingens vanliga ordning och dagligen tilldrogo sig i närmaste grannskapet, utan att han farit öfver hafvet och medan han ännu befann sig i det eljest så väl regerade Stor-Brittannien.


  1. Mytologiska personligheter, allmännare kända under namnet Danaiderna.
  2. Dödssången.