Wikisource:Tidigare lästips

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök

Detta är ett arkiv för texter som tidigare figurerat i tipsrutan på huvudsidan.

Fotografi av Paul von Hindenburg

Ur mitt liv, (tyska: Aus meinem Leben) är en självbiografi av generalfältmarsalk Paul von Hindenburg publicerad 1920 som behandlar hans liv med fokus på första världskriget. Här i en översättning av Elis Fredrik Leopold Brusewitz från samma år.

TILL FRONTEN.

Hemorten lyssnade i spänning.

Underrättelserna från krigsskådeplatserna motsvarade våra förhoppningar och önskningar. Liège hade fallit, striden vid Mühlhausen segerrikt utkämpats, vår härs högra flygel och center befann sig i framryckning genom Belgien. De första jubelmättade underrättelserna om Lothringerslaget nådde fäderneslandet. Även österifrån klingade segerfanfarer.

Ingenstädes några händelser, som läto de bekymrade tankarna synas berättigade.

Den 22. augusti kl. 3 e. m. erhöll jag en förfrågan från Hans majestät kejsarens stora högkvarter, om jag vore beredd till omedelbar tjänstgöring.

Mitt svar lydde: »Är beredd.»

Redan innan detta telegram kunnat inträffa i stora högkvarteret, fick jag ytterligare ett därifrån. Enligt detsamma räknade man tydligen bestämt på, att jag vore beredd att antaga en befattning i fält och meddelade att general Ludendorff skulle inträffa hos mig. Vidare meddelanden från stora högkvarteret klargjorde läget för mig i så mån, att jag såsom arméchef omedelbart skulle komma att avgå till ostfronten.

Inemot kl. 3 på natten åkte jag, i brådskan endast ofullständigt utrustad, till bangården och stod där på den måttligt upplysta perrongen full av förväntan. Först då det korta extratåget körde in sleto sig mina tankar fullständigt lösa från den husliga härden, som jag så plötsligt måst lämna. Ur tåget steg med raska steg general Ludendorff och anmälde sig hos mig såsom arméstabschef vid 8. armén.
Läs mer  Andra biografiska verk  Fler lästips

Fotografi av en ung ryska, Lika Mizinova, 1892. Personen på bilden har i övrigt inget med texten att göra.

Varenka Olessof, (ryska:Варенька Олесова) är en kortroman av Maksim Gorkij publicerad 1898. Här i en översättning av Walborg Hedberg från 1905.

“God afton!“ ljöd en djup altstämma.

Han rusade upp och såg sig om, en smula förvirrad.

Framför honom stod en ung flicka af medellängd i grå klädning och med något hvitt och luftigt, som såg ut som en brudslöja, kastadt öfver hufvudet – det var allt, hvad han märkte i första ögonblicket.

Hon räckte honom handen, i det hon frågade:

“Hippolyt Sergejevitsch, icke sant? Mitt namn är Olessof ... jag visste, att ni skulle komma i dag, och skyndade hit för att se, hurudan ni var. Jag har aldrig förr sett någon lärd ... och jag visste icke, hur de kunde se ut.“

Hans hand tycktes hårdt af en stark och varm liten hand, och en smula bragt ur fattningen af detta oväntade öfverfall, bugade han sig tyst för henne, förargad på sig själf för sin förvirring, och tänkte, att då han blickade henne i ansiktet, skulle han mötas af ett ohöljdt och groft koketteri. Men hans blick mötte ett par stora, mörka ögon, som logo okonstladt och vänligt och upplyste det vackra ansiktet. Hippolyt Sergejevitsch påminde sig, att han på en gammal italiensk tafla sett alldeles samma ansikte med dess stolta prägel af frisk fägring. Samma lilla mun med yppiga läppar, samma utstående och höga panna och under den de stora ögonen.

“Ursäkta ... jag skall säga till, att man tar ut ljus ... var god och sitt ner“, bad han henne.

“Gör er icke besvär, jag är som hemma här“, sade hon, sättande sig i hans stol.
Läs mer  Andra verk från 1890-talet  Fler lästips

En av bockarna Bruse

De tre bockarne Bruse, som skulle gå till säters och göra sig feta är en norsk folksaga upptecknad av Peter Christen Asbjørnsen efter Anders Lysgaard från Biri 1842. Här i en översättning av Ernst Lundquist i Norska folksagor och huldre-sägner från 1881.

Det var en gång tre bockar, som skulle gå till säters och göra sig feta, alla tre hette de bocken Bruse. På vägen var en bro öfver en fors, som de skulle öfver, och under bron bodde ett stort fult troll med ögon som tenntallrikar och näsa så lång som ett räfs-skaft. Först kom den yngste bocken Bruse och skulle öfver bron. Trip, trap, trip, trap, sade det i bron. «Hvem är det, som trippar på min bro?» skrek trollet. «Åh, det är den minsta bocken Bruse; jag ska’ till säters och göra mig fet,» sade bocken; han var så fin i målet. «Nu kommer jag och tar dig!» sade trollet. «Åh nej, ta’ inte mig, för jag är så liten, jag, vänta bara litet, så kommer den mellersta bocken Bruse, han är mycket större.» «Ja väl,» sade trollet.

Läs vidare  Fler sagor på Wikisource  Fler lästips



Jane Austen

Stolthet och fördom av Jane Austen gavs ut 1813 för exakt 200 år sedan. Romanen är en klassiker och handlar om kärlek och förvecklingar i 1800-talets engelska överklass. Den har filmatiserats ett antal gånger och inspirerat till en rad fristående litterära verk. Här i den första svenska översättningen från 1920 av Carl Axel Ringenson.

Det är en allmänt erkänd sanning, att en ogift man, som är i besittning av en vacker förmögenhet, måste vara i behov av en hustru.

Huru föga bekanta en sådan mans känslor eller avsikter än må vara, då han gör sitt första inträde i en krets av grannar, äro de kringboende familjerna så fast övertygade om denna sanning, att han anses som en rättmätig egendom, tillkommande en eller annan av deras döttrar.

— Kära du, sade en dag mrs Bennet till sin man, har du hört, att Netherfield Park äntligen blivit uthyrd?

Mr Bennet svarade, att han inte hade hört det.

— Men så är det, svarade hon; ty mrs Long har just varit här, och hon berättade mig allt om saken.

Mr Bennet svarade ingenting.

Läs vidare  Fler lästips



Tummetott, illustration av John Bauer ur första kapitlet.

Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige från 1906–1907 skrev Selma Lagerlöf ursprungligen som en läsebok i geografi. Den blev dock en omtyckt barnbok även utanför Sverige och har översatts till mer än sextio språk:

Det var en gång en pojke. Han var så där en fjorton år gammal, lång och ranglig och linhårig. Inte stort dugde han till: han hade mest av allt lust att sova och äta, och därnäst tyckte han om att ställa till odygd.

Nu var det en söndagsmorgon, och pojkens föräldrar höllo på att göra sig i ordning för att gå i kyrkan. Pojken själv satt i skjortärmarna på bordskanten och tänkte på hur lyckligt det var, att både far och mor gingo sin väg, så att han skulle få rå sig själv under ett par timmar. »Nu kan jag då ta ner fars bössa och skjuta av ett skott, utan att någon behöver lägga sig i det,» sade han för sig själv.

Läs vidare  Fler verk av Selma Lagerlöf  Fler lästips



Alexander Kielland

Skeppar Worse (norska:Skipper Worse) från 1882 anses vara en av författaren Alexander Kiellands bästa romaner. Den kretsar kring titelpersonen skeppar Worses liv i 1840-talets Stavanger med handelsmän och de frikyrkliga Haugianerna. Här i en svensk översättning av Ernst Lundquist från 1882.

»Lauritz, din satans pojke! Opp och klara vimpeln!»

Skeppar Worse stod akterut vid kajutan. Det blåste en frisk nordanvind in öfver fjorden, och den gamla briggen kom makligt glidande för småseglen.

Strömmen stod från land och krusade sjön i små vågor utmed udden, der Sandsgaardsbugten vek in. Och då »Familjens Hopp» svängde, tycktes det präktiga fartyget känna sig så säkert och hemmastadt inne i den gamla vanliga hamnen.

Men skeppar Worse blinkade till rorgängaren: »Hon känner, fan ta mig, igen sig, så snart vi ä’ om näset.»

Ty »Familjens Hopp» var ej som andra fartyg. Det kunde kanske finnas fartyg, som sågo litet lättare och finare ut; ja, det kunde möjligen finnas — fast det hade då Jacob Worse aldrig sett — men omöjligt var det icke, att det bland de nymodiga engelsmännen kunde påträffas en eller annan, som seglade en hårsmån bättre.

Men dermed var det också slut med alla medgifvanden. Något starkare, något solidare, något fullkomligare än »Familjens Hopp» flöt icke på sjön, skulle heller aldrig komma att flyta på den.

Derför sken solen så festligt utöfver Sandsgaardshusen, öfver hafvet och varfvet, öfver hela den vänliga viken, der de blåa sommarvågorna flocktals ilade mot land för att anmäla att Jacob Worse var i fjorden.

Men magasinsdrängen Zacharias hade redan anmält det.

»Är han också säker på det?» frågade konsul Garman skarpt.

»Vi ha obsalverat henne i kikaren, herr konsul! Det är så visst »Familjens Hopp», som att jag står här, en fattig syndare för Gud. Hon styr rakt in i Sandsgaardsviken.»

Morten W. Garman reste sig ur armstolen. Han var en högväxt, groflemmad man, med starkt krusigt hvitt hår och framstående underläpp.

Då han tog hatt och käpp, skälfde han litet på händerna, ty »Familjens Hopp» hade varit mycket länge på vägen.
Läs vidare | Fler verk av Alexander Kielland | Fler lästips



Charles Dickens porträtt

Oliver Twist är en roman Charles Dickens från 1838 om fattighuspojken Oliver Twists öden i 1800-talets England. Här i en svensk översättning av Ernst Lundquist från 1898.

Kvällen kom, gossarne sutto på sina platser, föreståndaren (i sin kokdräkt) ställde sig vid pannmuren, och de biträdande fattighjonen intogo sina platser bredvid honom. Hafresoppan utdelades, och man bad en rikligt tilltagen bön öfver den knappa kosten. Sedan hafresoppan försvunnit, började gossarne tissla och tassla, de blinkade till Oliver, och de närmast sittande puffade till honom. Han var endast ett barn, men hunger och förtviflan gjorde honom hänsynslös. Han reste sig från bordet, steg med skål och sked i handen fram till föreståndaren och sade, helt häpen öfver sin egen dristighet: »Ursäkta, herr föreståndare, får jag litet mera mat?»

Den välfödde, rödblommige föreståndaren bleknade. Som förstenad af öfverraskning stirrade han ett ögonblick på den lille upprorsmakaren och grep sedan efter kitteln för att ej falla omkull. De biträdande kvinnorna voro förlamade af bestörtning, gossarne af förskräckelse.

»Hvad?» mumlade föreståndaren slutligen med svag röst.

»Ursäkta, jag skulle be om litet mera», upprepade Oliver.

Föreståndaren slog honom i hufvudet med slefven, grep honom i armen och ropade på uppsyningsmannen.

Direktionen var fördjupad i högtidlig rådplägning, då herr Bumble kom instörtande, alldeles utom sig, vände sig till den rödbrusige herrn i den högryggade länstolen och sade: »Ber om ursäkt, herr Limbkins... men Oliver Twist har begärt mera!»

Direktionen for upp, slagen af skräck.

»Begärt mera?!» frågade herrn i länstolen. »Sansa er, Bumble, och svara ordentligt! Är det meningen, att han har begärt mera, sedan han fått den i reglementet fastställda portionen?»

»Ja.»

»Den pojken slutar i galgen», förklarade herrn i hvita västen.

»Sanna mina ord, han slutar i galgen.»
Läs vidare | Fler verk av Charles Dickens | Fler lästips



Jack London

Skriet från vildmarken, engelska Call of the Wild, från 1903 är Jack Londons mest lästa roman och anses vara en av hans bästa. Boken handlar om familjehunden Buck som förs bort och säljs som slädhund i Alaska under guldrushen. Här i en svensk översättning av Mathilda Drangel.

Buck läste icke tidningar, ty i så fall skulle han ha vetat att det var fara för handen, icke allenast för honom utan för varenda kustlandshund med starka muskler och varm, långhårig päls som fanns mellan Puget Sound och San Diego. Sedan några män som rotat i det arktiska mörkret där hade funnit en viss gul metall, och sedan ångbåts- och transportbolag hade basunat ut fyndet, rusade tusentals människor uppåt Norden. Och dessa människor behövde hundar, de behövde stora och starka hundar med kraftiga muskler, som kunde ta i, och med tjocka pälsar som kunde skydda dem mot kölden.

Buck bodde i ett stort hus i den solkyssta dalen Santa Clara. Stället kallades för domaren Millers gård. Huset låg ett stycke från vägen, till hälften gömt bland träden, mellan vilka man såg en och annan skymt av den stora luftiga verandan som gick rundt omkring det. Fram till stället ledde grusade körvägar, vilka slingrade sig genom vidsträckta gräsmattor och under höga popplar, som blandade sina grenar med varandras. Bakom boningshuset var allting tilltaget i ännu större skala än framför det. Där fanns stora stallbyggnader, där ett dussin drängar och pojkar höllo till; där fanns rader av vinranksöverväxta bostäder för tjänstfolket; där fanns en långsträckt och väl underhållen uthuslänga, långa vinspaljéer gröna betesmarker, fruktträdgårdar och massor av bärträd. Och så fanns där också pumpinrättningen för den artesiska brunnen och den stora cementerade cisternen, där domaren Millers gossar togo sitt morgonbad och hämtade svalka under de heta eftermiddagarna.
Läs vidare | Fler verk av Jack London | Fler lästips



Camilla Collett målad av fadern Nicolai Wergeland

Amtmannens döttrar, norska Amtmandens Døtre, från 1854–55 är den norska författarinnan Camilla Colletts enda roman och mest kända verk. Den brukar betraktas som en av de första tendensromanerna på norska och behandlar kvinnans situation vad gäller äktenskap och försörjning i 1800-talets Norge. Boken kretsar kring Sophie som är yngst av fyra systrar av vilka de två äldsta blivit bortgifta i konvenansäktenskap.

Vår bestämmelse är att giftas, icke att blifva lyckliga. I den meningen har jag sett begge mina äldre systrar uppfylla sin bestämmelse. De togo sig män med öfverläggning, frivilligt, och likväl skulle de icke under någon omständighet sjelfva hafva valt dem. Huru lefvande stå icke dessa scener för mig ännu; de gjorde ett intryck som aldrig kan utplånas. Af begge mina svågrar, hvilka efterträdde hvarandra såsom lärare här i huset, har jag den obehagligaste hågkomst. Då Marie blef förlofvad med Broch, denne gnatige, stele, odräglige pedant som hon så många gånger sjelf skrattat åt, var jag ännu liten, men jag minns det ändå ganska väl. Då vi voro samlade och det blef eklateradt, sade jag till honom: »hur kan du tro det, hon vill bara narra dig!» Marie, som så tidigt skulle dö, blef först offrad; hon var den äldsta. Hon skall ha varit så vacker, men jag har intet bestämdt intryck deraf; kanhända hade hennes skönhet denna allvarliga själfulla prägel, som ett barn icke förstår, Men Louise var frisk och strålande som en vårdag då hon kom hem efter två års frånvaro i Köpenhamn hos tant. Denna hennes skönhet, den främmande snitten på hennes kläder, hennes otvungna men ändå prydliga väsen, gjorde ett djupt intryck på mig. Det var som om allt hvad hon rörde vid blef förskönadt. Jag såg upp till denna syster med ett slags stum beundran. Med en skarpsinnighet, som blott barn kunna hafva, förstod jag att genomtränga allt hvad som angick henne. Men hon var den fullvuxna damen och jag kunde blott på barnsligt vis lägga detta mitt djupa intresse, min hängifvenhet för dagen. Jag sprang hennes ärenden, gissade hvar och en af hennes små önskningar och försökte på alla sätt att behaga henne.”
Läs mer | Fler verk av Camilla Collett | Fler lästips



Fröding avbildad av Richard Bergh 1909

Den 8 februari 1911 avled Gustaf Fröding i Villa Gröndal på Djurgården i Stockholm. Vid jordfästningen den 12 februari i Klara kyrka, som förrättades av Nathan Söderblom, framförde Orphei Drängar Hugo Alfvéns tonsättning av Verner von Heidenstams dikt Gustaf Frödings jordafärd.

Bort gå de,
stumma skrida de
en efter en till skuggornas värld.
Klockorna dåna. Tungt slå de,
mullra och kvida de,
sjunga sin sång till de dödas färd.

Milslångt borta jag sitter.
Ändå hör jag klockornas slag.
Hela vårt land i vinterns glitter
höra de klockor, som ringa i dag.
Sommar var du och blommande vår,
sävens sus bland sjöarnas stränder.
Sov, vår sångare, sov på din bår,
lyft på tusendes händer!

Vitt blev ditt hår. Långt blev ditt skägg.
Solen sken in på bibelns ord,
där du satt vid din vägg
som Job på sin hög av aska och jord.
Förunderligt stort är ett människoöde.
Dröm och saga och skummande flöde,
vågor och lågor och stormars kör,
men hon själv är det sköraste rör.

Läs hela dikten | Gustaf Frödingss verk|Fler verk av Verner von Heidenstam|Fler lästips



Alfred Tennyson

Alfred Tennysons dikt Nyårsklockan i Edvard Fredins översättning läses traditionsenligt på Skansen vid tolvslaget.

Ring, klocka, ring i bistra nyårsnatten
mot rymdens norrskenssky och markens snö;
det gamla året lägger sig att dö . . .
Ring själaringning öfver land och vatten!

Ring in det nya och ring ut det gamla
i årets första, skälfvande minut.
Ring lögnens makt från världens gränser ut,
och ring in sanningens till oss som famla.

Läs hela dikten | Fler lästips



Jerome K. Jerome med terriern Jim

Tre män i en båt (för att inte tala om hunden) är Jerome K. Jeromes mest kända verk. Det är en komisk beskrivning av en båtfärd längs Themsen som berättaren "J" och hans två vänner George och Harris samt foxterriern Montmorency företar sig.

Det tog oss en halvtimmes hårt arbete, efteråt, att få upp kapellet och därpå städade vi av däcket och påbörjade vår kvällsvard. Vi satte kitteln på spritköket för att koka upp i båtens för och gick akterut och låtsades inte ta någon som helst notis om den, utan satte igång med övriga måltidsförberedelser.

Det är det enda sättet att få en kittel att koka på, på floden. Om den ser att man väntar på den och är otålig så sjunger den aldrig. Man måste gå därifrån och börja måltiden, som om man inte alls vill ha något te. Man får inte ens kika på den i smyg. Om man ignorerar den så kommer man däremot strax höra vattnet börja puttra i den, ivrig att få bli till te.

Det är också en god idé, om man har mycket bråttom, att tala med varandra om hur man klarar sig utan te och inte vill ha något. Man går nära kitteln, så att den kan höra vad man säger och så ryter man. ”å, jag vill då inte ha något te; vill du det, George?”, vilket George rytande besvarar med ”å nejdå, jag tycker inte om te; vi dricker lemonad istället — te är så svårsmält”. Varvid kitteln kokar över och släcker spritköket.
Läs mer |Fler verk av författaren| Fler lästips



Danandersson.jpg

Svarta ballader var Dan Anderssons andra och sista diktsamling som gavs ut hösten 1917 av Bonniers förlag. Han fick dock endast 15 friexemplar i honorar för boken. Diktsamlingen inleds av Omkring tiggarn från Luossa och innehåller flera av Dan Anderssons mest kända dikter som En spelmans jordafärd och Till min syster.

Omkring tiggarn från Luossa satt allt folket i en ring,
och vid lägerelden hörde de hans sång.
Och om bettlare och vägmän och om underbara ting,
och om sin längtan sjöng han hela natten lång:

”Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången,
det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt.
Hören — något går och viskar, går och lockar mig och beder:

Kom till oss, ty denna jorden den är icke riket ditt!
Ur inledningsdikten Omkring tiggarn från Luossa



Jean Baptiste Bernadotte

Efter det att Gustaf IV Adolf avsatts i Sverige 1809 saknades en tronarvinge då Karl XIII inte hade några barn och den tidigare utsedde kronprinsen, Karl August, hade avlidit i ett slaganfall. Löjtnanten Carl Otto Mörner hade länge varit missnöjd med den politik som Karl XIII förde. Han hade deltagit i Finska kriget och ansåg att Sverige behövde en kung som var beredd att ta upp striden mot Ryssland. Efter kronprinsens hastiga död reste Mörner till Paris som regeringens kurir. Utan uppdrag från någon erbjöd han den svenska tronen till den franske marsalken Jean Baptiste Bernadotte som den 21 augusti 1810 valdes till svensk tronföljare vid riksdagen i Örebro.

Mörner skrift om sin del i detta, Några ord om första tanken och ursprunget till Bernadottes kallande till Sveriges kronprins, publicerades 1853 men blev genast indragen av myndigheterna.


Karl XII

Till Esaias Tegnérs mest kända dikter torde höra Karl XII. Tegnér var en stor beundrare av Karl XII och dikten tillkom i samband med 100-årsdagen 1818 av kungens bortgång. Inspiration till diktens korta jamber, "Kung Carl den unge hjelte, han stod i rök och damm, han drog sitt svärd från bälte, och bröt i striden fram" hade Tegnér fått från en fransk dikt. Dikten framfördes första gången vid en fest i Lund och dikten blir uppläst varje år när Karl XII:s minne firas i Lund.



Jean Baptiste Bernadotte

1810 saknade Karl XIII egna arvingar och kronprins August hade avlidit i ett slaganfall. Löjtnanten Carl Otto Mörner hade länge varit missnöjd med den politik som Karl XIII förde. Han deltog i Finska kriget och ansåg att Sverige behövde en kung som var beredd att ta upp striden mot Ryssland. Efter kronprinsens hastiga död reste Mörner till Paris som regeringens kurir. Utan uppdrag från någon erbjöd han den svenska tronen till den franske generalen Jean Baptiste Bernadotte.

Mörner skrift om sin del i detta, Några ord om första tanken och ursprunget till Bernadottes kallande till Sveriges kronprins, publicerades 1853 men blev genast indragen av myndigheterna.



August Strindberg

August Strindbergs Röda rummet kan räknas som startskott för den moderna svenska litteraturen. Det nya var att romaner användes för att ta upp fenomen till debatt och här ifrågasätter Strindberg byråkratin. Boken handlar om den unge Arvid Falks strapatser. Det första mottagandet var dock kyligt; i Aftonbladet kallades den för "smuts".

Det var en afton i början av maj. Den lilla trädgården på Mosebacke hade ännu icke blivit öppnad för allmänheten och rabatterna voro ej uppgrävda; snödropparne hade arbetat sig upp genom fjolårets lövsamlingar och höllo just på att sluta sin korta verksamhet för att lämna plats åt de ömtåligare saffransblommorna, vilka tagit skydd under ett ofruktsamt päronträd; syrenerna väntade på sydlig vind för att få gå i blom, men lindarne bjödo ännu kärleksfilter i sina obrustna knoppar åt bofinkarne, som börjat bygga sina lavklädda bon mellan stam och gren; ännu hade ingen mänskofot trampat sandgångarne sedan sista vinterns snö gått bort och därför levdes ett obesvärat liv därinne av både djur och blommor.


Carl von Linné

Carl von Linnés resa till Skåne 1749.

Malmö stapelstad ligger vid västra havskanten av Skåne slätt gent emot Köpenhamn, 4 mil över sundet och är en av de ansenligaste städer i riket; har stora hus, mest av korsverke och tegeltak, utom 40 grundmurade hus, och breda gator. Torget är ett av de största i riket, 200 steg i längden och lika i bredden, på alla sidor planterat med höga trän av lind, hästkastanjer och valnöteträn. På torget är ock byggd en vattukonst gentemot Corps de Guardie. Hit ledes färskt vatten in i staden ifrån Pildammen, ½ kvart söder om staden, medelst rännor under jorden genom själva gravarna och ifrån vattukonsten ledes vattnet vidare igenom pipstockar till de mesta gårdar i staden.


Irland och irländarna

Irland och irländarna av professor Johan Gustaf Richert. Publicerad 1925.

En arla morgonstund i juni 1924 inskeppade vi oss från den lilla skotska hamnstaden Stranraer på en lång och smal båt, som villigt anpassade sig efter vågornas rytm, och redan efter en timme kunde vi skönja den gröna öns konturer. Vi närmade oss staden Larne, ryktbar vorden genom Sir Edward Carsons ostentativa vapenimport år 1912. Söder om staden går längs kusten en bananformig halvö, Magee Island, med sina höga strandklippor, the Gobbins, utför vilka papisterna år 1641 fingo anträda färden till en bättre värld. Redan i halvöns namn ligger något kusligt, och enligt trovärdiga sägner har den av ålder varit ett favorittillhåll för trollpackor, spöken och onda andar. Den sista högtidliga häxbränningsceremonien firades år 1611, då dylika folknöjen ännu voro ganska vanliga i Sverige.


En lättings lättsamma tankar av Jerome K. Jerome.

Förord. En eller annan av mina vänner som jag visat dessa texter för i MS, har anmärkt att de inte alls är så pjåkiga och vissa av mina bekanta har lovat att de skall köpa denna bok, om den någonsin ges ut från trycket. Därför anser jag mig inte ha rätt att längre förhala dess utgivande. Men enbart på grund av denna, om uttrycket tillåts, allmänna efterfrågan, borde jag kanske ändå inte ha vågat mig på att erbjuda dessa mina endast ”lättsamma tankar” som andlig spis för engelsktalande personer över hela vår jord. Vad läsare av idag söker i en bok är att den bör förbättra, undervisa och upphöja läsarens sinne. Denna bok kan inte ens upphöja en ko. Jag kan inte med gott samvete rekommendera den till något som helst nyttigt ändamål. Allt jag föreslår är, att när ni tröttnar på att läsa ”de bästa hundra böckerna”, så plocka fram denna bok under en halvtimme. Det blir i alla fall en viss omväxling.



Röda rummet roman från år 1879 av August Strindberg.

Det var en afton i början av maj. Den lilla trädgården på Mosebacke hade ännu icke blivit öppnad för allmänheten och rabatterna voro ej uppgrävda; snödropparne hade arbetat sig upp genom fjolårets lövsamlingar och höllo just på att sluta sin korta verksamhet för att lämna plats åt de ömtåligare saffransblommorna, vilka tagit skydd under ett ofruktsamt päronträd; syrenerna väntade på sydlig vind för att få gå i blom, men lindarne bjödo ännu kärleksfilter i sina obrustna knoppar åt bofinkarne, som börjat bygga sina lavklädda bon mellan stam och gren; ännu hade ingen mänskofot trampat sandgångarne sedan sista vinterns snö gått bort och därför levdes ett obesvärat liv därinne av både djur och blommor.