Wikisourcediskussion:Fraktur
Innehåll
| Trådnamn | Svar | Senast ändrad |
|---|---|---|
| V och U | 4 | 6 maj 2012 kl. 21.58 |
| I och J | 4 | 26 november 2011 kl. 12.34 |
| r-rotunda | 3 | 16 september 2011 kl. 18.20 |
V och U
Hur skall man tänka angående U och V? Jag har alltid tolkat bokstaven som v istället för u, oavsett om den följs av vokal eller ej, men är detta rätt tänkt?
Tycker skillnaden går att se, åtminstone för gemena tecken så jag har aldrig "tolkat" där, vtan bara skriffuit av...
Hm, ja "tolka" är fel ordval. Vad jag menar är förstås att jag, precis som du, försöker skriva av det som det står (och inte göra någon tolkning).
Hur gör du med stora bokstäver då? "V" alltid som v eller? GVdh eller GUdh?
GVdh känns inte främmande att skriva i tidiga texter eftersom jag ser dem blanda dessa tecken så mycket. Jag har haft mina funderingar på om man hade några ljudskillnader mellan dessa två tecken öht, med tanke på detta. Jämför det engelska ordet för W med det svenska.
Engelsspråkiga säger dubbel-U medan vi säger dubbel-V.
Visst kunde w även stå för dubbel-u (eller långt u) i tidiga skrifter? Jag tänker på sådana ord som "hws" o.l. (Eller saknade man kanske "u" helt och hållet?)
I Swensk Ordabok skriver Swedberg under bokstaven V om "V vocali, som altid begynnar stafwelsen, och aldrig U"*, så han tyckte tydligen att det är skillnad på V och V. ;-)
*Och under W att den alltid är konsonant, aldrig vokal.
red: Det känns iofs lite konstigt att transkribera ordet som "GVdh", men i längden är det kanske bättre, eftersom man då inte behöver tolka [!] hur ord skall återgivas.
I och J
Jag har skrivit att man får välja mellan att skriva ut stora J som just J eller som I. Det är så det står på den norska hjälpsidan. Men är detta rätt? Frågan slog mig när jag korrade några sidor ur GIIA:s bibel, där stora J alltid hade tolkats som J.
I K12 och framåt har jag varit ganska säker på hur J ska tolkas. (J följt av vokalljud blir J och J följt av konsonantljud blir I) I äldre texter än så har jag varit mer osäker och återgett det exakt efter texten. Jag kan ta mig lite tid imorgon och se lite hur Nathan Lindqvist har gjort när han tolkat 1526/41...
Jo, i äldre nysvenska och tidigare, före 1732, är ortografin så pass oregelbunden att det finns det alternativet att transkribera alla ställen som J. Det är kanske vanligare i äldre medeltida texter men t ex i Samlade dikter av w:Israel Holmström från 1999 utgivna av Svenska vitterhetssamfundet tycks detta följas.
(För norska WS är det här problemet sannolikt mindre eftersom norskan nästan inte existerade som skriftspråk under 1500-1700-talen)
r-rotunda
'[r-rotunda]c' har vi hittills transkriberat som '[et]c', men det var väl inte tänkt som en permanent lösning. Att använda '&c' är kanske ett bättre alternativ.
Hur gör man på andra projekt/i andra sammanhang?
Har aldrig hittat någon ordentlig riktlinje någonstans.
På Projekt Runeberg diskuterades frågan 2005 men de verkar inte ha kommit fram till något definitivt. Defacto verkar de ha använt 'rc.' i de enstaka fall där jag har hittat det.
Sen finns det ju mer dokumentariskt inriktade projekt som använder typsnitt som innehåller r-rotunda. Tecknet finns i Unicode men är nog inte så vanlig i webbtypsnitten.
