"I ingen mans land"

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
I ingen mans lasnd
av Rudolf Värnlund
ur SVEA Folk-Kalender 1925, sid 161-177, tr. 1924, se digitalisering på ALVIN

Inledande illustration av Bertil Lybeck till "I ingen mans land" av Rudolf Värnlund


I INGEN MANS LAND.

Av

RUDOLF VÄRNLUND.


I.

Han födes om natten, men växer upp, fostras, tuktas, bildas och blir en människa om dagen; hela hans liv är dag, då allting är solklart, rätt och naturligt, skugglöst och problemlöst, han är själv dag, utan större djup, starkare skiftningar, mörkare eller nattklarare stämningar, enkel och fattbar som alla de, vilka tala omkring honom, och en avbild av alla dem som varit före honom, ingenting för sig själv, ingen- ting komplicerat. Sedermera söker han natten, men endast för sin njutning och sina nöjen; där finner han då kvinnan, mättnaden och hungern, timmarnas och minuternas saknad och tillfredsställelse, men ingen- ting av den längtan som spännes likt en skiftande båge utöver livet, och ingenting av den likgiltighet, som sveper likt en dödens kyliga hälsningsfläkt genom själen. Han blir vad han är och vad miljoner före- gångare varit före honom, detsamma som miljoner människor skola bli efter honom: en talande tunga, ett leende, ett skratt, en av dessa varelser, vilkas största, kanske enda, lidande är skrämseln av det fallande de uppleva i sina nattliga drömmar — — —

Sådan träder han ut i livet före den stora natten, en färdig, men ändå icke färdig man, levande en slags förtillvaro, dunkelt känd och dunkelt tänkt, mot- tagen, men icke önskad, efterlängtad och gripen. Han umgås mycket med andra människor, men känner dem ej och vet ingenting om deras inre; han tillhör dagen, vilken endast belyser minspel och skiftningar i an- sikten, tusen masker i vilka han ej finner något underligt, varför han aldrig sticker sin näsa bakom dem . . .

— — —

När kriget bryter ut lägger han ifrån sig sina kontorsböcker och går till inställningsplatsen. Någon har kallat honom, någon, kanske en tidning, har sagt att landet och folket behöver honom. Vem är landet, vem är folket? Han ser en skolkarta i brunt och gult, genomdragen med streck, korsad av linjer, begränsad av andra linjer: det är landet; han ser kafépubliken, flanörerna, kvinnorna, arbetarna i maskinverken, på vars kontor han är anställd: det är folket — två faktorer han genast erkänner utan tvivel och tvekan — — —

En sällsam oro avspeglar sig hos alla de människor han möter den dagen. De verka yrvakna, slitna och uppkörda ur en lång sömn, de prata och prata med beskäftiga munnar och beställsamma miner, de röra sig liksom omotiverat hit och dit ännu litet sömn- druckna och vimmelkantiga, berusade av stora hän- delser, vilka de ändå ej kunna fatta i hela deras vidd, och av känslor, vilka äro så gåtfullt nya och förut okända att de bli tafatta av att höra dem och yra i huvudet av sina försök att förstå och uttrycka dem. Det är kriget, alltsammans är kriget — — —

Hemmen, fabrikerna, möteslokalerna och kaféerna spy ut människor, idel människor, skaror, arméer av folk som strömmar samman i knutpunkterna av sta- den, där de dämmas upp till brusande och kokande hav i torgens jättegrytor; sjungande och skrikande hopar av folk tåga genom gatorna efter fanor och standar, det dånar av marscherande fötter, det ekar av tusenstämmiga rop, ett utdraget, mullrande gny fyller luften, hotfullt och olycksbådande som av en lavin i rullning.

Det är en hög, skriande glädje, en fest med stan- dar och sol, en karneval av jubel och lössläppta käns- lor, och på bottnen en dov ångest, skräck och strup- snörande fasa. Det är kriget, alltsammans är kri- gets På mobiliseringsfältet tränges tusen och åter tusen män om varandra, dystra och allvarliga i ögonen, medan deras läppar sjunga, skratta och stoja. Det är varmt i dag, säger någon. Och hundraden lyssna till hans ord och nicka: ja, det är varmt i dag! De lysa röda av hetta och svett, feber och oro, de skälva av en nervös och vild ångest som kommer dem att skratta såsom dårar. Han är även där och någon ropar hans namn: Vogel, Arthur Vogel; är det inte du? — Jo. det är jag, svarar han och känner sig mycket glad, nästan barnsligt uppsluppen, för att någon känt igen honom i denna väldiga massa. Jo, det är jag, skriker han. Det är jag, Arthur Vogel!

Han konstaterar sin egen identitet.

— — —

Två timmar senare sitter han på militärtåget som rullar fram över slätterna, dånande och slamrande, med en sky av rök och gnistor ur dubbellokomotivets skorstenar. Han ser ut över de gröna, fridfullt sol- belysta landskapen, där boskapen ännu går på bete, oförstående glosande mot den frustande järnhästen som rusar fram över deras ängar; han bekantar sig med kamraterna i vagnen och kallar dem du. De äro alla lika nu, de äro ej så många och sjunga ej längre, de sitta hopklämda intill varandra, tysta och allvar- liga, säga då och då några fattiga, betydelselösa ord, låna tändstickor, röka och grubbla ånyo. Det är så mycket att tänka på, det som ligger bakom dem och det som kanske finnes framför dem. Vogel faller in i den ovana, väntande tystnaden. Han ser i golvet, vilket skakar upp ett tjockt grått damm, han ser på fönsterrutorna, vilka klirra och darra som av oro, han ser upp i det kupiga taket, där en huvlampa lyser i mattgult, omotiverat och meningslöst mitt i dags- ljuset. Inom honom rör sig någonting, en tanke vak- nar i tystnaden och lugnet, smyger omkring i hans hjärna, pinande, ond och oförståelig som en dröm, en elak och ful dröm; nu känner han mittpå dagen den ångest han annars mött endast i sina nattliga drömmar, han tycker sig falla, falla mot en bottenlös avgrund, ner i en fasansfull okänd tomhet. Till slut kan han ej hålla sig längre; han frågar med rösten skälvande av inre skräck: vad är kriget? Vad är kriget?

Men de som sitta omkring honom svara ej och snart ser han i deras ögon att de ej kunna svara, att de själva ha samma fråga i sina utpinade hjärnor och möta den med samma oförmåga att fatta. Han tycker att hundra tungor upprepa hans ord: vad är kriget? Vad är kriget?

— — —

Och de två timmarna fördubblas, mångfaldigas och bli dagar och nätter, dygn, veckor och månader. La- vinen rullar. Den väldiga människofloden strömmar fram, breder ut sig över landskap, slätter och skogar, förtunnas, packas ihop igen, och strömmar vidare över gårdar, byar och städer, vilka den lämnar bakom sig såsom rykande, utbrända ruiner; den härjar och rase- rar allt som byggts upp av människor, bränner ner skogarna och plöjer upp kullarna, den hyvlar jord- ytan plan så det ryker och gnistrar om den, gående fram överallt tungt och obevekligt som en maskin. Och så blir det med ens stopp! Den stöter på mot- stånd: en från andra hållet framvältrande människo- flod, okuvlig och hård även den. Det blir tyst en stund när de båda makterna möta varandra, man drar andan, man hämtar kraft och tar språng. Så drabba de samman! Jorden skälver, luften splittras så där upp- står tomma, sugande hål i vilka rökmolnen förtätas till svarta, fritt hängande världar i fantastiska formatio- ner; det är icke människor som kämpa, icke djävlar, icke gudar, det är två gigantiska vidunder av järn och stål, två maskiner, drivna av ånga och elektricitet, som stå mittemot varandra och bända och bända, nöta och slita varandra, dra sig bakåt och hämta ny energi för att åter braka ihop med samma våldsamhet. Jor- den böjer sig undan dem så att det blir en dal från vars sidor de kunna störta ner och över varandra med mångdubblad kraft och tyngd — — —

Till slut tröttna de dock, de bli ömma och person- liga av sig, ta längre pauser, stå stilla och smygtitta på varandra, omvärderande och uppskattande så att försiktigheten växer, och allra sist gräva de sig fast i positioner, liksom pressa varandra så hårt att de fastna med fötterna och bli stående, varpå de sedan, under ständiga skärmytslingar, böka sig djupare och djupare ner, envisa och envetna såsom djur, vilka icke ha något bakåt emedan de sakna framåt. Men de äro alltjämt människor. Jo! Jo! Visst äro de människor, nu och alltid endast människor — — —


II.

Arthur Vogel bryr sig ej mera om att fråga: vad är kriget? Han har tröttnat, stelnat och funnit sig i sin ovetenhet såsom i något, vilket är naturligt och ohjälpligt. Han är ej mera en individ som kan fråga om något, ty hans hjärna har stannat, för svag för det problem som trängde in och överansträngd av för många och för starka sinnesrörelser. Han vill nu endast ett: sova, sova i en oändlighet av timmar, han vill lägga sig ner och bara dåsa bort i en lycklig okunnighet om tid och rum. Men ändå gör han det ej. Ingen gör det. Liksom alla andra rör han sig ännu. Han går, står eller springer, när det gäller att gå, stå eller springa. Hans tal är en läxa, vilken han kan genom lång övning: avlösningsord, rapporter och re- petitioner. Inga nyanser, inga variationer. Allt det han behöver lystra till är order; så lär han att lyda och jaka! En nyinkommen frisk människa som han tram- par på tårna, ryter åt honom: drummel! Och han nickar endast jakande ur stånd att fatta att det är fråga om något personligt.

— — —

Så kommer anfallet. Signallamporna lysa, telefo- nerna ringa, tvära och skarpa order, rycka de för till- fället slumrande ur sömnens armar. Det går som en krampryckning genom raden av gravar och gångar, en nervös skälvande brådska griper de underjordiska varelserna. Upp! I led! Marsch! Framåt! Och lin- jerna störta upp ur jorden, långa, jämna rader av grå figurer, vilka räta på sig och hämta andan, som för att ännu en gång smaka frisk luft innan slutet kom- mer; så tumla de framåt, framåt, skjutande och ropande.

Det är tidigt en disig morgon, innan solen ännu gått upp, och en spindelvävsaktig skymning ligger bredd över marken, luften fuktar av sig och kyler. Vogel störtar framåt genom den våta gråskinande luf- ten, stödd på sidorna av ett kompakt led, pådriven bakifrån av ett ännu kompaktare. Hans ögon tåras av farten, han snubblar, faller på knä, köres upp igen, framåt igen. Något viner omkring honom med ett hemskt pipande läte och han vet mera än han ser att nu faller någon där vinandet upphör, han liksom känner hur lederna omkring och bakom honom splitt- ras och upplöses, men själv rusar han alltjämt framåt. Han kan ej stanna. Han vågar ej stå stilla ens en sekund som mål för de vinande kulorna. Det är fruktan som hetsar honom vidare, alltjämt vidare. Vad skall han göra där framme? Det vet han ej. Han endast löper som i sömnen utan mål och avsikt. Och plötsligt vaknar han upp och finner att han ej springer längre, utan ligger på marken, sparkande med föt- terna i grus och sten. Farten finns bara till i hans hjärna! Han har stupat liksom alla de andra. Då ligger han stilla en stund och ser på skälvningarna och krampryckningarna i sin egen kropp. Han stirrar upp mot himlen, vilken är tung av moln och krutrök och nästan gripbart nära, men just när han sakta vänder sig för att se utåt och omkring sig, hör han en väldig detonation: en flammande, gulröd eld- blomma slår upp ur marken, reser sig högt i en sky av jord och grus, fladdrar allra högst uppe i kronan med slingor av kopparfärgade rökskyar, och sjunker sedan långsamt ner igen, liksom vissnande och dö- ende medan bladen breda ut sig över marken, sönder- brända till ett fint, svart stoft.

Vogel känner jorden under sig skakas mjukt som ett dunbolster i vilket han sjunker ner; så slutar hans medvetande för allt i ett stort mörker.

— — —

När han vaknar är det mörkt omkring honom, och han ligger en stund och stirrar in i detta mörker, vilket han ej förstår. Varför lyser inte de gula skyttegravslamporna? Han har en dunkel förnimmelse av att allting är något annat än det vanliga, något förut okänt och oupplevt. Varför klirra inte posternas ge, varför hörs inget halvdämpat mummel av röster, av order, svar, av låga, entoniga samtal? Vad är det för något här runtomkring, som han känner så mys- tiskt, skrämmande och hemskt, som själva det okända? Vogel reser sig på armbågen och lyssnar och blir plötsligt medveten om att det är tystnaden. Det är själva den stora, gåtfulla tystnaden som ligger tung omkring och över honom. Han lägger sig ner; han vill ligga stilla och tyst och känna sig själv i har- moni med denna tystnad, men genast kommer en dov ångest emot honom ur mörkret, en beklämmande och isande känsla av ensamhet. Han är allena. Där finns icke mera någon som talar till honom, ingen som han kan lyssna till, ingen som säger honom: gör det, upp. gå, framåt! Det finns inga människor bredvid honom. Han försöker erinra sig någon med vars bild han kan umgås, men minnet sviker; människorna äro där icke, icke ens i hans hjärna, vilken varit för upphettad och ansträngd för att fästa och behålla ett intryck. Ensamheten växer inom honom — — —

Han rusar upp och stapplar ett stycke med ovana, klumpiga steg, famlande med armarna i mörkret. Plötsligt snavar han över något och när han böjer sig ner finner han att det är en människa. En sovande människa! Han blir glad och ruskar den liggande i kläderna, tills han känner något mjukt och kallt. Då blir han själv kall som is. Det är en död han för- söker väcka! En död människa!

Så står han länge upprätt, lyssnande och kännande utåt mörkret, vilket i hans anspända fantasi befolkas med massor av väsen, en här av döda, döden själv i en hemsk formlös gestalt av köld och mörker! Vogel går några steg och snavar åter; han förstår nu var han är: i ingen mans land. I dödens land! Här lever och härskar endast natten. Hur många gånger har han ej stormat fram över denna förbannade mark? Men då var han ej ensam. Då levde han på en ångest för sitt liv, eller en blind lust att döda. Då var det liv omkring honom, dödsbringande liv, brak av kar- tescher, smatter av gevär och kulsprutor, hesa skrän av triumf eller fasa. Nu är det tyst, allting tiger, all- ting är stilla, endast döden lever. Nu är det ingen mans land.

Men som han står där ser han långt, långt borta i ett avlägset fjärran en smal strimma av ljus, återskenet ur för honom dolda källor, knappt urskiljbart, men ändå verkligt. Det ter sig som ett glittrande dim- töcken eller en smal rand av vintergatan sedd genom tunna molnslöjor, det vibrerar sakta som ett norrsken.

Det finns människor och liv därborta. Vogel börjar gå emot det, men stannar plötsligt med en känsla av att det även är bakom honom. Och när han vänder sig om finner han att det är så. Där, och icke bara där, utan även åt alla andra håll finnas samma svaga ljustöcken. De löpa tillsammans i en matt strålande ring, i vars mitt han står, tvekande vart han skall gå, vägande på fötterna, obeslutsam och tvivlande. Var har han de sina? Han går åt det ena hållet, stannar, vänder om åt det andra och börjar halvspringa, gripen av panisk förskräckelse för själva tvivlet; tio, tjugu, trettio meter: återigen vänder han ansiktet åt ett nytt väder- streck och löper för brinnande livet, fortare, fortare —

Så tvärstannar han och liksom växer fast i marken: tänk om jag nu springer rakt i armarna på döden? Han kallsvettas av fasa. Sedan sliter han sig lös och går sakta några steg framåt med näsan i vädret, lik- som för att lukta sig hem till de sina, men hans fötter bli allt tyngre och tyngre, han känner sig mer och mer hjälplös; och plötsligt börjar han gråta helt stilla och snällt som en god människa, vilken gjort en stor förlust och känner sig förlorad. Det kan ej hjälpas. Tårarna strömma allt ymnigare utför hans krut- och jordsmutsiga kinder. Han sätter sig ner på hasorna och gråter ut. Först därefter reser han sig igen och börjar gå, men nu utan någon bestämd vilja att nå hem; han är slut, han känner och erkänner det och tänker ingenting däremot. Allting blir honom med ens så hjärtans likgiltigt: en lång pinande nervspänning har fått sitt första utlopp —

Befriade från den omedelbara ångesten bli hans sinnen klarare och känsligare. Nu hör han det av- lägsna dånet från kanoner, haubitser och kulsprutor på de andra delarna av den långa fronten, en flyg- maskin surrar förbi, likt en jättestor humla ovanför honom, och marken skälver svagt som av ansträng- ning. Rätt vad det är exploderar en ljusbomb ett tio- tal meter ifrån honom. Han står stilla i ett blåaktigt stickande ljus, vilket fräser och irrar som ett nattligt häxbål: och som i en glimt ser han sin omgivning avslöjad: en utbränd, förkolnad svart mark, här och var uppsliten av kartescher och kulor, beströdd med döda, vilka ligga i de mest fantastiska ställningar! I samma ögonblick knattra några enstaka förpostskott framför honom, och han hör kulorna vina intill öronen medan små luftvirvlar kittla hans kinder. Det var fienden, tänker han själsfrånvarande. Men genast knallar det även från andra hållet och återigen hör han det vassa ljudet i luften omkring sig. Det var också fienden, tänker han.

Och när ljushärden slocknat stryker han sig över pannan; han förstår att ingen känner honom, ingen ser vem han är. Här, i ingen mans land, är han båda sidornas fiende och ingens vän, en man utom fron- terna, en ensam: vart han än vänder sig skall han mötas med kulor och död.

— — —

Så upptäcker Arthur Vogel äntligen vad kriget är: människorna mot människan, en lång, seg kamp mel- lan de många till den endes förgörelse; släktet lever ju alltjämt men den ende dör, så har det alltid varit, så kommer det alltid att förbli! Vogel vaknar upp ur sitt liv, ur en sällsam och förvirrad dröm av känslor, förnimmelser och lösryckta bilder, och fin- ner sig själv, det han alltid varit under och inom sitt yttre jag: en ensam människa! Han är född allena, han har levt, känt och tänkt allena: vad angår honom då människorna? Här, ja här är ingen mans land, den ensammes och dödens land, här ser man under, över och bortom allt, här känner och tänker man ingenting av det man känner och tänker bland de tusen och åter tusen, här vill och begär man ingen- ting av det, och därför, ja därför — — —

— — —

En döende människa vaknar till medvetande, kanske för sista gången, strax intill honom och ropar högt utur mörkret. Han vill inte dö! Vogel hör att det är en landsman, han går dit, sätter sig bredvid honom och känner en sympati som han aldrig förnummit för en levande. Den döende reser sig då på armbågen och stirrar med tom blick in i mörkret. Var är vi, frågar han. I ingen mans land, svarar Vogel. Den andre höjer sig ännu mera upp och pekar utåt. Det var därifrån jag kom; jag föll med ansiktet mot fien- den, säger han som i en krampryckning av stolthet, och du skall gå tillbaka, du skall gå hem! Hör du mig, du skall hälsa —

Han faller plötsligt med en rossling, sjunker ihop och blir mindre i det han dör. Jo, jo, det var bäst så, säger Vogel för sig själv, härifrån bär man ändå inga hälsningar, härifrån går man nog inte tillbaka till kriget, till den långa mardrömmen —

Och när en ny ljusbomb faller ner ett stycke längre bort, reser han sig och går in i ljuset. Han står där lugn och kall i väntan på det, som ej längre innebär något skrämmande för en människa, vilken varit i ingen mans land.

Avslutande illustration av Bertil Lybeck till "I ingen mans land" av Rudolf Värnlund