Äreporten
|
| Imitation utförd 1793. |
Uti en småstad hände sig —
Att gissa hvar, står fritt för hvarjom och för enom —
Det hände, säger jag, så är det sagdt för mig,
Att landsherrn ämnade att resa derigenom.
Vid allra första nys derom
Hvarenda borgare fick grufligt att fundera,
Till rådslag med borgmästarn kom
Om, på hvad sätt och huru som
Man borde honom i hast beneventera.[1]
På rådstun alla samlades
Hals öfver hufvud så att mången glömde hatten
Projekter eftersinnades:
Der hostades, der snusades,
Perukerna omskrufvades,
Der skreks och ventilerades —
Men fruktlöst: ända in på natten
Sessionen varade, och ingenting fanns på.
Omsider hann man dock så vida
Att allmänt ense bli derom .... Nå, hvarom då?
Att skyndesammeligen gå
Hvar en och lägga sig bredvid sin hustrus sida.
Att sofva på en sak och att betänka den,
Det var för herr borgmästaren
Detsamma. Städs det honom lände
Till nytta. Äfven nu så hände,
Och nästa dag han, fullsöfd, mild och blid,
På rådstun trädde upp långt förr än vanlig tid,
»Hör,» ropte han, »godt folk!» (Hvem lånte ej sitt öra!)
»Jag har i natt,» så utbrast han,
»Betänkt hvad för oss är att göra
I en så vigtig sak» ... Re'n gladde sig hvar man
Att ändtlig hans beslut få höra.
»Jag finner,» for han fort, »och ser för min person
Att vid den fest, som är i fråga,
Årstiden är för ljus till illumination.
Och genom styckeskott ... här fins ej en kanon!
Att ge en opera står ej i vår förmåga.
Jag tänkt på något tal, på någon oration:
Det vore kanske bäst, men det är svårt att tala
För en borgmästare nu mer med distinktion
Allt se'n min medbrors tal, borgmästarns i Upsala[2]
I följe härutaf är min proposition
Att vi en kunnig man nu med oss adjungera,
Som med en mera ny och artig invention
Oss må benäget assistera.
Dertill vill jag ock projektera
Den ende här i stan, som rest kring verlden vidt,
Sett andra länders bruk — med ett ord: mäster Snitt.
Kuriöst likväl att ingendera
Af er ... att jag ej sjelf fann detta på i går!
Den visaste är stundom dock ett får;»
Härvid ett allmänt bifall hördes:
Hvar rådman högljudt klappade,
Och straxt vår kloka skräddare
Som i triumf till rådstun fördes.
Borgmästarn saken föredrog
Förutan omsvep. Snitt var färdig
Att ge det råd, hvartill man funnit honom värdig.
En myndig min han på sig tog:
»Go herrar,» sade han, »jag vida kring har varit,
Sett påfvar, kejsare och allting annat stort,
Åt mången furste byxor gjort,
Men öfverallt har jag försport
Och sett att i den stad och ort,
Som någon hög person i nåder genomfarit,
Så har man byggt en äreport.
Mitt råd, I herrar, är således
Att här må göras likaledes,
Och det, minsann, bör ske helt fort.
Man detta något nytt kan kalla,
Och landshöfdingen sjelf skall i förundran falla
Och säga öfverljudt vid en så sällsam sak:
»Så liten stad, så mycken smak!»
Och om oss lyckan går tillhanda
Skall allt beskrifvet bli i Dagligt Allehanda,[3]
För öfrigt skall det nog sin nytta med sig ha
Att landsherrn såleds honorera:
Han fria skall vår stad från många onera,
Som nu tyvärr visst existera.
Ja, mycket, mycket stort skall deraf hända här,
Borgmästarn få assessors karakter
Och ingen rådman skjutsa mera.»
’Vid himmelen,’ skrek stadens styresman,
’Ej bättre råd uppfinnas kan!
Min goda Snitt, jag nu skall anstalt foga
Att det i allt verkställes noga.
Likväl bekymrar mig ... blott en omständighet —
Det är att ingen af oss vet
En äreports beskaffenhet
Och hvad det är. Det skulle tyckas
Man derom ett begrepp bör få,
Ty något måste man uti en sak förstå,
Om den skall föras ut och lyckas.’
»Anmärkningen är vis!» Så skrek i samma stund
En hvar. Bland flera rara pund,
Som mäster Snitt besatt, var tecknekonsten äfven
Helt oförmodligt i hans makt,
Så att han nu med kritan uti näfven
Förklara tydligt hvad han sagt.
Och rättsom ingen visste ordet
(Så yttrar dock talangen sig),
Tre streck — och helt beskådelig
Stod äreporten nu på bordet.
»Är detta», utbrast rådet nu,
»En äreport? Det liknar ju
En galge!» Alla sig om denna sak förente:
Det ögonskenligt var — borgmästarn sjelf så mente.
»Men,» sade han, »det må så fritt!
Ert råd, min kära mäster Snitt,
Skall ändå lända oss till nytta:
Vi stadens galge kunna flytta
Härin — den är så godt som ny.
Minsann är man nu qvitt ett vackert hufvudbry!
Godt folk, hvad skulle det ock vara
Lik väl för skön och dråplig ting
Att tvenne saker sammanpara:
Briljera för vår landshöfding
Och ändå stadens medel spara ...
Mig något dock för hufvu't slår,
Och man skall se det hindrar visst förslaget:
En tjuf blef utförd just i går
Och hänger der vid detta laget —
Rättvisan fordrar ock att han ej tages ner.»
’Ja,’ inföll mäster Snitt, ’jag för min del ej ser
Att man just derom skulle tränga —
Är tjufven hängd, så må han hänga!
Man göra kan af hans person
En sinnebild i äreporten,
Som snart skall komma hela orten
I ganska stor reputation.’
Nu såg hvar rådman stint på annan
Och blef utaf förundran stum.
Borgmästarn slog sig flux för pannan
Och svor att mäster Snitt förtjente premium.
Straxt hän till sitt bestämda rum
Blef galgen lyckligt transporterad
Och tjufven med, som, dråpligt dekorerad,
Fick nu i hast en ann schamplun.
I engladrägt med sida hvita kläder
Han sväfvade för vind och väder.
I handen sattes en basun,
Som sirligt höjdes upp till munnen.
Och tjufven nu uppå sin spik
Blef utaf hvar och en befunnen
En cherubim fullkomligt lik.
Med spända kindben, blånad näsa
Det ganska naturelt såg ut
Att dessa ord han blåste ut,
Som på en brädlapp stod att läsa:
Sällhet och Välgång önskas Hans Höga Nåd
Af Stadens Borgerskap, Borgmästare och Råd.
Stolt stod nu äreporten färdig
I all sin herrlighet och prakt;
Och som det vidare är sagdt,
Fann länets höfding den sitt höga nöje värdig ...
Allt efter skräddarns spådom gick:
Stor förmån staden njuta fick.
Och att man måtte nog Hans Höga Nåde prisa,
Så höll han nu i nåder för
Att hvar och en sin ynnest visa —
Och mäster Snitt blef direktör.