Från Wikisource, det fria biblioteket.
| Ur Iduna, sjunde häftet, 1817. |
- Till L.
Lik en urna i en blomsterpark,
Ättehögen står på slättens mark,
hälften bortskymd mellan rågen:
Öfwer fälten ser han, öfwer wågen.
Se, i wårens grönska är han klädd.
Lifwet blomstrar opp ur dödens bädd.
Djupt i kämpens aska linden
slår sin rot, och susar uti winden.
Ofta från dess höjd jag skådar glad
Sommarns prakt och Saxos gamla stad[1],
sjelf en Ättehög från fordna dagar:
Tanken forskar der och minnet klagar.
Se dig kring. Till horizontens slut
bredes landets blomstercharta ut;
och som andar mellan träden,
skymta hwita tempel fram ur säden.
Och i wester hwälfs det mörkblå haf,
hwilka under gömmer ej dess graf!
Den som wisste hwart dess bölja leder!
Den som wore hwarest Sol går neder! —
Bygg en helgedom för sången opp,
lätt och luftig uppå högens topp;
Ty från Ättehögen swingar
sången helst sig opp på starka wingar.
Sången, konsten är blott blomstrens doft.
För minuten födt på grafwars stoft.
All wår glädje här i mullen
är ett Lusthus, bygdt på Ättekullen.
- ↑ Lund.
