Å, broder nu...
|
Å, broder, nu ha vi sett det allt,
de som dö, de som ännu leva och de,
som kämpa i mörkret för en timma av liv
för ännu en smärtfylld, bitter minut -
och vi själva? Vi gå här ännu kvar,
fast långt på väg in i skuggornas skogar.
Du hostar så styggt - hur är det med bröstet?
Lika gott - alla bröst skola brinna och brännas.
Men själen, broder, du själv - det är värre!
Du har ingen frid - du har ingen glädje,
och det liv du har kvar är det enda du har,
du värnar det noga - å, jag gör så med,
men - det tjänar till intet, det slocknar ändå -
och vart ska vi ta vägen, vi arma två,
vårt dagsverk är slut och allt vad vi gjort
var själviskhet bara, när det var som bäst,
och vi liksom skämmas för livet, vi levat,
så smutsigt, så vidrigt, så dumt!
En hel hög med lögner och all slags synd,
och det lider mot kväll - ha vi nattkvarter än?
Din gud var det goda, som du skulle göra,
och min var det stora, som jag skulle skapa,
och vi voro lystna på ära och billigt beröm -
Kanske inte - ibland liksom tvivlade vi på oss själva
och kanske på det vi tänkte att göra
men trodde igen, och så blevo vi vackert
bedragna på allt det heliga
och sitta nu tröstlöst och stirra på solen,
som sjunker och sjunker och snart är försvunnen.
- - -
Ge upp dina gudar! Jag kvittar med mina,
nu är det vi ensamma bara som finns,
och allt det vi tänkt och allt det vi gjort
var bara vatten vi togo för vin. -
Ge upp dina gudar - de äro som spöken
och min har förvandlats till bara ett grin!
Ibland till en sköka och alltid ett svin,
blott sällan en blomma...
Nu be vi ej mer, tro ej mer på det gamla,
låt allt du höll heligt multna och ramla,
nu söka vi annat, som håller att ta i,
som inte blir luft fast vi sluta att andas
med slemfyllda lungor...
- - -
Å, broder, kom hit, hit i vrån helt sakta -
vill du inte vi bedja en bön för oss själva?
Varför vilja vi längre så envist bli kvar
i det murkna, som gungar för blödande fötter?
Vad binder oss mer? Var det vänner? Kärlek?
Bah! - De kunna ej följa oss längre - för övrigt
så hava vi inga, ty var och en trodde sig själv
och hade så nog ---
Vår kärlek? Bah! Har du glömt att din ungmö
som blomster blir gammal, skall skrumpna och falna?
Din egendom? Dåre! Det skräpet var bara
små leksaker åt dig! Din heder? Låt vara,
det är gott, att den räckt ända hit, som vi levat!
Här är platsen och tiden att bedja till Herran.
Du tror ej på honom? Välan, bed ändå!
Om han inte finns, så förlorar du intet!
- - -
Nu smeker natten med mörker och stillhet,
nu lyfta vi händer med ögonen slutna. -
Du darrar? Var stilla, han hör oss, han hör oss,
jag känner hans frid som en vinge av vithet
i mörkret. - Böj huvudet, tag, när han giver:
För den, som bor högre än stjärnorna blänka
två syndare säga sin synd och sitt liv
och stillheten svara...
Och nu är det över - det kanske var svårt,
du darrar ännu - men det är ej av fruktan,
du dör, men du dör ej förbannad och hopplös.
Å, broder, vi dö framför porten till livet!