Åter

Åter av Oscar Levertin

Alltså den smärtan kunde domna
trots allt sitt vilda sus och larm,
också den sorgen kunde somna,
som en gång helt fyllt upp min barm.
Den sista dyningen förrunnit,
en nattens suck i årens sand,
av våg, som brusat och försvunnit,
blott snäckskal ligga kvar på strand.

Men åter lika ljust och blått
som förr en vår är havets vatten,
jag åter hoppas, åter sått,
jag vet det gror i juninatten.
Du hårda liv, du rika liv,
hur dina träd av frukter digna.
Jag räknar ej; tag eller giv!
Jag lika fullt vill dig välsigna.