Ödmjukast, illustrerad av Carl Larsson under 1890-talet till Carl Snoilskys urval av Elias Sehlstedts Sånger och Visor tryckt 1892/1893
Ödmjukast.
Lefva vill jag några år,
Fast jag grå är vorden,
Nota bene om jag får
Stanna här på jorden.
Skall jag dö, fast jag ej vill,
Har jag svårt att ligga still;
Får jag lefva lite till,
Tackar jag ödmjukast.
Verlden är ju ganska bra:
Kung och undersåten
Kan ej någon bättre ha,
Om han är belåten.
Men om också en och hvar
Missnöjd packar in och far,
Bara jag får stanna qvar,
Tackar jag ödmjukast.
Sverge är dock bäst af allt,
Ingen bättre skapar.
På vårt jern af bästa halt
Sjelfva England gapar.
Skogar vi gudsgåfvor fått,
Pengar uti rågadt mått:
Får jag hälften på min lott,
Tackar jag ödmjukast.
Stockholm uti Mälar-vrån
Högst i rang jag ställer.
Sådan stad ej finns i mån
Och i sol'n ej heller.
Hvilken Djurgård, hvilka torg!
Jernväg snart till Göteborg.
Ericson, som haft försorg,
Tackar jag ödmjukast.
Här är lif och fläng och skump,
Aldrig fred man håller,
Dyker uti Gjörkes sump,
Skrifver protokoller.
På kalas jag oerhördt
Gått i frack med sidenskjört.
För allt hvad jag sett och hört
Tackar jag ödmjukast.
Att jag här hört Jenny Lind
Fröjda själ och öra,
Att jag från teaterns vind
Fått Neruda höra,
Att jag Hjortsberg sett på scen,
Sett Museum bygd af Kléen;
Att jag sett Pepitas ben,
Tackar jag ödmjukast.
Sök, min vän, bevis och skäl,
Ett är ändå gifvet:
Att se glad ut och må väl
Summan är af lifvet.
Rädd att visan blir för lång,
Slutar jag för denna gång.
Den som läser denna sång,
Tackar jag ödmjukast.
