Ädle Spaniorer! i tryggade kojor
Höjen segrens och frihetens sång!
Krossade äro förtryckets bojor,
Fjärmadt det hotande dundrets gång
Tröttad af morden WELLINGTON släcker
Törsten i närmsta, sorlande våg,
Torkar det blodiga svärdet och sträcker
Mot Galliens slätter sitt hämnande tåg.
Iberiens Söner!
Förgäten Ert qual.
De trängt, Era böner
Till Gudarnes sal.
Er längtan sig fyller
Och frälsningens Sol
Går opp och förgyller
Er nattliga pol.
Som dammet förströddes
De härjandes flod.
Iberien göddes
I Galliens blod.
Kring fjällarnes toppar,
I skogar, å hed,
På stinkande kroppar
Slå gammarna ned.
Med rifna lockar, i sorgeskrudar
De fallnes mödrar, de fallnes Brudar
Vid Seinen, bleke som hamnar, sitta,
Och dansens lyror ej klinga mer.
Din gråt, Lutetia! fåfängt rinner,
Se, hämnde-svärdet i molnen brinner
Och olycksbådande stjärnor titta
På Dig från vredgade himlar ner.
Där Petters Stad i Nevas stolta vågor
Sin prakt beser – där Britten från sin Ö
Vidt öfver hafven slungar krigets lågor,
Där Stockholm badar i sin dubbla sjö,
Och där Germaniens blodbegjutna slätter
Af födsloverkar nu man quäljas ser,
Med enig kjusning alla Jordens ätter,
I frälsta Skaror! fröjda sig med Er.
Ja gläd Dig, Ebros tryckta Son! Din hjässa
Skall åter bära fridens blomsterkrans.
I djupa kar Du drufvans blod skall prässa
Och cittran kalla dina barn till dans.
Då, frälsad sjelf, ur krigets hårda skiften
De fallnes skuggor brottsligt ej förglöm.
Till vården ila och kring Hjeltegriften
Ur fulla händer, offerliljor töm.
En dag skall skänka oljekrönta friden
Till jorden åter
Och ostörd glädje och den gyllne tiden
Som Barden gråter.
Kring lugna hyddor skola honungsbäckar
I dalen kryssa,
Och frid och oskuld under rosenhäckar
Hvarannan kyssa.
