O, jag vämjes vid att tvina
mer på holmen på de skrina,
stela stalperna, —
tråna bort i trädens skugga,
Stå fastnaglad der och hugga
vid brobänkarna! —
Annat är när nordan hvisslar
i hvar tågstump, så det gnisslar
uti taljorna,
alla klutar sitta spända
herrligt utaf medvind ända
opp i topparna.
Skönt det svallar i det unga
sjömansblodet, att få gunga
högt i märsarna,
surra fast sig vid de läckra
rårna, famna om de smäckra
fina stängerna!
Hvad det smakar, att få sticka
ut i sjön och hafsluft dricka
friskt ur böljorna,
skölja spånorna, i fraggan,
lustigt döpa kronoflaggan,
blöta trossarna!
Nöd och lust med vänner dela,
med hvar storm om lyckan spela.
På den blåsiga
skansen i hvart anddrag tömma
helsa; nya verldar drömma
om i kojarna.
O! så ljuft det är att vara
ställd på utkik i de klara
sommarnätterna,
och på haf och himmel akta,
när som skeppet glider sakta
mellan skärena.
Muntert är, då allt i ljusa
lågor står, och kulor susa
förbi örona,
fast man vettet måste föra
med sig, höra opp och röra
på galoscherna.
All ting uti sig förena:
seg och spänstig i hvar sena,
qvick i tankarna
och i benen som en tätting;
härdad, som en ankarketting;
lugn i farorna.
Passa roret, vända, dreja —
sköta seglena, och speja
efter skadorna,
bota refvorna, handtera
änterbilor och servera
bombkanonerna.
Visa tänder tvenne rader,
närmast lika karonader,
och ihåliga;
lägga styrbords bi, — i draget
ge dem långskepps glatta laget
under bogarna!
Dricka grogg och ha gevären
alltid klara för affären,
slipa sablarna,
rappa sig, beslagen glätta,
feja; och från gångbord tvätta
af blodfläckarna.
Och till landgång snabbt sig plaska
fram med årorna i raska
tag på sluparna,
med kommandot lemnadt åt en
karl, som kan så väl ge båten
fart, som nöjena.
Lefve hafvet! — ty alls inga
brödbekymmer finns der; ringa
sorg i sinnena;
fria chancer, lif i spelet,
gladt humör hos skeppsbefälet
och matroserna!
Som en fisks i sumpen, ack! en
sjömans håg trifs på landbacken
i den dammiga
trånga kammarn; som en grodas
i en storknäbb; – O! så frodas
gräs på svälterna!
Hu! landkrabban lika mycke
eld har i sig, som ett stycke
is på fjerdarna, —
och knappt så pass lif i kroppen,
som en tjuf, sen man hängt opp'en
i rånockarna!
Hellre vill jag i en bränning,
svept som lik i en pressenning,
dö bland hajarna,
eller kola af enstaka,
stekt på spett af de elaka
kannibalerna;
Än gå åt af hetta, proppa
magen full af hafresoppa
till kräkpulfverna,
på ett Lasarett omkomma
af andtäppa bland de fromma
sjukmadamerna.
När en sjöbjörn fått för långa
refvor, grundskott, hål och många
skrån i tarmarna
och kallt jern, som han behöfver;
bort med vraket! hejsan öfver
bord med likena!
Beppo.