Abraham Lincoln
Abraham Lincoln.
Skål vid en studentfest i Upsala.
Är det glädjen blott, som får besjungas
I de frias gille, i de ungas?
Är väl nöjet målet, dit I sträfven,
Arfvingar af fädrens riddardygd?
Nej, en vapenhvila är hvart nöje,
Allvar ler med edert bästa löje
Och får, sorgklädt äfven,
Sitta ned i edra rankors skygd.
Snö sig mänger ju bland nordens vårar,
Eld har drufvan, men har äfven tårar,
Brinna kan hon, men kan äfven blöda,
Och som offervin hon gjutes nu,
Offervin på frihets helga altar,
Der den prest, som tempeltjenst förvaltar,
Ofta lät sig döda,
Men i döden segrade ännu.
Re’n jag märker, att I namnet vänten
På den konungslige presidenten,
Kung till snillets kraft och hjertats adel,
Ljungarn, som den starka viggen höll.
Ve, hans namn ej skrämmer mer tyrannen,
Ve, för sveket föll den ädle mannen!
Riddarn utan tadel
Ej i striden, men i segern föll.
Allt för stor att ondskan kunde skona,
Segrarn fick till pris en törnekrona,
Och triumfens char sig plötsligt byter
Till en tårstänkt, lagerkransad bår.
Folken hejda för en stund sin yra,
Tvenne verldars skalder slå sin lyra,
Medan sakta flyter
Öfver negerns kind en barnslig tår.
O, när våldet räddarns namn förkättrar,
Skaken till hans ära edra fjettrar,
Slafvar! Sådan sorgmusik sig skickar
Vid den store menskovännens grift.
Sörjen, folk! Er alla hotar faran;
Ej blott negerns, mensklighetens var han,
Och hvart öga blickar
En gång på hans namn i stjernors skrift.
Fader, ja, som sol ditt namn skall lysa,
Elda modet, då det vill förfrysa,
Och som vårdkas jordens slafvar kalla
Till gemensam kamp mot våldets bud.
Lef, af alla dödar obetvungen,
Lef, af millioners röst lofsjungen,
Ej ditt verk skall falla.
Lef i glädje hos de frias Gud!
Drufva, du skall blöda till hans ära,
Medan vid hans stora namn vi svära
Att åt friheten vår ungdom viga,
Slå vår lyra, hvässa våra stål.
Dagens små bekymmer må vi glömma,
När för Lincoln bägaren vi tömma!
Högt må jublet stiga!
Det är frihetens och vårens skål.