Ack libertas, du ädla ting,
säll är den dig kan njuta!
Fast du vore fattig och ring,
ingen må dig förskjuta.
Bättre ästu med tom buk
i ödemarken funden
än en klänningav gyllenduk,
med stor sorg bebunden.
Ja, en fågel uti en bur,
vars frihet är berövat,
han sjunger väl av sin natur,
men hjärtat är bedrövat,
när han hörer de fåglar skön,
som uti luften sjunga,
sig glädja över marken grön
efter sin art och tunga.
— — —
Heller vill han på en grön kvist
sjunga med hungrog maga
en skön lovsång sin herra Krist
än mat hos herrar taga;
heller vill han i törra trän
sova med ro och lisa
än där, som sköne sänger är,
sig låta av människor spisa.
— — —
En hjort, som har guldband om
och hörer stränger klinga,
och den, som måste i dalenom
bland berg och bäckar springa,
de ha ej lika lustigt mod,
de dansa ej lika glade.
Frihet är bäst, frihet är god!
Ack, att jag frihet hade!
Men, i himlar och firmament,
varer med mig bedrövat!
All lycka har sig från mig vänt,
mig frihet är berövat.
Jag har varit i järn och band
nu snart i tu år fången
för en jungfru av Danmarks land:
så är mig världen gången.
— — —
När jag uppå mitt fädernesland
tänker uti mitt hjärta,
mång tusend suck gör då min and
med pinligt ve och smärta,
att jag dig ej, o Sveriges land,
såsom den jord mig födde,
må få tjäna med mun och hand
trolig, till dess jag dödde.
Vad hjälper nu, det jag har rest
uti världene vida?
Vad båtar än, det jag har läst
och fta ont måst lida?
Vad är nu min förfarenhet,
det jag har perengrinerat?
Är icke nu fåfänglighet
all världens prål och ära?
— — —
I ynglingar av Sveriges land,
jungfrugor och pigor alle,
sörjer med mig var i sitt srånd,
låter och tårar falla!
Jag är, som jag var aldrig född
eller kommen av kvinna,
så är all gunst för mig utödd
bland förra vänner mina.
Så haver mig nu slaget felt
de söte ord och tankar.
För en jungfru har jag förspillt
allt, vad jag förr har samkat.
Mig är hele världen ohuld
och lnskar dödsens smärta
allenast för en jungfru skuld,
som mig dock gav sitt hjärta.
Nu blåser upp, I väder all,
helst I sefyrer kalla!
Give från eder ett sorgeskall,
kvistar i skogen alla!
Och di eko, med stort veklag
måste alltid resonera
denna min sång både natt och dag
och med mig lamentera!
Amen
