Afslöjanden från Kongo (30 augusti 1893)
|
| Kalmar 30 augusti 1893 (Index:Kalmar 1893-08-30.djvu) |
[ sida ]
Afslöjanden från Kongo.
Under titeln “Aux Belges! Vérités sur la Congo par un Echappé au massacre de l’Expédition Hodister” har nyligen en liten broschyr utkommit i Antwerpen, hvilken wäckt lifligt uppseende bland alla Kongostatens vänner.
M. Pauwels, denna broschyrs författare, will upplysa den belgiska allmänheten om förhållandena wid Kongo och berättar för detta ändamål en hel del olika saker, hwilka kasta ett mycket dåligt ljus öfwer det der herskande tillståndet. Skarpast går Pauwels till rätta med de stora handelskompanierna wid Kongo, hwilka som bekant ha sitt säte i Bruxelles. Han förebrår desamma hårdhet och afskywärd egoism i behandligen af deras illa aflönade agenter och lemnar flera bewis härför. Äfwen provianteringen af agenterna under deras beswärliga marscher är dålig och fullkomligt otillräcklig; rent af brutal är behandlingen af de infödde, hwilket bland annat haft till följd att dessa lemnat byggandet af hus å stationen Kinchassa wid öfre Kongo, så att agenterna vid ankomsten dit stodo utan bostäder.
Ett sorgligt förhållande eger rum mellan kompanierna och Kongostaten. Båda älska hwarandra högst obetydligt och en följd häraf är bl.a., att i Boma, der de flesta belgierna äro samlade, det ogemytligaste lif man gerna kan tänka sig är rådande till följd af ömsesidigt misstroende och ömsesidig swartsjuka.
Ytterst illa är det också sörjdt för européernas helsotillstånd, då i regel nödiga medikamenter såwäl som läkare saknas. De insjuknade agenterna skule kontraktsenligt på kompaniernas bekostnad återföras till Europa, men tillstånd att resa hem wägras mycket ofta och Pauwels har sjelf hört en direktör swara en om tillåtelse att resa begärande agent: “Ni marscherar widare eller får ni krepera der ni är”. Två månader senare war den olycklige agenten död. Med åtskilliga olyckskamrater kom han efter expeditionen Hodisters sorgliga undergång till Bruxelles, beröfwad all sin egendom och endast försedd med de allra nödvändigaste klädespersedlar, men det hade ej fallit hans kompani in, att lemna honom den ringaste ersättning för hwad han i dess tjenst förlorat. De i Kongo aflidna agenternas egendom blir, enligt Pauwels påstående, bortauktioneradt genom Kongostatens försorg; men detta förhindrar ej att arfwingarne wanligen icke erhålla hwad dem tillkommer. Af de bref, hwilka man skickar från Kongo till Europa, framkommer en stor del aldrig till sin bestämmelseort, hvaraf P. sluter att obehagliga afslöjanden konfiskeras på wägen.
Sina swåraste anklagelser har Pauwels gömt till sist. Sålunda beskyller han t.ex. antislafwerisällskapets vid Taganyika trupper att icke ha börjat sin werksamhet med slafhandelns bekämpande utan med höjande af tullen på elfenbenkaravanerna; han påstår widare att en af sällskapets agenter dödat fem slafwar, som en arabhöfding på öfligt sätt öfwerlemnat till honom. Äfwen förekommer det ofta att faktorierna sjelfwa bedrifva slafhandeln, i stället för att bekämpa denna arabernas skändliga handtering. Negrerna behandlas på ett upprörande sätt. För de minsta förseelser erhålla de ända till hundra slag med “chicotten”, en piska af noshörningshud, under det att barnen blifwa slagne med ett trästycke omvexlande på högra och wenstra handen. Wägra de att sticka fram en af de blödande händerna, falla huggen på hufwudet och i ansigtet. Han hade sjelf wid öfre Kongo sett huru man tilldelat en sjuk neger tio slag med chicotten och derpå låtit honom stå 28 timmar bunden wid ett träd. Innan han sattes i frihet erhöll han ytterligare tio slag och allt detta emedan han af hunger stulit en wärdelös frukt.
Hwad Pauwels skrifver om hur de hwite behandlar den swarta qvinnan, om konkubinatet mellan dessa båda samt om införandet af twångsprostitutionen medelst chicotten, derom vilja vi af lätt förstådda skäl iakttaga tystnad och endast upptaga Pauwels slutanmärkning, i hwilken han förklarar, att Kongos klimat är så mördande, att af tusentals wid Kongobanans anläggning sysselsatte arbetare från Kina och Barbados, endast trettio woro vid lif.
Sådana äro M. Pauwels “afslöjanden”, hwilka, som sagdt, wäckt största uppseende i Belgien. De angripna kompanierna kunna väl svårligen undvika att swara på de olika beskyllningarne, och man torde så få weta, hwad som verkligen är sant. Det synes åtminstone för opartiskt folk egendomligt att Pauwels efter sin återkomst från Kongo och med den gjorda sorgliga erfarenheten gjorde sig största besvär, för att ånyo erhålla anställning der. Att han tillbakawisades af alla kompanier, till hwilka han i detta ändamål vände sig, synes just icke egnadt att stärka förtroendet till hans skildringars objektivitet. De ha för öfrigt redan af förut i Kongo anstälda personer skildrats såsom dels osanna och dels öfverdrifna.