Anmälan

Anmälan av Erik Gustaf Geijer

Ur Iduna, första häftet, utgivet 1811.

Anmälan.

Det war en tid, då studium af Nordens fornhäfder i Fäderneslandet begynte blifwa ifrigt idkadt och allmänt älskadt; och man kan ej komma ihog den utan att återkalla minnen, wid hwilka ännu hwarje Swenskt hjerta klappar. Det war den samma tid, då Swenska namnet steg till sin högsta ära, och då tillika Wetenskap och Witterhet först slogo rötter bland ett herligt folk, som ditintill haft sin lust i wapenbragder, men snart med kärlek äfwen omfattade dessa mildare yrken, och om hwars första försök på denna bana, man kan säga: att det förde med sig samma mod i forskningen och i sången, som i striden. Man kan ej misstaga sig om, att jag här menar Christinas tidehwarf. Med det då wäckta interesset för all Wetenskap upplågade äfwen hos Nationen ett synnerligt nit för dess fornålders minnen, samt i allmänhet för Fäderneslandets häfder; och wi hafwa att tacka detta nit för bibehållandet af de dyrbaraste forntida minnesmärken, som eljest kanske alltid förblifwit sänkta i den glömska, hwarur de då uppdrogos, och hwartill de nu å nyo synes wara dömde. Denna nationens nitälskan för sin egen Historia — ett af de wackraste och mäst talande drag hos ett Folk — bibehöll sig under de trenne store Carlars regeringar, och ännu längre fram; ty i stället för Samlare begynte wi en gång på att få Historieskrifware: och under hela tiden njöto forskningarna på detta fält ej blott skyldig uppmuntran, utan möttes äfwen af Konungarna och de Store med serskild bewågenhet, och omfattades med personligt interesse. 

Frågar man efter orsaken till dessa tiders 
kärlek för wåra häfder; så är swaret till en 
del redan gifwet. Den yttrade sig på samma 
gång, som det wäckta nitet för all Wetenskap 
och Witterhet. Det war de samma tider, då 
lärdom ansågs för det förträffligaste, som en 
menniska kunde förwärfwa sig, då den förde 
till heder och äreställen, då den räknades för 
en adelig dygd, och då Rikets förnämste, 
ädlaste Män för sin tid woro grundligen lärde: 
under ett så ifrigt begär efter wetenskaplig 
odling, kunde kunskapen om Fäderneslandet så mycket mindre försummas, som den låg hwar och ens hjerta närmast. Ty i sjelfwa werket fick en kärlek, som är lika gammal som Nationen sjelf, genom den wetenskapliga 
odlingen blott fullkomligare medel att yttra sig. Hwart och ett Folk lefwer ej blott i det 
närwarande, utan äfwen i sina minnen: och det lefwer genom dem. Hwarje generation 
fortplantar sig ej blott physiskt utan äfwen 
moraliskt i en annan: den öfwerlemnar den sina seder, sina begrepp. Det är denna fortgående tradition, som i olika tider likwäl alltid gör Folket till ett, den utgör dess oafbrutna medwetande af sig sjelf som Nation; den utgör, för att så säga, dess personlighet. Så snart ett Folk blir odladt, blir denna tradition Historia. De lefwande minnena fästas i skrift, och Nationen beskådar tydligare sig sjelf i häfdernas spegel. Ju kraftigare och förträffligare den sjelf är, ju heldre uppehåller den sig wid sin bild. Den ser sin dunkla början, der Sagan står och wäfwer dess ätteledning från Guda-slägter; den hör från widt aflägsen forntid ett språk talas, hwars ljud det ännu igenkänner; den skådar sin barndoms oskuld, sin ungdoms wågstycken, sin manlighets bedrift; det ser det lefwande minnets träd utweckla sig, af hwilket de sista grenar sticka fram i ljuset af den dag, som ännu är; den ser i de fordna tider samma drag, samma blick, under olika öden samma anda, och säger åt sin bild med gladt medwetande: det är dock jag! Ack hwilket Folk har en Historia, som det Swenska? Må det aldrig rodnande behöfwa träda tillbaka från dess spegel! Må det försumma den heldre af all annan orsak än derföre att det der ej skulle känna sig igen!

Utan fornforskning kan aldrig någon Historia finnas. Det är dock en bedröflig sanning, att på de sista femtio åren det förr så lifliga interesset för wår forntid, och i allmänhet för Fäderneslandets häfder, så aftagit, att man wäl ej gör wår närwarande Allmänhet någon orätt, om man säger, att det redan länge icke funnits. Om man inwänder heremot, att wi inom denna tiderymd likwäl på detta fält kunna uppwisa berömda namn, så är den anmärkningen både sann och lätt gjord, att dessa författare likwäl i sjelfwa werket tillhöra den föregående, i hwilken deras bästa 
år framlefdes och hela deras bildning föll. Men hwarföre ha deras Arbeten blifwit lämnade ofulländade? Hwarföre ha de warit nästan utan efterföljare? Hwarföre ha dessa få så snart tröttnat, en och annan äfwen efter försök, som woro merkwärdiga och låfwande? — Hwarföre? — om ej emedan de ej mera understöddes af något allmänt interesse för saken? — Att så förhåller sig torde swårligen nekas; men wäl torde man söka att bemantla den wårdslöshet i detta afseende, som man ej nekar. Den förra tiden, heter det, öfwerdref detta studium, och bragte det derigenom i misshag hos en efterwerld af upplysning och smak. Hwem känner ej de tider då det tillhörde en god Patriot att leda Swenska Konunga-längden i rätt nedstigande led åtminstone från Noach? Hwem känner ej, eller har hört omtalas och beskrattas alla de orimlighetcr, hwari någre af wåra äldre Fornforskare förfallit? — Det närmaste swaret på inwändningen är, att, om blott saken är god, det höfwes en följande tid att göra wäl, hwad den föregående gjort illa; men ej en gång af den anförda ursäkten kan wår tid betjena sig. Ty dessa widunderligheter hade genom en uppgående historisk kritik redan förut förswunnit ur wåra häfder. Wåra närmaste förfäder höllo redan på att gifwa Swenska Folket en werklig historia. Wi låto deras arbeten ligga. Och hwad ha wi upptagit i stället? — Man kan se sig omkring. Wår tid tycks bära sina förfäders ära som en decorotion, hwilken, då den en gång är emottagen, man ej widare bekymrar sig om, men gerna brukar på högtidsdagar. Wåra talare beswärja wåra hjeltars skuggor, och de komma upp — för att göra en figur i talet. — Emedlertid odla wåra grannar det fält, hwars rikaste skörd borde tillhöra Swensken. Samtiden känner och en tacksam efterwerld skall erkänna de stora förtjenster, som Danskarna ej upphört att förwärfwa sig om Nordens historia.



Sådana äro till en del de betraktelser som ej längesedan föranledt bildandet af ett sällskap af Män, förbundne genom lika tänkesätt, ehuru ej alla Litteratörer, likwäl upplifwade af samma nit för Fosterlandets minnen, och öfwertygade att Göthisk ära och kraft bäst läras i de fäders schola, som på dessa egenskaper gifwit werlden så lysande exempel. De drogos i synnerhet till bekantskap med Nordens fornålder, emedan den som will lära känna flodens lopp gerna söker källan; emedan fornåldern, som talar till oss i Nordisk Sång och Saga (dessa Sånger och Sagor må innehålla lika mycken digt, som alla andra folkslags äldsta minnesmärken), samt i Nordisk Gudalära, likwäl till karakteren kan anses såsom förebildande i afseende på all Nordisk Historia, — ty i intet folkslags Sagor framträder hjelte-lifwet så skarpt och kraftigt som i Nordboens; emedan den mer än någon annan kan anses som en egen tid; och slutligen, emedan den af alla wårt folkslags åldrar är den mäst glömda, den mäst wårdslösade och misskända. Det närmaste ändamålet för deras förbund war ömsesidig uppmuntran i sådana studier och det nöje, som ett fritt meddelande af tankar alltid ger. Snart hafwa de blifwit nog djerfwe för att söka ingifwa Allmänheten samma interesse som de sjelf kände: och detta är anledningen till närwarande skrift, som framgent kommer att fortsättas; ehuru i fria häften, eller utan att man förbinder sig till bestämda tider för utgifningen. Från den kommer i dess fortgång intet ämne, af hwad till fornforskning hör, att blifwa uteslutet. Fältet är nog stort för att låfwa Läsaren den största rikedom och ombyte af ämnen, och då wi ej inom oss sakna Män, hwars studier från längre tid tillbaka sysselsatt sig med särskilda delar deraf, så hoppas wi äfwen att i anseende till ämnenas behandling kunna tillfredsställa wåra domare. 



Detta första häfte är af en enda Författares hand. Han tänkte en gång på att blifwa utgifware för ett arbete, som förnämligast 
skulle sysselsätta sig med Nordisk Poesi och 
Saga. Hans wänner, hwilka han meddelade sin afsigt, låfwade sitt biträde med det willkor, att skriftens område ej inskränktes inom någon wiss del af fornforskningen. — Enligt denna första inskränktare afsigt war detta första häfte då redan författadt, och man bör således ej efter det dömma till skriftens omfattning i sin fortgång.

Detta består till större delen af Poesier; och då denna beståndsdel i arbetet ei heller framdeles torde komma att uteblifwa, så återstår blott att angifwa på hwad sätt han anser detta ingå i dess plan. I allmänhet taladt, så borde wäl Skaldestycken, ingifna af kärlek till fornåldern, lämpligen finna rum i en skrift, hwars föremål det för det första är att wäcka en sådan kärlek. Men dertill kommer äfwen att ett af de interessantaste ämnen för fornforskningen, Nordens Mythologi, sjelf är Poesi, och en af de djerfwaste och betydningsfullaste gestalter, hwari Poesien någonsin uppenbarat sig. Att göra den känd och förstådd skall blifwa ett bland de förnämsta föremålen för denna skrift. Det skall ske så wäl genom undersökningar om dess wäsende, som igenom öfwersättningar från de gamla Sångerna. Men lätteligen skall medgifwas, att det werksammaste medel att göra den känd, wore att sjelf poetiskt anwända den: derföre skall äfwen Poesin i dessa blad framdeles få allt mera mythologisk halt. I fall detta lyckas, i fall det i allmänhet lyckades oss, att framställa den forntida Nordiska karakteren i sina särskilda uttryck med föryngrad kraft; då bure ej denna Skrift sitt namn förgäfwes, och Iduna hade ej förlorat de äplen, hwarom Sagan förtäljer.