Bland bergen uti Västmanland, där bor en flicka skön

Från Wikisource, det fria biblioteket.
(Omdirigerad från Anton och Cecilia)
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Bland bergen uti Västmanland, där bor en flicka skön
av Okänd
Versionen publicerad iVisbok, 1923 under rubriken Kärleksvisor. Texten finns också i Den gamla visboken tryckt 1954. En alternativ titel är Anton och Cecilia.


Bland bergen uti Västmanland, där bor en flicka skön,
och hennes like finnes ej bland det täcka kön.
Hon älskades av alla men främst vi nämner den,
som henne haver älskat ifrån späda barndomen.

De båda unga vänner vi nog känna vill:
dem vi för allmänheten nu här upptäcka vill:
Den sköna het' Cecilia, och Anton var hans namn.
De fostrades tillsammans vid Nilens södra strand.

Så klart som solen skiner på himmelen den blå,
så oskuldsfull som svanen uppå böljorna de små,
så ren var hennes kärlek, den hon till Anton bar,
fast mången tapper krigare Cecilia tillbad.

När veckan gått tillända, hon så till lunden far,
att där sin Anton möta, som alltid vanligt var.
Förnyar där sitt löfte, och sen hon vände om,
att räkna alla dagarna, tills nästa söndag kom.

Så flera ljusa somrar sig lagt i tidens hav,
och åter skön Cecilia till lunden sig begav.
Hon såg sin far på stranden med längtande behag,
att få med svärdet hämnas på den, hon kärast har.

Förgrymmad ses han träda uti sin flickas spår,
och snart hans mörka ögon den unge Anton når,
som nu förnöjd sig hastar intill sin hjärtans kär,
som ungdom brukar göra, när den förälskad är.

Till sist ung Anton vännen intill sitt hjärta slöt,
och mänga avskedskyssar av hennes läppar njöt:
»Jag vill nu om dig drömma, till dess vi ses igen!»
—»Dröj icke alltför länge, min oförglömda vän!»

Men bakom branta klippan låg falske räven gömd,
och bakom dess ruiner han all sin heder glömt.
Med en pistol i handen han Anton kulan gav,
som honom nederlade i en för tidig grav.

Den sorg, som flickan kände, jag kan ej skildra här,
det måtte var en veta, som en gång varit kär.
Så sakta viskar Anton, när döden nalkar sig:
»Cecilia, Cecilia nu skiljes jag från dig!»

Men hennes sorg omsider, uti en vanmakt slöt,
hon finner ro och vila på mossan grön och blöt.
Till dess den grymme mördaren ur skogen träder fram
och hasteligt upprepar i vrede hennes namn.

Då i sin faders armar hon genast kastar sig:
»O, fader, hulde fader, skänk någon tröst åt mig!
Var skall jag glädje finna, var skall jag finna ro?
Jo, vid min Antons sida, i gravens tysta bo.

För mig har glädjens dagar så hastigt flytt sin kos,
snart skall ni mig få skåda likt en förvissnad ros;
Ty sorgens tunga börda den nedertryckt min själ.
Guds nåde denna människa, som har förstört mitt väl.»

Hon suckar och hon klagar, hon tåras och hon ber,
med sina våta ögon hon ned mot lunden ser.
Hon sakta viskar »Anton!» Men intet svar hon får,
ty Anton är långt borta, han höra ej förmår.