Som en hektisk efter valsen,
så med andan djupt i halsen, sirligt chapeau bas,
i sig sjelf för bålt charmerad,
öppnar grefven, guldbroderad,
och med stjernor rikt ornerad, deux battangerna;
Till en Tant förutan tänder
han i ångesten sig vänder; och af suckarna
qväfd, han börjar högt orera
om förhållanden — och flera
upptåg uti stan, med mera, pack — et cetera!
»Mobben väsnas, dräggen gäser.
O, mon Dieu! Man Marseillaiser hör på gatorna,
högst gemena och vulgära,
som påminna, på min ära,
om de revolutionära barrikaderna!
A quelle place jag ögat vände:
fil af glopar utan ände! och på torgena
kräk, parole d'honneur i klunga,
och i têten tåga unga
frihetshjeltar sturskt — och sjunga Marseillaiserna.
Hu, den franska Simonismen,
massans välde, terrorismen, Guillotinerna!
Pöbelns sjelfsvåld går för vida;
man till stränga mått får skrida,
och ej låta sig topprida af trashankarna!
Sämre menskor, menigheten,
ryker folk med hofembeten opp i näsorna;
sjelf Polismästarn, i trakten
utaf Södermalmstorgsvakten
vid Maria, kom ur takten och koncepterna.
Allt hvad maktspråk är, förgäfves!
blodsutgjutelse här kräfves. finge Garderna,
store Gud, blott raskt chargera
och med eftertryck agera
mot de der, som insultera Myndigheterna!
Öfver berg och branta backar
har jag sprungit, så det lackar svett ur porerna;
fåfängt ordnarna jag döljde;
pojkar mig med ovett höljde,
och Plebejerna mig följde tätt i hälarna.
Alla Nermans rutor springa
uti Ålandsgränd — och klinga emot stenarna;
och till korta kom Kansleren,
ma foi, trots militären!
fick han ej i högsta sferen skydd mot lymlarna!
Alla djeflar äro lösa;
som ur brunnar smuts de ösa på Hindbeckarna,
ryda öknamn och betiser,
grofva glåpord och malicer;
slöddret säger oss sottiser — O, min nådiga!
Med cigarrerna påtända,
öfverallt de illa kända Rabulisterna,
otäckt fräcka och oblyga
fram i korta kappor flyga;
lömskt uppviglarena smyga sig ur gränderna!
Att vi nu ej sitta trygga,
tacka kunna vi de stygga Aftonbladena;
vår Oppositions organer;
fria pressens Coq à l'aner,
och vår tids Republikaner: Tidningsskrifvarna.»
Nu bland fröknar och niècer
Som en retad katta, fräser mellan kuddarna
utaf ejderdun, en qvinna
i dormeusen — en grefvinna
utaf äkta race — besinna femti anorna!
Uti sidensargesaloppen
våndas vildt den vissna kroppen: (som bland myrorna
ormen vrider sig i stacken);
sen den vanliga attacken
utaf kramp hon får i nacken och i nerverna;
Eau de luce — servetter varma
ack Gud nåde nu de arma domestikerna!
ren af vrede sväller barmen —
uppå nåden som i harmen
mot de råa lyfter armen — emot pigorna.
