Att liten visa skrifva
Är kinkigt mången gång,
När ingen kan oss gifva
Ett ämne till vår sång,
Jag ock i valet länge gick,
Tills jag en korgfundering fick, Så stumpen Af slumpen
Föds i ett ögonblick.
Som liten pilt man gläder
Sig åt en korgvagn mest,
Hvad nöje den bereder,
Det vet vår ungdom bäst;
Man aldrig se'n får åka så,
Som när vår dadda snällt sköt på Kring torgen I korgen,
Hvad pysen mådde då!
Han växer, lille manden,
Blir knubbig, frisk och röd,
Nu vill han ha i handen
Alltjemt ett stycke bröd.
Kring skänken, der en brödkorg står,
Han ständigt sina lofvar slår, Dit går han, Skönt mår han,
Blott han en brödkorg får.
Men äldre blir munsjören,
Får lärdom, ans och tukt,
Har nu han några ören
Förvandlas de i — frukt.
En fruktkorg fyld han svärmar för
Om också han i rödsot dör. Än se'n då, Han ändå
För korgen bugning gör.
Som yngling se'n han svämar
För liten hjertevän,
Med billet-doux'n han närmar
Sig tyst till sykorgen.
Hans hjerta klappar — stackars karl!
Ty korgen skall ju gifva svar, På frågan, Om lågan
Den hulda gillat har.
Nu randas svåra dagar,
Se'n gossen blifvit kär,
Han suckar, älskar, klagar,
Sig sjelf ej mera är.
Med blomsterkorgar, legio
Bedyras kärlek,hopp och tro. Buketten Koketten
Nog tar, men korgen — o!
Den skickar hon tillbaka,
Hon önskar ogift gå.
Vill inte bli hans maka
Af bäfvan för de små ...
Bekymmer äktenskapet har,
Hon kan bli mamma — han bli far! Det är ljufligt, Men grufligt,
En korg hon ger till svar.
Att dö, — dö hjeltedöden,
Vår yngling nu beslöt,
Men han fick hjelp ur nöden —
Det klicka' när han sköt.
Nu ropar han och ropar än:
Buteljkorg kom och blif min vän! Mot sorgen Den korgen
Är något lämpligt den.
Min visa skall jag sluta
Se'n jag berättat har
Att gossen slutat tuta
Och är rangerad karl.
Farväl med korgfunderingen ...
Nej papperskorgen har jag än. Min visa Förlisa
Får kanske uti den.
