Samlade dikter/2/Bön
BÖN.
Med ljuset, som från fästet bryter,
En stråle i mitt hjerta gjut!
Din kärlekseld i rymden flyter,
Och vecklar minsta blomma ut.
Med blicken af Ditt fadersöga
Se ned till stoftet, från det Höga,
Och se ditt barn af plågor tärdt!
Ditt altar var väl städs mitt hjerta:
Men när, i storm af fröjd och smärta,
Var offret Dig, o Herre, värdt?
Dock, vill det svaga sinnet vackla
På nödens brant, vid profvets höjd,
O! må en trofast andakts fackla
En gnista från Din himmels fröjd,
En flägt ifrån Din anda sända,
Ett bloss inom min vilja tända,
Som skyddar hjertats sanna väl!
Må helig tro och helig värma,
Ack, till Din stjerneboning närma
Din dotters djupt betryckta själ!
I känslans rena offerlåga,
Som vårens morgonrodnad klar,
O, låt ett barnsligt hjerta våga
Att nämna Jehovah sin Far!
Vid Korsets fot den svaga böjer
Sitt knä, och upp till himlen höjer
Sitt öga från en ödslig jord.
I verldens Allt så mildt förklarad,
Af tingens lofsång evigt svarad,
Din nåd för mig ock blifve spord!