Nedtecknade och publicerade av Lennart Kjellgren i Visor från farfars tid, 1973
Med lågande kinder hon hastar
ur valsen som nyss tagit slut.
En kappa kring axlarna kastar
och skyndar i parken sen ut.
Bakom henne tonerna klinga
klart skimrar salongen av ljus,
lätt falla de, flinga vid flinga
och dovt höres stormarnas brus.
Vi flydde hon bort från de andra
när balsalens drottning hon var.
Vart skulle så ensam hon vandra?
Förgäves, hon lämnar ej svar.
Bland hopande drivor försvinner
hon snart genom dunklet ändå.
Men längst bort i parken hon finner
en enslig och undangömd vrå.
Där står ju en björk som hon känner.
Till trädet hon skyndar sig fram,
och pannan som feberhet bränner
hon lutar en stund mot dess stam.
Hon glödande läpparna trycker
mot isiga barken — och ren
ett hjärta blir synligt i barken
vid snöglansens nattbleka sken.
Hur ljuvligt hon drar sig till minnes
den vännen som ristat det har.
Hur lycklig hon då var till sinnes
en majdag så strålande klar.
Hon minnes så väl varje skåra
och leende såg hon därpå
och liksom att trädet ej såra
hon band en förgätmigej på.
Sen dess har hon aldrig fått skåda
den plats där de mötte varann,
ty ödet åtskilde dem båda
och år efter år sen försvann.
Nu tillhör hon redan en annan
och all hennes lycka har flytt.
Hon lutar den brännheta pannan
mot isiga stammen på nytt.
Musiken i balsalen klingar
och valsen vill ej taga slut.
Hon åter i valsen sig svingar
med strålande blick som förut.
Men björken därnere i parken
står ishöljd på grenar och stam,
och vinden bortsopat från marken
vart spår på den väg hon gått fram.
