På herrgården spelades kille en kväll
med en kortlek av gulnande albumsporträtter
om en tallrik, rågad med knäck och renetter.
Var kakelugn glödde med skjutet spjäll
och snön i virvlande flockar fördes
mot bleck och rutor, som täcktes av frost,
och ingen bjällra med gäster och post
från överstyrda vägarna hördes.
tre gamla systrar fått gården i arv.
Som förr i sin farmors tidevarv
de sutto kring lampan och blandade korten
och spelade ut bekanta i orten.
För vart porträtt, som de fingo på hand,
de sakta varann i mantiljerna drogo
och nämnde ett minne och logo och logo
och riste på burrade mössor och band.
En löjtnant von Platen var bålde husaren,
en klumpnäst fröken von Düben var Blaren.
Den äldsta ensamt lät korten falla.
Hon hörde systrarna lugna och kalla
berätta om fordom — och kvällen blev natt,
men tigande mellan dem båda hon satt.
Och pudlen smög med en ängslig klagan
från skötet sakta och vädrade skygg.
Han säg mot den tomma länstolns rygg
med den stelnade blick, som i sagan
ett djur ser en död på hans lämnade stol,
fast sätet står tomt så i mörker som sol.
Hon sjönk i tankar — Så stirrande blek
som du lyss till en gammal sång vid en cittra
hon mindes en barndomsvän, som svek.
De lekte samman som lärkorna kvittra.
Hon var året äldre men yr som han.
De sprungo i bäcken, där vattnet stänkte,
och hand i hand de ledde varann
på mörknande mon. Hon såg hur han tänkte:
— Du skulle ännu vara så späd
och liten och rädd under mumlande fura,
att jag måste dig bära vid sätta och led
och i lingonriset, där ormarna lura!
Du blev tio somrar för tidigt född! —
Så tänkte han tyst och gick förströdd.
Och snabbt som händer av stenar mura
palatser med spiror och källrar och vrår,
de byggde av timmarna dagar och år.
Hon steg i sin sommar men i sin vår.
Hon lade som husmor bönan i gröten
och stötte kanelen med mortelstöten
och styrde och ställde vid hemmets bord.
Han tänkte: — Hur hastigt rosorna spricka!
Nu skulle du varit en liten flicka
och lyssnat på knät till varje mitt ord
om allt från den vida, främmande jord,
som växt för min syn ur tryckarsvärtan. —
Då snögade vemod på deras hjärtan,
ty hon kände som han och som han hon led.
De gingo till insjön och satte sig ned
och gräto bittert med handen om pannan,
men de bytte de ringar, som fingret bar,
ty de visste att aldrig till grånande dar
de kunde fästa sin ring på en annan.
Så drog han sin färde och sporrarna vann
i fjärran bygder, där kriget brann.
När svärtad av rök vid ett led av bajonetter
han red på sin häst, var han munter och rak,
men samlades truppen i stojande nätter
kring lägerelden med skogen som tak
Och flickan vid sidan och pluntan vid truten,
fast rocken var blodad och sönderskjuten,
då satt han i svårmod, förtvivlad och sluten,
till häftigt, som väckt av en klockas kläpp,
han steg ur gräset och oförvägen
Denna text är inte fullständig. Om du har tillgång till texten kan du hjälpa Wikisource genom att fylla i mer.
