Med glädjetårar fick jag dig i handen,
du, som bland skalder helst jag lyssnar på!
På Prados horisont, den pinsamt blå,
jag såg min vita svan från Mälarstranden.
Då skuggan krymper på den heta sanden,
och rödbrun botten syns i sinad å,
skall nordens sångmö vid min gräsbänk stå,
där korkträdsgrenar mildra middagsbranden.
Jag låter vimlet draga mig förbi;
mantillor fladdra, mörka ögon smäkta,
solfjädrarne kring vita skuldror fläkta.
Fast mörka ögon smäkta, går jag fri!
Jag tror de sköna saken så förklara:
Han läser Don Quijote, låt honom vara!
