Berättelser från havet
|
| Publicerad på Wikisource av Birger Sjöberg själv under fri licens GFDL och CC-BY-SA 3.0 Publicerad av Prisma 2001 |
Ekan
[redigera]I Karl den femtondes sista regeringsår, just i den första skira junigrönskan, sköt fem furor sina nyväckta skott ur jorden. I norrklovan vid Bovik på Hamburgön i Kville härad. Dom bröt jorden alldeles bakom ett stort flyttblock och fick stå ifred för betande djur och människors storstövlar och träbottnar. Åren gick, och sakta men säkert växte dom sig slanka och kvistfria i den magra mullen. Härdade av januarifrost och julitorka, spänstiga av sin eviga kamp mot nordanvinden, erhöll dom så de egenskaper som beseglade deras framtida öde. Jämt sextio år fick dom stå där och se årstiders och människors envig med livet. I sin glipa mot nordväst såg dom havet och upplevde som tysta väktare mycket som borde varit nertecknat; stadiga makrillgarnsbåtar på väg ut med höga fribord, och in, lastade till relingarna. Pyntade snipor på väg till fest och bolmande skärgårdsångare på traden mellan Göteborg och Strömstad. Drunknade sjömän efter Skagerackslaget och vitskrudade grosshandlarjakter. Den 20 januari 1932 kom så ödet i skepnad av båtbyggare Karl Olsson i Bovik. Timmersvansens och kvistyxans regelbundna tag, hördes långt i den höga luften och efter knappt ett par timmar låg dom där prydligt staplade och ringbarkade i väntan på vad livet skulle bjuda härnäst. Tolv månader senare for de fem stockarna genom ramsågen hos Karl och ströades noggrannt i en kåddoftande stapel under tak. Ny väntan i ännu ett år. Samtidigt som Fru Olsson började med lutfiskstöket till julen -34 så kom Karl igång med bygget av det som skulle bli en eka. Bra mallar till en femton fots brukseka hade han ärvt efter far sin och det stod inte länge på förrän sandbordet var på plats och till trettonhelgen var flera spant redan grovyxade. Vid påsk var bordfyllningen klar och alldeles i början av maj var hon klar för sjösättning. Nytjärad och brunglänsande låg hon där under det utskjutande taket vid sidan om själva verkstan. Kopparnitad på modernt sätt och med årtollar för två roddare. Karl hade, som man sa, byggt den på spekulation och räknade kallt med att den, till ett gott pris kunde avyttras till någon av de badgäster som börjat bli synliga i både Hamburgsund och Fjällbacka på den tiden. En passlig dag för sjösättning blev den tionde maj då Fru Olsson fyllde år och vid middagstid denna dag hjälptes dom åt att rulla ekan ut i det stilla vårhavet. Tät var hon så att man knappt kunnat fylla en tesked med det vatten hon tog in och grannt låg hon i sjön. Om ekan sedan blev såld till en badgäst eller ej är oklart, men sant är att hon fick göra skäl för sig och blev kvar i skärgården mellan Tjurpannan och Hamburgö. I början på femtiotalet köptes hon av min far för etthundrafemtio kronor och blev i det sista av sitt liv, till slut, badgästeka på Musö. Varje sommar låg hon där trivsamt guppande innanför bryggan, dock för varje år alltmer gisten och sjösur. Försedd med en osannolikt opålitlig "Archimedes Marinoped" fungerade hon mest som nätläggningsbåt. Men för mig blev hon ett skepp som i otaliga dagdrömmar, fast väl förtöjd, förde mig ut på ändlösa äventyr. Till slut kom den fantastiska sommar då jag ansågs mogen att ro henne på eget bevåg och ett intensivt utrustningsarbete tog sin början. Jag och min jämngamla kompis drog med möda upp henne på stranden för en ordentlig överhalning. De värsta sprickorna tätades med bommullsgarn och kokande beck, som vid denna tid, tidigt sextiotal, blivit allt mer förekommande på sommarens stränder. Becket bestod av hopklumpad spillolja från lastfartygen ute på Skagerack och var alltid till allmän förargelse när det fastnade på skor och kläder. Men det är utmärkt att täta gamla ekor med. En extra planka spikades på som köl och en styråra surrades i akterklyset. Kraftiga bambustänger, som vrakats på "Musörumpan" fick bli master och med två offrade lakan som råsegel blev hon kallad fullriggare och döpt i Champis till: "HMS Bounty" Under några gyllene somrar på sextiotalet förde hon oss ut på vådliga expeditioner i havsbandet; Lönnholmen, Skårholmen, Otterö och Stora Borgen och så ofta vi tordes, seglade vi i rännan mellan Lökholmen och Dannholmen bara för att kunna vinka till Isabella och Roberto. Segla gjorde hon ju bäst i medvind och ofta slet vi oss halvt fördärvade med att ro ut till Mormorsgrynnan, mot sydväst, för att sedan under fulla segel kunna länsa hem med bambumasterna böjda som pilbågar i kulingen. Samma sommar som Pragvårens drömmar krossades under ryska stridsvagnar, gav hon upp. Tyst och utan åthävor vägrade hon att flyta mer. I ett patetiskt försök att rädda vårt flaggskepp drog vi upp henne på stranden varpå hon lät sina nitar lossna och öppnade sina bord för döden. De en gång spänstiga furorna från Bovik hade slutligen kommit till vila. Ett par år låg hon så på stranden och blev alltmer platt och formlös. Bottenborden förenade sig med den sandblandade tången och bara de ännu friska relingarna förmådde upprätthålla ett sken av form. En sen augustikväll i början på sjuttiotalet förbarmade jag mig och lät henne få en hädanfärd, värdig ett kungaskepp. Elden tvekade först, som i vördnad inför detta offer, men snart brann hon häftigt och snabbt. Stora glödgnistor steg mot kvällshimlen som frisläppta andar och till slut, med ett sista sprakande föll två ståndaktiga spant ihop och slukades av glödhögen. Och jag sörjde mitt första skepp. Det sista jag gjorde, innan det var dags att återvända till vintervistet, var att strö hennes aska på potatislandet.