Skriven i december 1811, då författaren var 28 år gammal.
Genom klyft till schakt
jag går malmen till möte;
den urgamla prakt
i bergens sköte,
den lockar med makt
åt djupet mitt sinne.
Jag vill bädda mig där;
jag vill se vad där är;
jag vill bo där inne.
I djupets gömma,
som har intet namn,
i mörkrets eviga, tysta hamn,
där kretsa, där strömma
de ådror, som tömma
metallernas svall ur sin levande famn.
Som solglans i natten
guldet blänker
i djupan sal.
Se, silvret stänker
med stjärnors tal
den funna skatten! —
Som evig vård
ikring jordens barm
står kopparen hård,
och järnet är kraft uti senor och arm.
Vad som sker där uppe
mig icke bryr.
Jag önskar, jag sluppe
se dagen, som gryr
över jordens slätt.
I solens sken,
där ävlas, där jagar
i alla dagar
på lätta ben
en lumpen ätt
för föda och gröda
och rocken grann
och sysslor och möda
och vagnar och spann
till harm för varann,
som vore dem icke jorden nog stor,
vår eviga mor.
Jag sitter i berget och ser däruppå:
där hör jag min moders pulsar gå.
Dess hjärta slår
i dag som i går,
medan släkten försvinna som droppar i haven.
Den modern älskar, han går till dess barm;
där lär han sig tåla, där vilar han varm
som i vaggan eller i graven.
Hennes förstfödde son min stamfar var;
han föddes högt upp i Norden.
En jätte var han. Hon honom bar
till att härska vitt över jorden.
Kom så en listig, förslagen stam
av Asar ur Österns guldport fram.
Min fader gick då i berget.
Och jordsöner föllo för solens ätt,
han utdrevs, den gamla gästen –
de nya, de plöjde, de skipade rätt,
de byggde städer och fästen.
Min fader såg det i bergets sal.
Vred blev han — då ristades berg och dal,
och mänskorna lupo förskräckta.
Då rev han av halsen sitt silver och guld
och kopparen från sitt hjärta;
av blixtrande stål tog han handen full,
han gav det till mänskornas smärta.
De togo det mot. De dräpte varann:
för guld och för silver blodet rann
utöver den vredgade jorden.
Lik fader jag sitter i bergets band:
metallerna ger jag i ljuset.
Från mig kommer järnet i kämpens hand
och guldet i konungahuset.
Då mänskorna bloda jorden full
för penningar, stjärnor och kronor och gull,
ler jag i min moders salar.
Där hör jag, hur hennes hjärta slår
i dag som i går,
som för tusende år,
medan människorna fly som en suck av smärta.
Den modren älskar, han går till dess barm;
där vilar han ljuvligt, där sitter han varm,
och dör, tryckt till hennes hjärta.
