Betraktelser på en bal
| ← Snösparfven |
|
Nyårsnatten → |
Betraktelser på en bal.
Han var dock glad den gamla tiden
”Den gamla tiden är mig kär:”
Det fanns ej då så mycket siden
Och glass och bjeffs och allt det der.
Visst hade han det lilla felet,
Att det för mycket kanske dracks.
Men, gubbar! det var lif i spelet
På pickenicken fordomdags.
Den tiden gick ej an att skolka
I dans, som nu, ty, unter uns,
Så kan man nu väl dansa polka,
Men ändå dansa som en luns.
Kadriljen, glad som en förhoppning,
Var dock en dans graciös och lätt.
Fransäs är blott ett slags förstoppning
Och trög och drumlig på allt sätt.
På bal man gick ej för att skräpa;
Man dansade af lif och själ.
Man fick, som nu, ej benen släpa;
Det var en pligt att dansa väl.
Och fanns förmågan ej, men viljan,
Man benen snart till lydnad tvang;
Man spegeln satte ned på tiljan
Till öfning uti battemang.
Hvad är vår tids dansanta fester
Med all sin yfverborna glans?
”Så tysta, som Egyptens prester”,
Gå kavaljererna till dans.
Men ack! hvar yngling, för det mesta,
Är nu af dans ej road stort.
Orsaken är just ej den bästa:
Han hellre satt och spelte kort.
Till kavaljeren förr det hörde
En elegans i balens drägt.
I skor och strumpor, han sig förde
I valsen som en vestanflägt.
Nu med sin dam han gnor och flackar,
Och golfvet bågnar för hans kraft,
Nog vet man det: i två tums klackar,
Ullstrumpor, skägg och stöfvelskaft!
Men tiden sjelf är tung till sinnes,
Dess gång är ej så lätt som förr.
Det ystra, glada mer ej finnes,
Bekymret tittar i hvar dörr. —
Men ack! jag stämde ej min lyra
Till sorg- och klagotoner än.
Jag tror, att om blott Gud får styra,
Så blir nog verlden bra igen.
