Just denna dag i denna månad
för femti år sen, käre bror,
om morgon bittid', som jag tror,
blev far min gräseligt förvånad
utav ett nödrop från min mor.
I ångsten han ur sängen for
med bakvänt skutt från huvudgärden,
på pigan skrek, bad Gud och svor,
fick icke rätt på sina skor ...
Och i detsamma såg jag världen.
Jag vidare ej säga vet
om denna dags märkvärdighet,
varom är ordat fyllest redan.
Man som kuriöst dock anmärkt har,
att strax jag ganska törstig var,
och det har jämt hängt vid mig sedan.
Min barndom sedermera gick
förbi i vanligt pjunkigt skick,
i kolten och oskyldigheten.
Jag utslag, snask och självsvåld fick,
skreks ut för övermåttan kvick,
red käpp och skrällde med trumpeten.
Men tiden löper i galopp:
jag elva år hann hastigt opp,
tog tjogtals fågelbon och skator,
klev över plank att snatta frukt,
rev sönder byxor, krävde tukt,
fick knutet hår och informator.
Dock detta tvång tog hastigt slut ...
Vid skränet av min första stut
stor skräck min hulda moder tog sig.
Magistern fick på dörren gå,
ty "pojken blir nog folk ändå!"
— Beständigt var refrängen så. —
Säg, kära bror, om hon bedrog sig?
Jag ganska hastigt förbigår
den mellantid av fem, sex år,
som sedan jag i lugn förnötte,
då jag som mammas bäste son
slog dank, drack te med sockerrån
och mina skridskobragder skötte.
Sen blev jag från föräldrars hus
sänd till Uppsala lärdomsljus
på en av våra munkbroskutor.
Nu borde jag bli lärd och klok ...
Jag band mig hop en temabok,
drack flitigt öl och knäckte rutor.
Men lärdomen sin möda har ...
Jag därför ganska trägen var,
skrev små paskill om folk i staden,
gick friskt grassatim varje natt,
slogs med gesällerna besatt,
som oftast uti proban satt,
och ... tog med största heder "graden".
Hur kort är glädjens sälla tid!
Ur världen far min for i frid,
med honom alla brev med pengar.
Krediten flydde min person:
jag svalt, fick äntligt kondition
och, medelst min erudition,
rang för hans höga nådes drängar.
Där blev jag i min menlöshet
av kammarjungfruns dejlighet
sövd i det ljuva kärleksruset.
Och följden av mitt olycksval?
Stryk, käbbel, skvaller och förtal,
hans nåd min hemliga rival,
och snöpligt avsked utur huset.
På denna världens vida stråt
jag vandrade en tid bortåt,
försagd vid detta motgångsrönet;
knep så ett arv med trug och tvist,
ansåg mig skicklig till jurist,
fick mig en fullmakt som kopist
och nya äventyr med könet.
Men bäst jag, lustig med mitt arv,
en apa i mitt tidevarv,
vann dårars lov och klokas löjen,
på lyckans ban jag miste klev,
på gillstu’n inkvarterad blev,
en ode över motgång skrev ...
O, värld, så flykta dina nöjen!
Tro mitt exempel, kära vän:
ej skalden föds av kärleken
och äran endast, fast så menas!
Nej, snillet blänker fram i nöd:
den första skalden skrev för bröd,
var bysatt, sökte understöd
och sjöng ett lov till sin Mecenas.
Mitt eget öde härav hör:
min skyddsgud var en rik grossör,
grossörskan själv min skyddsgudinna.
Jag tog till lyran, grep mig an,
för rimmat smicker pengar vann,
gav dygder åt herr handelsman
och skönhet åt min skyddarinna.
Nu, frälst ur kreditorers gap,
till ett förmånligt äktenskap
jag började bli hjärtans fiken.
Jag såg mig väl försiktigt om,
men, vid ett litet rus av rom,
i oförtänkt besittning kom
utav en mö i Skinnarviken.
Du yngling, som i frieri
uti ditt val vill lycklig bli,
lär rätta dina fel av mina:
Slå strax din håg från flickan bort,
om hon är brunögd, tjock och kort,
med näsan av den vassa sort
och sjunger gällt och heter Stina!
Så till gestalt och namn och skick,
var hon, som jag till maka fick
och äger i behåll till dato.
Snart såg jag vad mig förestod,
stred någon tid mot hetsigt blod,
men trotsar nu i tålamod
den stora filosofen Cato.
Den största glädje, jorden har,
man njuter netto åtta dar
från knäfallet vid kullerstolen.
Så blir den äkta makan kall
och mannen lurad ... glädjen all.
O, månn’ man ej bekänna skall:
Allt är fåfängligt under solen.
Min dag i bryderi försvann,
min makas mest på operan,
vid lustpartier och spektakel.
Jag fann min ställning kinkig bli,
kom in i farligt vingleri,
drogs för polisen, men blev fri,
Gud vet, jag tror av ett mirakel!
Så blev jag brännvinsinspektor,
kom dagligt mer och mer i flor
och satte summor in på banken,
var stinn och dryg och förde stat,
mig höjde över folkets prat,
höll präktigt bord med silverfat
förmedelst sportlerna på dranken.
I denna sälla tidepunkt,
då jag i engelsk vagn så tungt
mig vräkte med min stolta maka,
då bischoff rann i vardagslag,
då trodde visst omöjligt jag,
att kronans fenkål denna dag
mig så förträffligt skulle smaka!
Men lyckan blev mig åter vred:
från hennes höjd jag stöttes ned,
blev tvungen att burdus cedera,
försökte all slags industri,
biljard, la belle och lotteri,
hembryggeri, lurndrejeri ...
men lyckades med intetdera.
Den tid, det lönade sin man,
jag statens bästa tog mig an,
skrek starkt på krig ... och svenska äran,
var nitisk för fantasters sak,
höll tal på gator, torg och tak,
drack skålar vid kanoners brak
och ropte hurra på begäran.
Min levnad sedan tyst förflöt,
och nästan ingenting mig tröt,
förutom skor och permissioner.
Jag strök kring staden som ett noll,
Är nu en lem i Par Brikoll
och nyttjas vid parentationer.
Och hon, vars like görr ej fanns
i yppig flärd och prakt och glans
från huvudet till fotabjället,
såg världens lust så snart förgås:
nu gör hon risgrynskorv, gunås,
god och välsmaklig, det förstås,
så väl att genom hämtning fås
som ock att spisa uppå stället.
Se här, min vän, till tidsfördriv
en styckad målning av det liv,
vars lopp jag kort nu sammandrager:
stolt, när i lyckan jag befallt,
så vänlig, sen det blivit allt,
oändligt ödmjuk, när jag svalt,
och vis var gång jag haft podager.
