Björnen och räven
| ← Jungfru Maria som gudmor |
|
De tre prinsessorna i Vitalandet → |
BJÖRNEN OCH RÄVEN.
1. Varför björnen är stubbsvansad.
En gång mötte björnen räven när han kom smygande med en stor fisk som han stulit.
»Var har du fått fisken från?» frågade björnen.
»Jag har varit ute och metat, herr Björn», svarade räven.
Då fick björnen också lust att lära sig meta och frågade räven hur han skulle bära sig åt.
»Det tör inte vara någon konst för dig inte», sa räven, »det är snart lärt. Du ska bara gå ut på isen och hugga ett hål och så ska du stoppa ner svansen i hålet och hålla den där bra nog länge. Du får inte bry dig om ifall det svider lite i den, det är när fisken biter, förstår du, och ju längre du kan hålla den där, ju flera fiskar får du. Men så rätt som det är ska du rycka upp den med kläm.»
Ja, björnen gjorde som räven sagt, och höll svansen länge, länge i hålet, till dess den var väl fastfrusen. Så ryckte han upp den med kläm — och ryckte av den, förstås, och nu går han där med stubbad svans den dag i dag är.
2. Hur räven lurade björnen på julmaten.
Björnen och räven hade en gång köpt sig ett halvt kilo smör tillsammans. Det skulle de kalasa på till julen, och gömde det därför under en granstubbe. Sedan gingo de ett stycke därifrån och lade sig att sova i en solig backe. När de legat en stund reste sig räven upp och skrek: »Jaha», och sprang så sin väg. Han gnodde till granstubben och rotade fram smörpaketet och så åt han upp en tredjedel därav.
Men när han kom igen och björnen frågade var han varit nånstans eftersom han var så flottig om nosen, så sa räven:
»Vad i hela världen nu då, hörde du inte att jag blev bjuden på barndop?»
»Jaså. Vad döptes barnet till då?» frågade björnen.
»God början», sa räven.
Och så la de sig att sova igen.
Om en liten stund sprang räven upp igen och skrek: »Jaha». Och så sprang han bort till smörpaketet och åt upp nästa tredjedel. När han kom tillbaka och björnen frågade var han varit, sa han:
»Bevars väl, det är ju aldrig annat än barndop här på trakten, och man rår ju inte för att man blir bjuden.»
»Vad döptes ungen till nu då?» frågade björnen.
»Halvätet», svarade räven.
Björnen tyckte det var ett trevligt namn, men han intresserade sig inte länge för saken utan somnade snart igen. Han hade inte sovit lång stund innan räven gnodde sin väg igen, sedan han ropat »Jaha», och den gången åt han upp allt som fanns kvar av smöret. Och när han kom tillbaka sa han att han varit bjuden på barndop igen, och när björnen ville veta vad namn ungen fått, sa han »Renslickat», och det tyckte björnen också var ett trevligt namn. Sedan la de sig att sova och sovo en bra stund, men så blev det tid att gå och titta efter smöret, och när det befanns vara uppätet skyllde björnen på räven och räven på björnen. Den ena sa om den andra att han ätit upp smöret medan kamraten sov.
»Ja ja», sa mickel, »vi skola snart få veta vem av oss som ätit upp smöret. Nu ska vi lägga oss där borta i solen och sova och den som är flottigast i ändan när vi vakna, han har stulit smöret.»
Ja, björnen ville gärna gå in på det, och eftersom han visste med sig själv att han inte rört smöret så la han sig lugnt alt sova i solen. Då listade sig mickel tillbaka till smörpaketet och hämtade en liten klick smör som fastnat på papperet, och det smorde han i ändan på björnen. Sen la han sig att sova som om ingenting hänt. När de sedan vaknade hade solen smält smöret och björnen var så flottig i ändan att det ansågs bevisat att det var han som stulit smöret.